Antligen Stone Town. Har ar livet lika rorigt och dammigt och svettigt som det brukar vara. Till Daniels stora lycka sa har jag sprungit i diverse tygbutiker, ivrig efter kanga, kikoy och andra fina tygbitar. Jag har kommit over en oerhort kitchig kanga som jag bara har kunnat spana pa langs vagarna innan men anldrig funnit i nagon butik dar jag varit : Obama-kangan. At last. Nu ar den min!!! Jag ska naturligtvis lagga in bild pa mitt fynd sa snart tillfalle ges.
Stone Town erbjuder ocksa en mangd annat, exempelvis konst och smycken och mat pa dammiga uteserveringar. Jag trivs stort och forsokt fa oss att ga vilse genom att krangla in pa en liten trang slingrande gata at helt fel hall. Men sedan jag gift mig med GPS-Danne sa blir aldrig sadar vilset som nar jag reste ihop med min bror (forlat, Markus...).
Vi har checkat in pa vart hotell och det var en D-R-O-M. I ett 1700-talshus som byggdes av nagon gammal arabisk familj har man nu iordningstallt fina fina Dhow Palace. Vi har ett assymetriskt rum med matta pa golvet, hog zanzibarisk sang, draperad i myggnat, vi har tunga mobler i snidat morkt tra och ett badrum med ett utsokt badkar i olika nivaer, allt i vacker mosaik, overallt ar det sakert fyra meter i takhojd!
For ovrigt bjuder hotellet in till frukost vid den lackra mosaik-poolen, omgiven av snidade trabalkonger och vitkalkade vaggar. Alla mobler ar vackert snidade och kladda i brokadtyger. Stora vita propellerblad i alla tak haller den annars ganska kvava luften i rorelse.
Vi har aven tv och a/c i vart rum men de har vi inte nyttjat an.
Idag ar det nyarsafton och vi har bokat ett bord pa terassen pa Monsoon Restaurant. Det ar den restaurangen som vi var pa senast, Markus, du vet dar man sitter pa kuddar pa golvet och ater vid laga bord. Monsoon Restaurant har kvar sitt jattetjusiga gokur pa vaggen, jag var tvungen att ga in och kolla, liksom for att forsakra mig om att det var samma stalle och att det inte var sonderrenoverat. Det var inte sonderrenoverat alls.
Jag har ocksa hittat den dar roliga vagskylten som sitter pa en vagg, i en skarp kurva. Skylten forbjuder att kora rakt fram, dvs rakt in i vaggen. Skylten har inte aldrats med stil och var numera ganska rostig -men kvar pa vaggen.
Stone Town ar ett kul stalle!
Imorgon planerar vi att ata middag i Forodhani Garden och da ska vi tanka tacksamma tankar till Inger, Lars och Johan som skamde bort oss med det i brollopsgava! Da blir det grillspett med nyfangad Kingfish och grillad hummer och allt mojligt annat roligt som fiskats upp fran oceanen.
Jag alskar myllret och roran och dammet och kranglet i Stone Town. Jag gillar att slanga kaft med forsaljarna och ganska ofta hor jag mig sjalv saga saker pa swahili som jag inte riktigt vat vad det betyder men som jag har brukat saga i den dar sortens konversationer. Det funkar ganska bra och jag blandar och ger av min hoprafsade swahili och engelska. Det ar kul.
Hon som jag kopte min Obama-kanga av gav mig forst ett turist pris men eftersom jag tydligen kunde saga pa swahili att jag hade kopt andra kanga for ett annat pris sa skrattade hon och bad om ursakt och sa att hon trodde att jag var turist. Jag ar verkligen ganska mycket turist men kanske lite mindre an somliga andra har. I vissa avseenden kanns Stone Town som en turistfalla numera men jag gillar det liksom anda, av gammal karlek om inte annat.
Jag har det sa otroligt bra.
Vi har det sa otroligt bra.
Jag ar hemma.
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Nungwi -so far
Nungwi ar inte som Bwejuu.
Men mer avgorande for oss ar att Tanzanite Beach Resort inte alls ar som Robinson's Place. Olycka.
Om vi vantar tills det ar ebb sa kan vi ga en halvtimme langs stranden, bort till Nungwi by och dar ligger ett gang restauranger och kafeer och dar ar stranden fin och havet badbart.
Har dar vi ar nu, pa Tanzanite sa har vi en trappa ner till havet, vi har fatt stranga instruktioner att inte bada utan skor eftersom det har omradet ar proppfullt med elaka sjoborrar. Dessutom ar bottnen full med vassa stenar.
Frukosten har ar finfin men middagen ar dessvarre inte god alls. Jag vaknade igar morse med en stor klump av otillfredstallelse i brostet. Jag kande mig instangd och fastlast.
Jag ogillar starkt saker som utger sig for att vara nagot de inte ar och det har stallet ar precis ett sadant. Det irriterar mig. Jag har inga som helst problem med att frukostvardinnan pa Buffalo Hotel i Moshi suckade djupt och himlade lite med ogonen nar vi bad attt fa bestalla en omelett till frukost, Buffalo utger sig inte for att vara nagot annat an ett enkelt hotell. Har daremot utger man sig for att vara en Resort och lever inte upp till det. Alls.
Garkvallens meny med blackfisk i kokos lat lovande -men vaxte nastan i munnen.
Lyckligtvis agnade vi dagen igar at att utforska omradet har och vi hittade en rolig liten by, precis sa dar skont myllrig och skrapig och kul som det ska vara, jag kopte tyg i en hogst o-turistig liten butik och fick ett finfint pris. Sedan letade vi oss fram till den turistiga delen av Nungwi och dar fanns saklart en skock turister och forsaljare av fusk-glasogon samt dygnetruntoppna barer. Men ocksa en strand vars sand man kunde ligga och sola lite pa och ett hav vars botten man kunde ga barfota pa. Sa vi hade pa det stora hela en finfin dag igar, med lunch i skuggan och svala skona bad. Langst upp pa Zanzibar sa berors man inte av ebb och flod och darfor ar vattnet standigt badbart och svalare an pa Bwejuu. Svalare men fortfarande varmt. Forst efter att ha badat i 25 minuter sa borjade den varma stranden locka igen.
Vi har sett till att ha det bra men jag ger inte mycket for trakiga resorts eller rena solsemestrar.
Vi borjar bada langta till Stone Town och pulsen.
Imorgon kommer var nastan egna taxi-kille Aziz hit och hamtar upp oss.
Imorgon ar nyarsafton och vi ska nog fundera pa att boka bort i Stone Town redan idag...
Men mer avgorande for oss ar att Tanzanite Beach Resort inte alls ar som Robinson's Place. Olycka.
Om vi vantar tills det ar ebb sa kan vi ga en halvtimme langs stranden, bort till Nungwi by och dar ligger ett gang restauranger och kafeer och dar ar stranden fin och havet badbart.
Har dar vi ar nu, pa Tanzanite sa har vi en trappa ner till havet, vi har fatt stranga instruktioner att inte bada utan skor eftersom det har omradet ar proppfullt med elaka sjoborrar. Dessutom ar bottnen full med vassa stenar.
Frukosten har ar finfin men middagen ar dessvarre inte god alls. Jag vaknade igar morse med en stor klump av otillfredstallelse i brostet. Jag kande mig instangd och fastlast.
Jag ogillar starkt saker som utger sig for att vara nagot de inte ar och det har stallet ar precis ett sadant. Det irriterar mig. Jag har inga som helst problem med att frukostvardinnan pa Buffalo Hotel i Moshi suckade djupt och himlade lite med ogonen nar vi bad attt fa bestalla en omelett till frukost, Buffalo utger sig inte for att vara nagot annat an ett enkelt hotell. Har daremot utger man sig for att vara en Resort och lever inte upp till det. Alls.
Garkvallens meny med blackfisk i kokos lat lovande -men vaxte nastan i munnen.
Lyckligtvis agnade vi dagen igar at att utforska omradet har och vi hittade en rolig liten by, precis sa dar skont myllrig och skrapig och kul som det ska vara, jag kopte tyg i en hogst o-turistig liten butik och fick ett finfint pris. Sedan letade vi oss fram till den turistiga delen av Nungwi och dar fanns saklart en skock turister och forsaljare av fusk-glasogon samt dygnetruntoppna barer. Men ocksa en strand vars sand man kunde ligga och sola lite pa och ett hav vars botten man kunde ga barfota pa. Sa vi hade pa det stora hela en finfin dag igar, med lunch i skuggan och svala skona bad. Langst upp pa Zanzibar sa berors man inte av ebb och flod och darfor ar vattnet standigt badbart och svalare an pa Bwejuu. Svalare men fortfarande varmt. Forst efter att ha badat i 25 minuter sa borjade den varma stranden locka igen.
Vi har sett till att ha det bra men jag ger inte mycket for trakiga resorts eller rena solsemestrar.
Vi borjar bada langta till Stone Town och pulsen.
Imorgon kommer var nastan egna taxi-kille Aziz hit och hamtar upp oss.
Imorgon ar nyarsafton och vi ska nog fundera pa att boka bort i Stone Town redan idag...
tisdag 28 december 2010
zanzibar!
Vackra fina exotiska och underbara lilla o!
Nar man trodde att livet inte kunde bli battre landade vi pa Zanzibar.
Jag visste visserligen sedan tidigare att Zanzibar och fina Bwejuu Beach och fenomenala Robinsons Place var en liten bit av himmelen men precis som med de dar krakningarna pa berget sa forsvinner intensiteten ur minnet efter en viss tid. Motet med Zanzibar och med Bwejuu Beach och Ann och Edi pa Robinsons Place var en liten bit himmel.
Skona dagar, salta bad och makalosa middagar. Eldar pa stranden om kvallarna, trummor under manen och exotiska frukter till frukost. Vi har somnat till ljudet av havet och vagorna och vi har vaknat i gryningen, i en glodande soluppgang over havet, med gyllene solkatter vart tak, reflektioner fran den glittrande oceanen strax nedanfor vart balkong-rum.
Igar snorklade vi pa revet i Blue Lagoon. Vi seglade ut med en liten klassisk Dhow som luktade fisk. Var kapten hade en strahatt full med krokar i olika storlekar. Vi agnade ett par timmar at att ligga i ytan med cyklop och snorkel, forundrade over revets stora variation av koraller och fiskar och andra livsformer. Till och med Daniel snorklade tills bade tar och fingrar var skrynkliga. Och det maste betraktas som ett gott betyg at revet.
Vi har gatt timslanga promenader langs den kritvita stranden, i sand sa finkornig som mjol, vit som korall. Vi har atit fantastiska middagar och mangder av exotisk frukt. Har smakar frukten av solsken och varme och kroppen svarar med lycka.
Idag har vi lamnat Bwejuu for Zanzibars norra udde -Nungwi. Det forefaller omedelbart vara ett nerkop jamfort med Bwejuu men annu har vi upptackt alltfor lite for att kunna gora en rattvis bedomning.
Nar man trodde att livet inte kunde bli battre landade vi pa Zanzibar.
Jag visste visserligen sedan tidigare att Zanzibar och fina Bwejuu Beach och fenomenala Robinsons Place var en liten bit av himmelen men precis som med de dar krakningarna pa berget sa forsvinner intensiteten ur minnet efter en viss tid. Motet med Zanzibar och med Bwejuu Beach och Ann och Edi pa Robinsons Place var en liten bit himmel.
Skona dagar, salta bad och makalosa middagar. Eldar pa stranden om kvallarna, trummor under manen och exotiska frukter till frukost. Vi har somnat till ljudet av havet och vagorna och vi har vaknat i gryningen, i en glodande soluppgang over havet, med gyllene solkatter vart tak, reflektioner fran den glittrande oceanen strax nedanfor vart balkong-rum.
Igar snorklade vi pa revet i Blue Lagoon. Vi seglade ut med en liten klassisk Dhow som luktade fisk. Var kapten hade en strahatt full med krokar i olika storlekar. Vi agnade ett par timmar at att ligga i ytan med cyklop och snorkel, forundrade over revets stora variation av koraller och fiskar och andra livsformer. Till och med Daniel snorklade tills bade tar och fingrar var skrynkliga. Och det maste betraktas som ett gott betyg at revet.
Vi har gatt timslanga promenader langs den kritvita stranden, i sand sa finkornig som mjol, vit som korall. Vi har atit fantastiska middagar och mangder av exotisk frukt. Har smakar frukten av solsken och varme och kroppen svarar med lycka.
Idag har vi lamnat Bwejuu for Zanzibars norra udde -Nungwi. Det forefaller omedelbart vara ett nerkop jamfort med Bwejuu men annu har vi upptackt alltfor lite for att kunna gora en rattvis bedomning.
torsdag 23 december 2010
Nu har vi fatt nog av elektricitet.
Sadar, nu racker det, tror jag. Med lampor, elektricitet och 'blue christmas' pa skrapig hogtalare.
Imorgon tar jag Ruben Malmgren (jag vet inte om det gor mig till Fruben Malmgren... men det star Mrs Rebecka Malmgren pa min biljett i alla fall) under armen och satter av mot det harliga o-livet pa Zanzibar. Jag langtar omattligt efter det stralande fina Swahili-koket med mycket fisk och kryddor och fruktiga smaker.
Jag har pratat med Ann pa Robinson's Place idag och kollat upp snorkling lite lost. Vi fixar resten pa plats. Jag har fyra bikini med mig sa jag ar laddad for o-liv pa varldens kanske basta o.
Vi vet inte nar vi kommer at Internet igen. Vi raknar inte med uppkoppling innan nyar da vi ar i Stone Town, har vi tur sa kanske det finns nagon uppkopplad stackars dator i Nungwi men inte pa Bwejuu Beach eller i alla fall inte pa Darling Robinson's Place dar man har ersatt all elektricitet med andra alternativ, som fotogenlampor och kolgrill. Det blir inte mycket harligare eller rarare an sadar. Den vanligtvis helt obligatoriska flakten som brukar sitta i taket och surra mer eller mindre dygnet runt finns naturligtvis inte heller pa Robinson's men den ersatts av den sa mycket harligare havsbrisen fran Indiska Oceanen.
Det blir inte battre an sa.
Nu tar jag Ruben med mig och forsvinner ut till Zanzibar, havet och brisen.
Ni far ha en god god jul och ta val hand om er. Vi har forstatt att ni ocksa far en vit jul om an inte med korallsand mellan tarna som vi far. Fortsatt skotta och ha en skon jul.
Vi hor av oss igen pa andra sidan julhelgen, efter korallrev, delfiner, och Edi:s magnifika mat pa Robinson's.
Imorgon tar jag Ruben Malmgren (jag vet inte om det gor mig till Fruben Malmgren... men det star Mrs Rebecka Malmgren pa min biljett i alla fall) under armen och satter av mot det harliga o-livet pa Zanzibar. Jag langtar omattligt efter det stralande fina Swahili-koket med mycket fisk och kryddor och fruktiga smaker.
Jag har pratat med Ann pa Robinson's Place idag och kollat upp snorkling lite lost. Vi fixar resten pa plats. Jag har fyra bikini med mig sa jag ar laddad for o-liv pa varldens kanske basta o.
Vi vet inte nar vi kommer at Internet igen. Vi raknar inte med uppkoppling innan nyar da vi ar i Stone Town, har vi tur sa kanske det finns nagon uppkopplad stackars dator i Nungwi men inte pa Bwejuu Beach eller i alla fall inte pa Darling Robinson's Place dar man har ersatt all elektricitet med andra alternativ, som fotogenlampor och kolgrill. Det blir inte mycket harligare eller rarare an sadar. Den vanligtvis helt obligatoriska flakten som brukar sitta i taket och surra mer eller mindre dygnet runt finns naturligtvis inte heller pa Robinson's men den ersatts av den sa mycket harligare havsbrisen fran Indiska Oceanen.
Det blir inte battre an sa.
Nu tar jag Ruben med mig och forsvinner ut till Zanzibar, havet och brisen.
Ni far ha en god god jul och ta val hand om er. Vi har forstatt att ni ocksa far en vit jul om an inte med korallsand mellan tarna som vi far. Fortsatt skotta och ha en skon jul.
Vi hor av oss igen pa andra sidan julhelgen, efter korallrev, delfiner, och Edi:s magnifika mat pa Robinson's.
med en buffel utanfor fonstret
Haromkvallen kollade vi pa lejon som jagade, fran terassen pa lodgen. Senare kollade vi pa bufflar som stod och kakade preciiiiis utanfor varat fonster. Vi kunde hora dem tugga och andas. Fran vart rum med panoramafonster, pa Ngorongoro Wildlife Lodge.
Och det var anda ingenting mot hur nara vi hade varit lejon, hyenor och enlefanter tidigare samma dag.
Vi har varit pa annu en fullstandigt fenomenal safari med min baste safari-guide NAGONSIN; Khalfan. Han har tagit oss med till Lake Manyara, Ngorongoro och Tarangire. Vi har sett i princip allt. Inte leopard men for ovrigt kan jag inte komma pa nagot som vi inte fatt se, inklusive ett gang rariteter som Bushbuck, pygmefalk och sekreterarfagel. Jag marker att ju fler safari jag aker pa desto mer intresserad blir jag av allt det dar andra, det som inte ar big 5.
Naturligtvis ar det fa saker som slar lejonhonan som passerade var bil sa nara att jag fick zooma ut max for att fa plats med hela hennes huvud pa fotot, innan hon stannade och spanade, fortsatte och visade oss var hon hade sina ungar. Eller lejonet som kom med en nyfangad och bloddrypande gris i munnen. Eller elefanterna som blockerade var vag upp till lodgen och passerade bilen sa nara att jag undrar om den inte skrapade av sig lite lera mot bilens front. Eller for den delan hyenan som kom sa nara bilen att jag upptackte att den -hall i er- var sot i ansiktet.
Visst ar det svarslaget och alldeles fenomenalt. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se den svarta noshorningen. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se en impalas vackra ansikte ocksa. Och jag uppskattar storligen att fa se allt det dar som annars verkar forsvinna ut synfaltet eftersom allt fokus ligger pa lejonen och girafferna.
Vi satt lange och kollade pa babianerna. De ar enastaende roliga att kolla pa, sarskilt efter en liten stund nar man har fotat klart sina narbilder och bara borjar titta pa dem. Khalfan ar en otroligt bra guide pa sa satt. Han har talamod och lugn och vet vad som kommer att handa. Flera bilar tittade pa den dar lejonhonan men nar hon forsvann ner i graset sa fortsatte de vidare. Khalfan backade och vantade och strax dok hon upp igen, satte sig och kollade. Vi vantade. Lange hade hon span pa zebror langre bort och foljde efter dem. Allt det har var pa langt hall. Sedan slappte hon tanken pa zebrorna och borjade ga mot oss. Det var helt otroligt. Jag har stiliga foton pa hennes ansikte.
Det at bra med en guide som ar talmodig. Dels darfor att man far se en massa som andra inte far se, dels darfor att upplevelsen blir sa mycket storre och fylligare nar safarin inte bara ar en samling foton utan en helhet.
Jag ar aterigen sa lojligt nojd och tacksam.
Jag har varit pa fler safari an jag kommer ihag att rakna och de tva senaste slar allt i fraga om upplevelse och narvaro och mangfald. Khalfan har koll pa historian och plattornas rorelser och han har koll pa babianernas satt att interagera, han har koll pa tusen miljoner olika faglar och kan vacka intresse for smafaglar mitt bland alla rovdjur, han hittar djuren och bor framover kallas for Eagle-Eye. Dessutom ar han kul och vanlig och hogst flexibel.
Sa om nagon ar pa vag till Tanzania sa kan jag verkligen verkligen rekommendera Khalfan, boka honom med fordel direkt och slipp mellanhander. Hor av er bara sa formedlar jag kontakten.
Jag fyller pa med bilder framover.
Nu ska vi ga och se om jag kan krangla till mig en vaxling av mina gamla resecheckar fran forra gangen jag var har. Det star dessvarre fel namn pa dem numera men jag vet inte... ar det nagonstans det kan funka sa ar det val har. Vi far se.
Imorgon ar det julafton. Da flyger vi till Zanzibar ihop med den sota lilla staltrad-och-parl-granen som jag hittade i en finfin liten butik. Pa Daniels biljett star det av nagon besynnerlig anledning Ruben Malmgren. Sa vi far se om han far hanga med.
Det ar harligt att fa fira jul har i ar, de spelar bjallerklang har ocksa ibland och det ar val bra, sa att man blir pamind. Har pa lilla internetkafeet star en liten men overdadigt pyntad plastgran och blinkar ilsket. Det ar bra att ha nagot att kolla pa medan man vantar pa att sidorna ska laddas. Internet ar somnigt har. Det ar bra att vi har gott om tid.
Och det var anda ingenting mot hur nara vi hade varit lejon, hyenor och enlefanter tidigare samma dag.
Vi har varit pa annu en fullstandigt fenomenal safari med min baste safari-guide NAGONSIN; Khalfan. Han har tagit oss med till Lake Manyara, Ngorongoro och Tarangire. Vi har sett i princip allt. Inte leopard men for ovrigt kan jag inte komma pa nagot som vi inte fatt se, inklusive ett gang rariteter som Bushbuck, pygmefalk och sekreterarfagel. Jag marker att ju fler safari jag aker pa desto mer intresserad blir jag av allt det dar andra, det som inte ar big 5.
Naturligtvis ar det fa saker som slar lejonhonan som passerade var bil sa nara att jag fick zooma ut max for att fa plats med hela hennes huvud pa fotot, innan hon stannade och spanade, fortsatte och visade oss var hon hade sina ungar. Eller lejonet som kom med en nyfangad och bloddrypande gris i munnen. Eller elefanterna som blockerade var vag upp till lodgen och passerade bilen sa nara att jag undrar om den inte skrapade av sig lite lera mot bilens front. Eller for den delan hyenan som kom sa nara bilen att jag upptackte att den -hall i er- var sot i ansiktet.
Visst ar det svarslaget och alldeles fenomenalt. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se den svarta noshorningen. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se en impalas vackra ansikte ocksa. Och jag uppskattar storligen att fa se allt det dar som annars verkar forsvinna ut synfaltet eftersom allt fokus ligger pa lejonen och girafferna.
Vi satt lange och kollade pa babianerna. De ar enastaende roliga att kolla pa, sarskilt efter en liten stund nar man har fotat klart sina narbilder och bara borjar titta pa dem. Khalfan ar en otroligt bra guide pa sa satt. Han har talamod och lugn och vet vad som kommer att handa. Flera bilar tittade pa den dar lejonhonan men nar hon forsvann ner i graset sa fortsatte de vidare. Khalfan backade och vantade och strax dok hon upp igen, satte sig och kollade. Vi vantade. Lange hade hon span pa zebror langre bort och foljde efter dem. Allt det har var pa langt hall. Sedan slappte hon tanken pa zebrorna och borjade ga mot oss. Det var helt otroligt. Jag har stiliga foton pa hennes ansikte.
Det at bra med en guide som ar talmodig. Dels darfor att man far se en massa som andra inte far se, dels darfor att upplevelsen blir sa mycket storre och fylligare nar safarin inte bara ar en samling foton utan en helhet.
Jag ar aterigen sa lojligt nojd och tacksam.
Jag har varit pa fler safari an jag kommer ihag att rakna och de tva senaste slar allt i fraga om upplevelse och narvaro och mangfald. Khalfan har koll pa historian och plattornas rorelser och han har koll pa babianernas satt att interagera, han har koll pa tusen miljoner olika faglar och kan vacka intresse for smafaglar mitt bland alla rovdjur, han hittar djuren och bor framover kallas for Eagle-Eye. Dessutom ar han kul och vanlig och hogst flexibel.
Sa om nagon ar pa vag till Tanzania sa kan jag verkligen verkligen rekommendera Khalfan, boka honom med fordel direkt och slipp mellanhander. Hor av er bara sa formedlar jag kontakten.
Jag fyller pa med bilder framover.
Nu ska vi ga och se om jag kan krangla till mig en vaxling av mina gamla resecheckar fran forra gangen jag var har. Det star dessvarre fel namn pa dem numera men jag vet inte... ar det nagonstans det kan funka sa ar det val har. Vi far se.
Imorgon ar det julafton. Da flyger vi till Zanzibar ihop med den sota lilla staltrad-och-parl-granen som jag hittade i en finfin liten butik. Pa Daniels biljett star det av nagon besynnerlig anledning Ruben Malmgren. Sa vi far se om han far hanga med.
Det ar harligt att fa fira jul har i ar, de spelar bjallerklang har ocksa ibland och det ar val bra, sa att man blir pamind. Har pa lilla internetkafeet star en liten men overdadigt pyntad plastgran och blinkar ilsket. Det ar bra att ha nagot att kolla pa medan man vantar pa att sidorna ska laddas. Internet ar somnigt har. Det ar bra att vi har gott om tid.
lördag 18 december 2010
Moshi 4-ever!
Fina fina Moshi!
Ju rorigare desto battre och Moshi ar alldeles fenomenalt. Till min stora fortjusning sa hade inte Buffalo Hotell renoverats sonder utan holl stilen med malade stengolv, vita vaggar och myggnat och galler for fonstren. Vi har fatt ett rum med eget badrum och till Daniels stora lycka sa kan han fa sitta pa toaletten. Duschen forafaller ocksa fungera. Uppgraderat och tiptop alltsa! Vi har takflakt, aven kallad Air Condition.
Samma gamla brungula brodrost stod kvar i hotellets frukostmatsal och rakt over den gropiga grusvagen ligger det fina indisk-italienska stallet kvar (Markus, minns du!?).
Jag har hittat tillbaka till mitt karaste av alla kaffe-och-lunchstallen: Coffee House pa Hill St. Dar har vi atit en tidig smorgaslunch med kaffe och farskpressad Mangojuice. Lyckan i kroppen vet inga granser. Inga granser.
Min swahili borjar poppa upp allt eftersom jag hor den och jag hoppas att Khalfan, var utmarkte safariguide som vi kommer att traffa igen pa mandag ska hjalpa mig att fa ordning pa lite anvandbara bojningar nu nar jag behover kunna boja spraket efter ett 'vi' istallet for efter ett 'jag'.
Jag har spanat in damerna som sitter pa trottoaren med stora hinkar fulla med de finaste av mognaste sma mango. Jag ska vaxla ner en alldeles for stor sedel till lite mindre for att snart kunna handla mango pa gatan.
Jag ar tacksam over att vara ifran det alldeles hopplosa hotellet med heltackningsmattor och room service och lasta grindar och over att istallet fa vara har i dammet och ljudet och dofterna, over att kunna rora mig fritt och kunna handla mango pa gatan.
Moshi 4-ever!
Ju rorigare desto battre och Moshi ar alldeles fenomenalt. Till min stora fortjusning sa hade inte Buffalo Hotell renoverats sonder utan holl stilen med malade stengolv, vita vaggar och myggnat och galler for fonstren. Vi har fatt ett rum med eget badrum och till Daniels stora lycka sa kan han fa sitta pa toaletten. Duschen forafaller ocksa fungera. Uppgraderat och tiptop alltsa! Vi har takflakt, aven kallad Air Condition.
Samma gamla brungula brodrost stod kvar i hotellets frukostmatsal och rakt over den gropiga grusvagen ligger det fina indisk-italienska stallet kvar (Markus, minns du!?).
Jag har hittat tillbaka till mitt karaste av alla kaffe-och-lunchstallen: Coffee House pa Hill St. Dar har vi atit en tidig smorgaslunch med kaffe och farskpressad Mangojuice. Lyckan i kroppen vet inga granser. Inga granser.
Min swahili borjar poppa upp allt eftersom jag hor den och jag hoppas att Khalfan, var utmarkte safariguide som vi kommer att traffa igen pa mandag ska hjalpa mig att fa ordning pa lite anvandbara bojningar nu nar jag behover kunna boja spraket efter ett 'vi' istallet for efter ett 'jag'.
Jag har spanat in damerna som sitter pa trottoaren med stora hinkar fulla med de finaste av mognaste sma mango. Jag ska vaxla ner en alldeles for stor sedel till lite mindre for att snart kunna handla mango pa gatan.
Jag ar tacksam over att vara ifran det alldeles hopplosa hotellet med heltackningsmattor och room service och lasta grindar och over att istallet fa vara har i dammet och ljudet och dofterna, over att kunna rora mig fritt och kunna handla mango pa gatan.
Moshi 4-ever!
fredag 17 december 2010
ja ja ja! klart han gjorde det!
Klart att han gjorde.
Vid kvart over sju i morse, nar Daniel och Dismes var pa vag ner for toppen sa fick de plotsligt kontakt med natverket och med mig. Sa jag har vetat hela dagen att Daniel var dar pa toppen. Sedan har jag vantat och vantat och vantat, jag har last narmare tvahundra sidor ur en tacksamt tjock pocketbok, druckit pinsamt stora mangder cola under parasollet vid poolen, jag har blivit inbjuden till personalfest har pa hotellet men deltog bara lite stilla i utkanten eftersom jag anda satt vid poolen, under mitt parasoll och vantade. Personalfesten var visserligen kul att kolla pa, aven om jag inte deltog. Jag forstod tillrackligt mycket av konversationen for att i alla fall vara road av skadespelet. Poolen, som ser helt livsfarlig ut -dvs fullkomligt overklorerad var sjalva handelsernas centrum och dar pagick simtavlingar under ledning av bartenderkillen Alex som raknade till tre och sedan utsag vinnaren. Det roliga ar att poolen ar pa sin hojd sju meter lang och publikens fortjusning visste inga granser. Jag var saklart ganska sugen pa att hoppa i och vara med men efter att ha foljt forberedelserna och sett vilken livsfarlig mangd klor de kallt i vattnet sa tog impulskontrollen over och jag kikade bara lite forsiktigt over min bok och hejade pa lite grann nar min nya basta kompis Light, som ville stada mitt rum i formiddags skulle tavla.
Sedan dok Daniel upp. Manga timmar tidigare an vantat. Och det var fenomenalt roligt. Jag var oerhort uttrakad och gladdes storligen at hans ankomst. Anda tills det gick upp for mig hur outsagligt trott han var.
Han har sovit och jag har druckit kaffe och last mer i boken. Vi har atit en repris pa alla andra middagar pa det har hotellet; kyckling i nagon sas med ris och sa nagra frasta morotter. (Det var verkligen jattegott till en borjan men det blir liksom lite enformigt nar det ar samma enda ratt pa menyn varje dag, bade till lunch och middag. Ibland finns tva ratter pa menyn men da har alltid alternativet rakat vara oturligt slut. -och mamma, pappa, markus, sofia... ingen glommer val den grillade kycklingen och ginger alen pa Chunguu Island.) Det har hotellet lever sannerligen pa sitt lage och inte pa sa mycket annat om man ska vara helt uppriktig. Det ar jattegulliga manniskor som jobbar har men de lever pa sitt lage och konkurrensen ar obefintlig i den bemarkelsen. Jag ser mycket fram emot att fa resa in till Moshi imorgon. Jag gillar Moshi och jag tittade ner pa Moshi fran Barranco Camp med viss langtan, redan innan jag hade krakts.
Moshi ar finemang. Jag hoppas att det lilla indiska stallet ligger kvar, strax innanfor Chagga st. Och jag hoppas att mitt lilla favorit-kaffe-stalle med den finfina lummiga innergarden och den utmarkta fruktsalladen ligger kvar.
Jag hoppas att inget har andrats sedan sist, jag hoppas att geten pa Buffalo Hotels innergard star kvar, fastknuten i sitt snore och sjunger valkommen till morgonen.(Jag har med avsikt utelamnat detaljen om get-sangen nar jag salde in Buffalo Hotel till Daniel som 'fenomenalt', det ar trots allt inte helt sakert att Daniel uppskattar getens hyllning till morgonen pa samma satt som jag gor.)
Jag ar hittills mycket mycket nojd med Daniels fina satt att ta sig an Afrika -och omvant. De gillar varandra, Afrika och Daniel. Daniel blev inbjuden att ata Ugali och flaskgryta med bararna igar. Daniel at, med fingrarna, precis som man ska. Han at och at upp sin pafyllning och gick emot alla sina principer om hur man ater kott och at fran benbitarna. Jag tror inte att han ar medveten om med vilken enorm lycka mitt brost fylldes av denna berattelse. Det sager saker som jag vill ska sagas om Daniel nar han blir bjuden att ata med bararna, (efter att han har fatt sin 'fina mat' och inte istallet) och att han med nyfikenhet och intresse gor det. Mitt hjarta fnissar av fortjusning. Min Land Rover till karl.
Jag onskar att jag var trott. Jag ska hur som helst forsoka ga och sova lite. Imorgon ska jag aterse mitt Moshi.
Jippi!
Vid kvart over sju i morse, nar Daniel och Dismes var pa vag ner for toppen sa fick de plotsligt kontakt med natverket och med mig. Sa jag har vetat hela dagen att Daniel var dar pa toppen. Sedan har jag vantat och vantat och vantat, jag har last narmare tvahundra sidor ur en tacksamt tjock pocketbok, druckit pinsamt stora mangder cola under parasollet vid poolen, jag har blivit inbjuden till personalfest har pa hotellet men deltog bara lite stilla i utkanten eftersom jag anda satt vid poolen, under mitt parasoll och vantade. Personalfesten var visserligen kul att kolla pa, aven om jag inte deltog. Jag forstod tillrackligt mycket av konversationen for att i alla fall vara road av skadespelet. Poolen, som ser helt livsfarlig ut -dvs fullkomligt overklorerad var sjalva handelsernas centrum och dar pagick simtavlingar under ledning av bartenderkillen Alex som raknade till tre och sedan utsag vinnaren. Det roliga ar att poolen ar pa sin hojd sju meter lang och publikens fortjusning visste inga granser. Jag var saklart ganska sugen pa att hoppa i och vara med men efter att ha foljt forberedelserna och sett vilken livsfarlig mangd klor de kallt i vattnet sa tog impulskontrollen over och jag kikade bara lite forsiktigt over min bok och hejade pa lite grann nar min nya basta kompis Light, som ville stada mitt rum i formiddags skulle tavla.
Sedan dok Daniel upp. Manga timmar tidigare an vantat. Och det var fenomenalt roligt. Jag var oerhort uttrakad och gladdes storligen at hans ankomst. Anda tills det gick upp for mig hur outsagligt trott han var.
Han har sovit och jag har druckit kaffe och last mer i boken. Vi har atit en repris pa alla andra middagar pa det har hotellet; kyckling i nagon sas med ris och sa nagra frasta morotter. (Det var verkligen jattegott till en borjan men det blir liksom lite enformigt nar det ar samma enda ratt pa menyn varje dag, bade till lunch och middag. Ibland finns tva ratter pa menyn men da har alltid alternativet rakat vara oturligt slut. -och mamma, pappa, markus, sofia... ingen glommer val den grillade kycklingen och ginger alen pa Chunguu Island.) Det har hotellet lever sannerligen pa sitt lage och inte pa sa mycket annat om man ska vara helt uppriktig. Det ar jattegulliga manniskor som jobbar har men de lever pa sitt lage och konkurrensen ar obefintlig i den bemarkelsen. Jag ser mycket fram emot att fa resa in till Moshi imorgon. Jag gillar Moshi och jag tittade ner pa Moshi fran Barranco Camp med viss langtan, redan innan jag hade krakts.
Moshi ar finemang. Jag hoppas att det lilla indiska stallet ligger kvar, strax innanfor Chagga st. Och jag hoppas att mitt lilla favorit-kaffe-stalle med den finfina lummiga innergarden och den utmarkta fruktsalladen ligger kvar.
Jag hoppas att inget har andrats sedan sist, jag hoppas att geten pa Buffalo Hotels innergard star kvar, fastknuten i sitt snore och sjunger valkommen till morgonen.(Jag har med avsikt utelamnat detaljen om get-sangen nar jag salde in Buffalo Hotel till Daniel som 'fenomenalt', det ar trots allt inte helt sakert att Daniel uppskattar getens hyllning till morgonen pa samma satt som jag gor.)
Jag ar hittills mycket mycket nojd med Daniels fina satt att ta sig an Afrika -och omvant. De gillar varandra, Afrika och Daniel. Daniel blev inbjuden att ata Ugali och flaskgryta med bararna igar. Daniel at, med fingrarna, precis som man ska. Han at och at upp sin pafyllning och gick emot alla sina principer om hur man ater kott och at fran benbitarna. Jag tror inte att han ar medveten om med vilken enorm lycka mitt brost fylldes av denna berattelse. Det sager saker som jag vill ska sagas om Daniel nar han blir bjuden att ata med bararna, (efter att han har fatt sin 'fina mat' och inte istallet) och att han med nyfikenhet och intresse gor det. Mitt hjarta fnissar av fortjusning. Min Land Rover till karl.
Jag onskar att jag var trott. Jag ska hur som helst forsoka ga och sova lite. Imorgon ska jag aterse mitt Moshi.
Jippi!
 |
| Kilis topp i soluppgangen |
Jag hittade en tjock man vars dator jag just nu fatt lana, jag hittade honom i det lilla rostiga gymet som jag inspekterade efter soluppgangen. Den tjocka mannen jobbar pa hotellet och menade att gymet var mycket bra for att halla sig i form. Han uttryckte besvikelse over att lopbandet hade havererat sa nu sprang han runt poolen istallet, som exercise. Jag blev inte sa varst imponerad eller inspirerad men efter frukost lockade hantlarna pa mig i alla fall och jag kostade pa mig ett kort men intensivt armpass innan gymet blev alldeles vansinnigt uppvarmt av solen. Ska man gyma har sa far man nog gora det i gryningen medan det fortfarande ar svalt.
Jag har softat vid poolen med den av Daniels tva bocker som lag kvar i vaskan pa hotellet.
Jag har ocksa hort om hur det gick for Daniel med den dar bergstoppen, men det tanker jag lata honom beratta sjalv nar det blir dags. Allt jag kan saga nu ar att han ar pa vag ner igen, tillbaka hit.
 |
| det tjusiga gymet som ar sarskilt bra om man vill halla sig i fin form. |
torsdag 16 december 2010
forvanad, snopen men anda inte alls sa besviken som jag trodde
Jaha.
Tillbaka i Machame efter nagra dagars irrfard pa Kilimanjaro.
Jag har alltsa inte varit pa den dar fantastiska toppen, det ar lika bra att jag sager det direkt.
Och darav rubriken.
Fovanad over att bli sa in i bomben hojdsjuk sa att jag bara kraktes i tva hela dagars vandring. Forvanad over att var finfina guide brot min vandring -aven om jag tror att det var ett mycket klokt beslut sahar i efterhand.
Snopen, naturligtvis over att vara precis under toppen och tvingas vanda, att se Daniel fortsatta uppfor den massiva Barranco Wall medan jag sjalv fick stappla forsiktigt ner mot Umbwe Route for att ta mig fran den tunna luften sa fort som mojligt, over branta hala klippor och stenar.
Och anda inte alls sa besviken som jag trodde att jag skulle vara. Nar jag klev av i morse sa var jag arg och besviken och mycket ledsen over att inte klara av. Det ar svart for mig att inte klara av. Sarkilt sadant som jag har klarat av forut, som Kilimanjaro till exempel. Nykrakt och med hela nasan full med min egen galla sa forsokte jag anda forhandla lite med guiden om att kanske fa hanga med uppfor den brantaste biten, Barranco Wall innan jag verkligen bestamde mig. Hans blick sa mig att jag nog var snurrigare an jag var medveten om sjalv och han kande sig formodligen starkt i sitt beslut om att jag skulle sallskapas ner for berget av fyra barare, jag vet inte om de raknade med att eventuellt behova bara mig ocksa for de hade patagligt lattare packning idag an tidigare.
Ingen behovde i alla fall bara mig. Umbwe Route var dock det brantaste jag nagonsin traffat pa och jag trodde att jag skulle smalla av pa riktigt nar jag, vid en kort paus da jag forsokte suga i mig lite guava juice utan att krakas plotsligt hor ljudet av skrapig tanzaniansk musik. For ett kort ogonblick var jag radd att jag hade borjat horsel-hallucinera men bara kort darefter dok tva killar med massiv packning upp bakom en klippa. Massiv packning och en radio i naven. De stannade och snackade en stund och fortsatte sedan obekymrat UPPFOR Umbwe Route. Sjalv klattrade jag ner, med hjalp av hander och fotter, over klippor och med rotter och stenar som handtag.
Sahar i efterhand undrar jag hur det ens var mojligt, jag maste vara lite hoghojdsdopad, trots allt for annars ar det inte rimligt att klara av dagens sju timmar langa och sa avancerade vandring utan nagon mat eller annan energi i kroppen sedan i tisdags kvall. Man pa nagon vanster gick det.
jag dricksade mina barare helt konstigt och ar glad att jag raknade fel uppat istallet for nerat for de behover formodligen pengarna battre an jag gor hur som helst.
Jag ar glad att de var sa snalla och omtanksamma och beredda att bara alla mina pinaler sa att jag bara skulle komma ner sa hel och ren som bara mojligt.
Sjalva vandringen idag var ett aventyr i sig och efter att det varsta illamaendet hade gett med sig sa var det en spannande och harlig vandring utan nagon som helst risk att somna (vilket jag pa allvar holl pa att gora bitvis langs vagen mellan Shira Camp och Lava Tower igar -efter en hopplost somnlos natt, vilken jag ocksa tror ar sjalva orsaken till att jag inte kunde hamta ikapp mig). Umbwe Route ar den allra aldsta av lederna pa Kili och har till en av de allra allra stravaste av Whisky-rutter -framforallt om man gar uppfor den, vilket jag inte alls gjorde. Rutten ar dock bade vacker och spannande och om man inte har nagra problem med hojdradsla sa ar den alldeles utmarkt. Jag fick kanna mig bade lite modig och lite tuff, tillstandet till trots och det var vart en hel del och gjorde nederlaget mindre smartsamt. Jag och bararen Peter knackade oss fram pa en blandning av hans daliga engelska och min annu samre swahili men vi hade trevligt mitt i allt.
Nu ar jag tillbaka pa hotellet och har har jag fatt mig en macka och lite kaffe och en cola, jag har duschat och tvattat bort flera dagars bergsdamm ur haret.
Jag tanker med karlek och gladje pa Daniel som ar pa vag mot toppen alldeles snart. Han klarar av somnloshet och hojd betydligt battre an jag gor och jag kanner mig helt trygg med att han ar i sakra hander och att han kommer att klara av nattens vandring hur bra som helst. Imorgon nar solen gar upp ska jag titta pa toppen och langta.
Nu ar min Internet-tid ute och jag ska ta pa mig ett par langbyxor och bestalla min middag. Imorgon ar det finalen i Tanzanias motsvarighet till Idol; Star Search och tjejen i restaurangen har bjudit in mig att hanga med henne och ett par till vid baren och kolla pa finalen om jag vill. Det later ju toppen. Men om jag har riktig tur sa gor Daniel Machame Route pa imponerande fem dagar istallet for sex dagar, och da kommer han hit redan imorgon kvall. Och da tittar jag hellre pa honom nar han sover an pa Star Search med tjejen i baren aven om det ar ett fint erbjudande.
Tillbaka i Machame efter nagra dagars irrfard pa Kilimanjaro.
Jag har alltsa inte varit pa den dar fantastiska toppen, det ar lika bra att jag sager det direkt.
Och darav rubriken.
Fovanad over att bli sa in i bomben hojdsjuk sa att jag bara kraktes i tva hela dagars vandring. Forvanad over att var finfina guide brot min vandring -aven om jag tror att det var ett mycket klokt beslut sahar i efterhand.
Snopen, naturligtvis over att vara precis under toppen och tvingas vanda, att se Daniel fortsatta uppfor den massiva Barranco Wall medan jag sjalv fick stappla forsiktigt ner mot Umbwe Route for att ta mig fran den tunna luften sa fort som mojligt, over branta hala klippor och stenar.
Och anda inte alls sa besviken som jag trodde att jag skulle vara. Nar jag klev av i morse sa var jag arg och besviken och mycket ledsen over att inte klara av. Det ar svart for mig att inte klara av. Sarkilt sadant som jag har klarat av forut, som Kilimanjaro till exempel. Nykrakt och med hela nasan full med min egen galla sa forsokte jag anda forhandla lite med guiden om att kanske fa hanga med uppfor den brantaste biten, Barranco Wall innan jag verkligen bestamde mig. Hans blick sa mig att jag nog var snurrigare an jag var medveten om sjalv och han kande sig formodligen starkt i sitt beslut om att jag skulle sallskapas ner for berget av fyra barare, jag vet inte om de raknade med att eventuellt behova bara mig ocksa for de hade patagligt lattare packning idag an tidigare.
Ingen behovde i alla fall bara mig. Umbwe Route var dock det brantaste jag nagonsin traffat pa och jag trodde att jag skulle smalla av pa riktigt nar jag, vid en kort paus da jag forsokte suga i mig lite guava juice utan att krakas plotsligt hor ljudet av skrapig tanzaniansk musik. For ett kort ogonblick var jag radd att jag hade borjat horsel-hallucinera men bara kort darefter dok tva killar med massiv packning upp bakom en klippa. Massiv packning och en radio i naven. De stannade och snackade en stund och fortsatte sedan obekymrat UPPFOR Umbwe Route. Sjalv klattrade jag ner, med hjalp av hander och fotter, over klippor och med rotter och stenar som handtag.
Sahar i efterhand undrar jag hur det ens var mojligt, jag maste vara lite hoghojdsdopad, trots allt for annars ar det inte rimligt att klara av dagens sju timmar langa och sa avancerade vandring utan nagon mat eller annan energi i kroppen sedan i tisdags kvall. Man pa nagon vanster gick det.
jag dricksade mina barare helt konstigt och ar glad att jag raknade fel uppat istallet for nerat for de behover formodligen pengarna battre an jag gor hur som helst.
Jag ar glad att de var sa snalla och omtanksamma och beredda att bara alla mina pinaler sa att jag bara skulle komma ner sa hel och ren som bara mojligt.
Sjalva vandringen idag var ett aventyr i sig och efter att det varsta illamaendet hade gett med sig sa var det en spannande och harlig vandring utan nagon som helst risk att somna (vilket jag pa allvar holl pa att gora bitvis langs vagen mellan Shira Camp och Lava Tower igar -efter en hopplost somnlos natt, vilken jag ocksa tror ar sjalva orsaken till att jag inte kunde hamta ikapp mig). Umbwe Route ar den allra aldsta av lederna pa Kili och har till en av de allra allra stravaste av Whisky-rutter -framforallt om man gar uppfor den, vilket jag inte alls gjorde. Rutten ar dock bade vacker och spannande och om man inte har nagra problem med hojdradsla sa ar den alldeles utmarkt. Jag fick kanna mig bade lite modig och lite tuff, tillstandet till trots och det var vart en hel del och gjorde nederlaget mindre smartsamt. Jag och bararen Peter knackade oss fram pa en blandning av hans daliga engelska och min annu samre swahili men vi hade trevligt mitt i allt.
Nu ar jag tillbaka pa hotellet och har har jag fatt mig en macka och lite kaffe och en cola, jag har duschat och tvattat bort flera dagars bergsdamm ur haret.
Jag tanker med karlek och gladje pa Daniel som ar pa vag mot toppen alldeles snart. Han klarar av somnloshet och hojd betydligt battre an jag gor och jag kanner mig helt trygg med att han ar i sakra hander och att han kommer att klara av nattens vandring hur bra som helst. Imorgon nar solen gar upp ska jag titta pa toppen och langta.
Nu ar min Internet-tid ute och jag ska ta pa mig ett par langbyxor och bestalla min middag. Imorgon ar det finalen i Tanzanias motsvarighet till Idol; Star Search och tjejen i restaurangen har bjudit in mig att hanga med henne och ett par till vid baren och kolla pa finalen om jag vill. Det later ju toppen. Men om jag har riktig tur sa gor Daniel Machame Route pa imponerande fem dagar istallet for sex dagar, och da kommer han hit redan imorgon kvall. Och da tittar jag hellre pa honom nar han sover an pa Star Search med tjejen i baren aven om det ar ett fint erbjudande.
söndag 12 december 2010
Machame
Vi ar pa plats!
Resan hit fungerade alldeles utmarkt! Planet var inte fullbokat sa vi kunde bre ut oss lite, Daniel kunde fa extra brod till maten och medvinden gjorde att vi landade 30 minuter tidigare an beraknat. Vi hamnade nastan forst i visum-kon och var snabbt igenom alla kontroller. Vara vaskor var ungefar forst ut pa bandet och var bestallda transfer var dar i god tid sa vi rullade ut fran flygplatsen redan innan flyget skulle ha landat.
Afrika kandes ovanligt smidigt och lattrest.
Det ar ocksa nagot med luften och dofterna och ljuden har som gor mig lycklig langt in i sjalen. Jag kunde inte hindra mig sjalv fran att grata nar vi klev ut fran flygplanet igar. Doften av regnvatt damm och ljudet av cikador och skramliga flaktar. Luften ar mjuk, kryddig och varm.
Det var saklart alldeles kolsvart nar vi landade och langs vagen upp till Machame fanns inte en enda gatlampa. Folk gick i morkret langs vagarna och fick vara tacksamma over att var bil hade lampor sa att de syntes i alla fall pa nara hall.
Vi kom hit, till det fina Aishi Protea Machame sent igar kvall. Vi ligger tva timmar fore svensk tid har och efter en liten macka i baren sa gick vi och la oss. Vi hade svart att somna, uppfyllda av intryck och forvantningar.
Idag har vi haft en lugn dag, vi har bara varit pa hotellomradet eftersom det ar sondag -church day- och byn tar sondagsledigt. Har finns en pool som vi rekommenderades att inte bada i men ocksa ett trivsamt omrade med utsikt dels over poolen men ocksa over Kilimanjaros snokladda topp. Vi motte ett par svenska killar som var uppe pa toppen och kom ner hit igen haromdagen. De berattade om sno och regn i mangder och om hojdsjuka som hade gjort att den ene killen hade fatt baras ner fran toppen. Men med livet och humoret i behall och en upplevelse av att vara pa Afrikas tak.
Imorgon borjar vi var vandring dit.
Vi har agnat var eftermiddag at att packa i ordning alla prylar som ska med, allt fran vattenreningstabletter till tjockstrumpor och de vatservetter som ska ersatta dusch och handtvatt de narmsta sex dagarna.
Jag ska ga i mina kangor och ha med mig mina fortraffliga Bikila som sidekicks till kangorna.
Nu gar solen ner, om fem minuter ar det kolsvart igen. Om vi har tur sa har tjejen i souvenirshoppen oppnat igen och da ska jag kopa mig ett par vykort, de ser pa pricken likadana ut som de ni fick for fem ar sedan.
Vi ar har!
Vi ar hemma.
Resan hit fungerade alldeles utmarkt! Planet var inte fullbokat sa vi kunde bre ut oss lite, Daniel kunde fa extra brod till maten och medvinden gjorde att vi landade 30 minuter tidigare an beraknat. Vi hamnade nastan forst i visum-kon och var snabbt igenom alla kontroller. Vara vaskor var ungefar forst ut pa bandet och var bestallda transfer var dar i god tid sa vi rullade ut fran flygplatsen redan innan flyget skulle ha landat.
Afrika kandes ovanligt smidigt och lattrest.
Det ar ocksa nagot med luften och dofterna och ljuden har som gor mig lycklig langt in i sjalen. Jag kunde inte hindra mig sjalv fran att grata nar vi klev ut fran flygplanet igar. Doften av regnvatt damm och ljudet av cikador och skramliga flaktar. Luften ar mjuk, kryddig och varm.
Det var saklart alldeles kolsvart nar vi landade och langs vagen upp till Machame fanns inte en enda gatlampa. Folk gick i morkret langs vagarna och fick vara tacksamma over att var bil hade lampor sa att de syntes i alla fall pa nara hall.
Vi kom hit, till det fina Aishi Protea Machame sent igar kvall. Vi ligger tva timmar fore svensk tid har och efter en liten macka i baren sa gick vi och la oss. Vi hade svart att somna, uppfyllda av intryck och forvantningar.
Idag har vi haft en lugn dag, vi har bara varit pa hotellomradet eftersom det ar sondag -church day- och byn tar sondagsledigt. Har finns en pool som vi rekommenderades att inte bada i men ocksa ett trivsamt omrade med utsikt dels over poolen men ocksa over Kilimanjaros snokladda topp. Vi motte ett par svenska killar som var uppe pa toppen och kom ner hit igen haromdagen. De berattade om sno och regn i mangder och om hojdsjuka som hade gjort att den ene killen hade fatt baras ner fran toppen. Men med livet och humoret i behall och en upplevelse av att vara pa Afrikas tak.
Imorgon borjar vi var vandring dit.
Vi har agnat var eftermiddag at att packa i ordning alla prylar som ska med, allt fran vattenreningstabletter till tjockstrumpor och de vatservetter som ska ersatta dusch och handtvatt de narmsta sex dagarna.
Jag ska ga i mina kangor och ha med mig mina fortraffliga Bikila som sidekicks till kangorna.
Nu gar solen ner, om fem minuter ar det kolsvart igen. Om vi har tur sa har tjejen i souvenirshoppen oppnat igen och da ska jag kopa mig ett par vykort, de ser pa pricken likadana ut som de ni fick for fem ar sedan.
Vi ar har!
Vi ar hemma.
lördag 11 december 2010
pa vag!
Nu sitter vi pa flygplatsen i Amsterdam. Pa resan hit har vi sett gryningen over molnen och atit smorgasar i forpackningar som dekorerats med gula tofflor och vaderkvarnar. Jag bytte min ostmacka mot Daniels syltmacka.
Klockan ar snart halvnio och vi har alltsa varit vakna i fyra timmar redan.
Om ytterligare tre tva och en halv timme gar flyget till Kilimanjaro.
Jag hoppas att jag har packat ner det mesta av det jag behover ha med mig infor de narmsta tre veckorna. Allt blev ganska hastigt packat nar det val blev av. Jag var radd att glomma bikinin sa jag har i huvudet raknat ihop fyra bikinis som jag proppat ner pa olika stallen i packningen.
Bikini, langkalsonger och toppluva... jag hoppas att det ar ungefar vad jag behover ha med mig. Daniel har ordning pa resten. Doggen har det bra och malariaprofylaxet ar packat, vi ar pa vag!
Nu svischar vi strax vidare pa aventyr. Vi hoppas kunna uppdatera efter berget, efter safarin och fran Zanzibar town, de sista dagarna.
Det har blir en rafflande jul!
Klockan ar snart halvnio och vi har alltsa varit vakna i fyra timmar redan.
Om ytterligare tre tva och en halv timme gar flyget till Kilimanjaro.
Jag hoppas att jag har packat ner det mesta av det jag behover ha med mig infor de narmsta tre veckorna. Allt blev ganska hastigt packat nar det val blev av. Jag var radd att glomma bikinin sa jag har i huvudet raknat ihop fyra bikinis som jag proppat ner pa olika stallen i packningen.
Bikini, langkalsonger och toppluva... jag hoppas att det ar ungefar vad jag behover ha med mig. Daniel har ordning pa resten. Doggen har det bra och malariaprofylaxet ar packat, vi ar pa vag!
Nu svischar vi strax vidare pa aventyr. Vi hoppas kunna uppdatera efter berget, efter safarin och fran Zanzibar town, de sista dagarna.
Det har blir en rafflande jul!
onsdag 1 december 2010
gravlax, kurs och tågkaos
Jag väntar tålmodigt på att min laxbit som legat fryst i tre dygn nu ska tina upp ordentligt.
Jag har bestämt mig för en citrusgravning och Daniel har fått nogsamma instruktioner om hur han ska vända på laxbiten för få gravningen jämn, under tiden jag åker till Stockholm för kurs.
Det är dags för del 2 av fördjupningskursen i kvalificerad utredning av barn. Det var toppen förra gången och jag förväntar mig detsamma nu.
Jag förväntar mig även tågtrassel och har därför satsat på att åka både dit och hem med Swebus. Det känns liksom lite mer flexibelt än SJ...
För tillfället är det ganska mycket på en gång. Nya kliniken som vi skulle köra igång idag visade sig stå utan möbler. Vi hade förvisso ett helt gäng fenomenalt tjusiga kontorsstolar och en väntrums-sittgrupp. Men det är inte med kontorsstolar och våldsamt tunga väntrumsmöbler som vi utför arbetet. Så jag har varit på IKEA på ett litet race och jagat rätt på en sorts order som ingen ville kännas vid. Imorgon ska det komma möbler enligt en ny order jag lagt i eftermiddags. Bilen är också full med blommor och krukor och lampor och annat som ska fungera trivselhöjande på vår mottagning.
Det hade varit bra med möbler redan idag men vi är alla överens om att äventyret trots allt är lite roligt också.
Imorgon väntar en ny spännande dag innan jag susar upp till Stockholm och går kurs. På lördag är det kalas här och jag hoppas innerligt att bussen inte blir alltför sen hem på fredag kväll.
hej jansson, hej julskinka, hej sillamacka, hej tomtegubbar.
Jag har bestämt mig för en citrusgravning och Daniel har fått nogsamma instruktioner om hur han ska vända på laxbiten för få gravningen jämn, under tiden jag åker till Stockholm för kurs.
Jag förväntar mig även tågtrassel och har därför satsat på att åka både dit och hem med Swebus. Det känns liksom lite mer flexibelt än SJ...
För tillfället är det ganska mycket på en gång. Nya kliniken som vi skulle köra igång idag visade sig stå utan möbler. Vi hade förvisso ett helt gäng fenomenalt tjusiga kontorsstolar och en väntrums-sittgrupp. Men det är inte med kontorsstolar och våldsamt tunga väntrumsmöbler som vi utför arbetet. Så jag har varit på IKEA på ett litet race och jagat rätt på en sorts order som ingen ville kännas vid. Imorgon ska det komma möbler enligt en ny order jag lagt i eftermiddags. Bilen är också full med blommor och krukor och lampor och annat som ska fungera trivselhöjande på vår mottagning.
Det hade varit bra med möbler redan idag men vi är alla överens om att äventyret trots allt är lite roligt också.
Imorgon väntar en ny spännande dag innan jag susar upp till Stockholm och går kurs. På lördag är det kalas här och jag hoppas innerligt att bussen inte blir alltför sen hem på fredag kväll.
hej jansson, hej julskinka, hej sillamacka, hej tomtegubbar.
marklyft!
Jag har tjuvat lite idag.Jag har fortfarande min marklyftsexamen framför mig. (Pelle, vi måste bestämma när!)
Men idag när jag till slut kom ner till gymet, efter en märklig incident med vad jag trodde var ett företagskort men som visade vara ett kul skämt... så hur som helst så körde jag ett härligt och rejält ryggpass ihop med Emma som är box-instruktör på FRISK och lite av en inventarie i gymet. Hon lastade glatt på 80, 90 och till slut 100kg på skivstången när vi skulle köra marklyft.
Sådär tungt har jag aldrig ens provat att lasta på...
Men det gick vägen. Emma först och jag efter. Och nog tusan fixade jag ett par repetitioner på 100 kg i tredje settet, innan stången gled ur handen på mig och jag var såklart trött då i de musklerna vi tränade men jag vill också hålla mitt trasiga finger lite ansvarigt för att stången gled ut handen på mig, det här var första gången jag tränade utan ortosen på höger långfinger, sedan i juli.
Men naturligtvis så är jag vid gott mod!
Och tack Emma för pepp!
överraskande kort.
Jag hade en frisörtid i måndags, hos min fenomenale frisör Johan!
Han skapade i början av juni en frisyr av allt det där långa håret som hade hängt med över bröllopet. Då rök det nästan midjelånga håret och kvar blev en ganska lång, skarp page. Nu har jag haft den där finfina pagen i ett halvår och tyckte visserligen om den men tycket också att den inte bjöd spå så mycket variation, den var antingen fint utplattad och stilig eller så blev det en liten ilsken tofs som stod rakt ut ur nacken. Jag gillar att kunna förändra frisyren lite mer och hade börjat ställa in mig på att spara ut längderna igen.
Det blev helt annorlunda.
Bevisligen.
Och jag är nöjd, även om det inte blir den här versionen av frisyren som mina arbetskamrater kommer att se mest av;
Han skapade i början av juni en frisyr av allt det där långa håret som hade hängt med över bröllopet. Då rök det nästan midjelånga håret och kvar blev en ganska lång, skarp page. Nu har jag haft den där finfina pagen i ett halvår och tyckte visserligen om den men tycket också att den inte bjöd spå så mycket variation, den var antingen fint utplattad och stilig eller så blev det en liten ilsken tofs som stod rakt ut ur nacken. Jag gillar att kunna förändra frisyren lite mer och hade börjat ställa in mig på att spara ut längderna igen.
Det blev helt annorlunda.
Bevisligen.
Och jag är nöjd, även om det inte blir den här versionen av frisyren som mina arbetskamrater kommer att se mest av;
söndag 28 november 2010
julstök
Idag har vi stökat jul!
Det luktar rent och gott i huset, jag har tänt ljus lite överallt och vinden fortsätter att piska snö mot vår tilläggsisolerade norrvägg. Jag har precis stuvat ner Siggis julklapp till sin flickvän, Smilla i en vacker påse och gömt med silkespapper. Det är en pipleksak av Siggis favoritslag och den är egentligen för fin för att ge bort men nu ska Smilla få den. Den är ny och ren och hel. Och den ser ut som en katt.
Vi åker ju till Afrika över jul så man skulle kunna tänka sig att vi skulle 'slippa' alla julförberedelser och allt julpyssel med skinka och köttbullar och gravlax.
Eftersom vi har en hel del släkt precis inpå knuten så finns det underlag för ett julfirande i förväg. Detta julförfestande infaller nästa helg. Då kommer familj från Skåne också och det blir både ål (förlåt Marie, men det är Daniels farfars bästa favorit på julbordet) och sill och snaps och godis. Jag har lagt laxen i frysen för tre dygns parasitdöd innan den ska citrusgravas eller saffransgravas... jag har tre dygn på mig att besluta om den saken.
Hur som helst så jäser en saffransdeg precis nu sig pösig och blank ute i köket, ljusen fladdrar lite stillsamt och skvallrar om att självdraget i huset fungerar som det ska. Nystrukna och upplagda gardiner hänger vid alla stora fönster. Återigen är det farfar Kaj som har ett finger med i detta. Han har tagit för vana att berömma våra gardiner vid sina samtliga besök här. Med en härlig glimt i ögat. Vi har inte haft ett enda tygstycke ens i närheten av ett fönster på hela den tiden...
Men nu var alltså tiden mogen och både jag och Daniel hade enats om att de upphissade persiennerna inte var så värst tjusiga att se på. Gardinerna är på plats, vi är som vid alla förändringar vi gör i huset, uppfyllda av hur utomordentligt bra det blev. (är man bara tillräckligt svulten så smakar allting bra...)
Dessutom visade det sig vara ett både lätt och roligt jobb. Gardinskenorna är fästa i taket, de kommer från kvartersbutiken IKEA och där hittade vi även passande gardiner som nu hänger ända ner till nära golvet. De är skönt transparenta och ser både rena och hemtrevliga ut.
-oj, jag måste baka ut saffransbullar, och återkommer...
Ett gäng bullar, en mustig gulaschsoppa och en inventering av funktionsmaterial senare.
Julstämningen som vi försökt skapa den här helgen har fallit väl ut. Och i veckan ska jag fortsätta grava lax och baka pepparkakor och börja nytt jobb och gå en utbildning i Stockholm och träna och köpa extra batterier och göra Jansson och griljera skinka och fira jul och slå in paket och kasta snöboll och äta pepparkaksdeg och kanske även städa.
 |
| nya gardinen i köket |
Vi åker ju till Afrika över jul så man skulle kunna tänka sig att vi skulle 'slippa' alla julförberedelser och allt julpyssel med skinka och köttbullar och gravlax.
Men icke.
 |
| Daniels välpyntade julgran |
Hur som helst så jäser en saffransdeg precis nu sig pösig och blank ute i köket, ljusen fladdrar lite stillsamt och skvallrar om att självdraget i huset fungerar som det ska. Nystrukna och upplagda gardiner hänger vid alla stora fönster. Återigen är det farfar Kaj som har ett finger med i detta. Han har tagit för vana att berömma våra gardiner vid sina samtliga besök här. Med en härlig glimt i ögat. Vi har inte haft ett enda tygstycke ens i närheten av ett fönster på hela den tiden...
Men nu var alltså tiden mogen och både jag och Daniel hade enats om att de upphissade persiennerna inte var så värst tjusiga att se på. Gardinerna är på plats, vi är som vid alla förändringar vi gör i huset, uppfyllda av hur utomordentligt bra det blev. (är man bara tillräckligt svulten så smakar allting bra...)
Dessutom visade det sig vara ett både lätt och roligt jobb. Gardinskenorna är fästa i taket, de kommer från kvartersbutiken IKEA och där hittade vi även passande gardiner som nu hänger ända ner till nära golvet. De är skönt transparenta och ser både rena och hemtrevliga ut.
-oj, jag måste baka ut saffransbullar, och återkommer...
 |
| det är viktigt att knåda ordentligt. |
Julstämningen som vi försökt skapa den här helgen har fallit väl ut. Och i veckan ska jag fortsätta grava lax och baka pepparkakor och börja nytt jobb och gå en utbildning i Stockholm och träna och köpa extra batterier och göra Jansson och griljera skinka och fira jul och slå in paket och kasta snöboll och äta pepparkaksdeg och kanske även städa.
 |
| lägg gärna märke till 1: Daniel fikar på en SÖNDAG! och 2: vi har gardiner. |
lördag 27 november 2010
Bästa helgnöjet: gymet.
Det är så skönt att ha en förmiddag på gymet, det är ganska lugnt och trivsamt och jag är pigg och lagom mätt. Vardagsträningen sker alltid efter jobbet och ofta är jag lite halvhungrig redan när jag börjar träna, eftersom det är länge sedan lunch och mellis ofta är lite svårt att få till på eftermiddagen.
Men lördagarna är sköna.
Och Frisk, där jag tränar har ett alldeles rasande bra samarbete med finfina Kami hårdesign på Platensgatan, vilket för mig innebär att det är fest att duscha på gymet och tvätta håret med Redkens utmärkta schampo.
Som en bonus.
Nu är jag sådär skönt trött i kroppen och påfylld med lunch på kycklingenchiladas på Hälso Freak.
Daniel har precis druckit sitt cholera-vaccin och vägrar dricka kaffe med mig innan det gått en timme, för så stod det på förpackningen. Själv skippar jag cholera-vaccinet den här gången, jag är helt marinerad i vaccin sedan tidigare resor.
Däremot borde jag plocka upp en gammal förpackning malariaprofylax (Lariam) ur min nödproviantslåda i källaren. De blev av någon anledning över från förra resan till Tanzania...
Det börjar dra ihop sig för oss.
Hunden kommer tro att vi har övergett honom på riktigt när vi nu blir borta mer än en helg. Lyckligtvis har vi ju familj i krokarna som tittar till både hund, hus och sportkanaler när vi är borta.
torsdag 25 november 2010
sällskaaaaap
Jag jobbar idag som tentainstruktör/vakt på den utbildning som jag är kommunikatör för. I en paus snubblade jag helt överraskande på tre av mina sprillans nya kollegor som var i byggnaden!
Och det här med nytt jobb känns riktigt spännande och roligt! Kollegorna som jag träffade på idag är kul och verkligt trevliga, och jag känner mig alltmer sugen på att börja jobba i nya uppdraget!
I början av december ska vi ses för planeringsdagar och jag känner mig alldeles sprallig! Jag ska få kollegor att samarbeta med!
Och det här med nytt jobb känns riktigt spännande och roligt! Kollegorna som jag träffade på idag är kul och verkligt trevliga, och jag känner mig alltmer sugen på att börja jobba i nya uppdraget!
I början av december ska vi ses för planeringsdagar och jag känner mig alldeles sprallig! Jag ska få kollegor att samarbeta med!
tisdag 23 november 2010
Plötsligt händer det.
Hemma efter en lång och lite vemodig sista dag på vårdcentralen i Ekholmen där jag har jobbat i tre och ett halvt år, minst en dag i veckan.
Hemma efter en vemodig allra sista dag på vårdcentralen, följt av ett rykande benpass ihop med Daniel.
Få saker är så förstärkande för mig som när jag får känna mig stark och ben har därför kommit att bli ett ganska kul pass. Kul, tungt och svettigt, jag råkar vara ganska stark i benen.
Länge har jag inte tränat ben alls. Jag har tränat spinning och ridit och sprungit och grejat och rationaliserat bort benträningen under ursäkten att benen får mycket uppmärksamhet som det är och dessutom så har jag alltid haft starka ben.
På senare tid har jag dock blivit lite nyfiken på benmaskinerna på Frisk och gett dem en chans. Det är alltid roligt för mig att träna ihop med Daniel... allra oftast får jag känna mig som en tiggig lillasyster som tjaaaatar om att få vara med och leka med de stora barnen -och det får jag när det dåliga samvetet blivit stort nog hos omvärlden. Jag kan förstå det där, det är inte alls lika förstärkande för Daniel att köra ihop med mig som omvänt och i de allra flesta muskelgrupper och övningar är jag så påtagligt mycket svagare, kortare och lättare att jag inte kan ge den passningen som han behöver för att få ut det han vill av sin träning...
Oftast får jag alltså inte vara med men ibland händer det.
Idag hände det.
Daniel och jag tränade ben ihop. Och jag fick känna mig envist stark.
Envist stark och påtagligt knäsvag och darrig.
Det har jag senare firat med att äta extra mycket potatismos till kvällsmaten och med att riva ut en halv kopp kaffe över brevet jag fick från Unicef idag. Lite snopen final på en i övrigt framgångsrik kväll.
Dagens gymtips:
Det är klokt att inte ha med sig alltför snäva byxor till ombyte efter ett benpass. Förra veckan hade jag just det; ett par snäva svarta byxor helt utan stretch och det krävdes lite pyssel innan byxorna var på plats och till kvällen hade jag tydliga märken efter sömmarna över hela benen. Det är sådär efter rejäla träningspass och man måste lära sig att gilla det, eller att välja sin klädsel med omsorg.
Det ställde till en del pyssel för sömmerskan inför vårt bröllop i våras. Hon gjorde ändringar i klänningen efter nogsamt nålande. När jag kom tillbaka så hade jag precis rivit av ett tungt ryggpass och då gick inte dragkedjan upp i ryggen så jag fick återkomma en annan dag. Slutligen satt klänningen finfint men jag fick instruktioner om att inte träna vare sig rygg eller bröst dagarna innan bröllopet. Foglig, anpasslig och angelägen om att få upp dragkedjan i ryggen.
Hemma efter en vemodig allra sista dag på vårdcentralen, följt av ett rykande benpass ihop med Daniel.
Få saker är så förstärkande för mig som när jag får känna mig stark och ben har därför kommit att bli ett ganska kul pass. Kul, tungt och svettigt, jag råkar vara ganska stark i benen.
Länge har jag inte tränat ben alls. Jag har tränat spinning och ridit och sprungit och grejat och rationaliserat bort benträningen under ursäkten att benen får mycket uppmärksamhet som det är och dessutom så har jag alltid haft starka ben.
På senare tid har jag dock blivit lite nyfiken på benmaskinerna på Frisk och gett dem en chans. Det är alltid roligt för mig att träna ihop med Daniel... allra oftast får jag känna mig som en tiggig lillasyster som tjaaaatar om att få vara med och leka med de stora barnen -och det får jag när det dåliga samvetet blivit stort nog hos omvärlden. Jag kan förstå det där, det är inte alls lika förstärkande för Daniel att köra ihop med mig som omvänt och i de allra flesta muskelgrupper och övningar är jag så påtagligt mycket svagare, kortare och lättare att jag inte kan ge den passningen som han behöver för att få ut det han vill av sin träning...
Oftast får jag alltså inte vara med men ibland händer det.
Idag hände det.
Daniel och jag tränade ben ihop. Och jag fick känna mig envist stark.
Envist stark och påtagligt knäsvag och darrig.
Det har jag senare firat med att äta extra mycket potatismos till kvällsmaten och med att riva ut en halv kopp kaffe över brevet jag fick från Unicef idag. Lite snopen final på en i övrigt framgångsrik kväll.
Dagens gymtips:
Det är klokt att inte ha med sig alltför snäva byxor till ombyte efter ett benpass. Förra veckan hade jag just det; ett par snäva svarta byxor helt utan stretch och det krävdes lite pyssel innan byxorna var på plats och till kvällen hade jag tydliga märken efter sömmarna över hela benen. Det är sådär efter rejäla träningspass och man måste lära sig att gilla det, eller att välja sin klädsel med omsorg.
Det ställde till en del pyssel för sömmerskan inför vårt bröllop i våras. Hon gjorde ändringar i klänningen efter nogsamt nålande. När jag kom tillbaka så hade jag precis rivit av ett tungt ryggpass och då gick inte dragkedjan upp i ryggen så jag fick återkomma en annan dag. Slutligen satt klänningen finfint men jag fick instruktioner om att inte träna vare sig rygg eller bröst dagarna innan bröllopet. Foglig, anpasslig och angelägen om att få upp dragkedjan i ryggen.
torsdag 18 november 2010
Marklyft
För två månader sedan kom jag och en av mina allra bästa gym-kompisar Pelle att tala om marklyft. Jag hade sneglat lite vilset på vikterna och funderat på något en tillfällig kollega hade sagt i skrytsam ton om 100 kilo i marklyft.
Pelle gjorde klart för mig att jag inte behövde vara imponerad av 100 kilo i marklyft, särskilt inte från en fullvuxen karl med en påstått vältränad historia. Pelle kallade 100 kilo för frökenvikter.
Nu är ju inte jag någon fröken längre men jag insåg snabbt att det låg en utmaning och skvalpade framför mig. Pelle menade att om jag skulle lägga till marklyft med 50 kilo till min veckorutin, i samband med ryggträningen så skulle jag efter två månader kunna gå från 0-100.
Marklyft är en riktigt klassisk gammal styrkeövning och det finns något ursprungligt över den. Jag hade aldrig provat tidigare. Men varje vecka i två månaders tid har jag lagt in marklyft med 50 kilo, 3x12 repetitioner. Nu är det snart dags för examen.
Efter att ha fått lite ytterligare instruktioner från Pelle så kommer jag under två veckor lägga på lite ytterligare vikt och minska antalet repetitioner. Idag pytsade jag på omväxlande 60 och 70 kilo och fann att utveckling har skett.
Jag är inte helt säker på om jag har världens bästa teknik -även om det verkligen är min ambition- men jag fokuserar all min koncentration på att hålla ryggen rak så att den inte skadas. Rädd om ryggen och idag även mina nya bästa löpartights som jag hade fått med till gymet, jag vill ogärna skrapa dem med ojämnheterna på skivstången.
Såklart.
Jag tror att jag egentligen borde böja benen mer för att få mer kraft men då blir knäskålarna i vägen och det gör ont. Och det blir stora fula blåmärken av det.
Hur som helst så har den här höstens träning varit lite extra kul just därför att jag har haft det här mycket specifika målet med en viss övning. Det började som en kul grej bara men det har verkligen inneburit förhöjd motivation och jag kan rekommendera det; hitta en ny övning, sätt upp ett mål och börja lyfta.
Jag återkommer i månadsskiftet november-december med rapport om resultatet. Jag längtar!
Tack Pelle för strålande inspiration!
Pelle gjorde klart för mig att jag inte behövde vara imponerad av 100 kilo i marklyft, särskilt inte från en fullvuxen karl med en påstått vältränad historia. Pelle kallade 100 kilo för frökenvikter.
Nu är ju inte jag någon fröken längre men jag insåg snabbt att det låg en utmaning och skvalpade framför mig. Pelle menade att om jag skulle lägga till marklyft med 50 kilo till min veckorutin, i samband med ryggträningen så skulle jag efter två månader kunna gå från 0-100.
Marklyft är en riktigt klassisk gammal styrkeövning och det finns något ursprungligt över den. Jag hade aldrig provat tidigare. Men varje vecka i två månaders tid har jag lagt in marklyft med 50 kilo, 3x12 repetitioner. Nu är det snart dags för examen.
Efter att ha fått lite ytterligare instruktioner från Pelle så kommer jag under två veckor lägga på lite ytterligare vikt och minska antalet repetitioner. Idag pytsade jag på omväxlande 60 och 70 kilo och fann att utveckling har skett.
Jag är inte helt säker på om jag har världens bästa teknik -även om det verkligen är min ambition- men jag fokuserar all min koncentration på att hålla ryggen rak så att den inte skadas. Rädd om ryggen och idag även mina nya bästa löpartights som jag hade fått med till gymet, jag vill ogärna skrapa dem med ojämnheterna på skivstången.
Såklart.
Jag tror att jag egentligen borde böja benen mer för att få mer kraft men då blir knäskålarna i vägen och det gör ont. Och det blir stora fula blåmärken av det.
Hur som helst så har den här höstens träning varit lite extra kul just därför att jag har haft det här mycket specifika målet med en viss övning. Det började som en kul grej bara men det har verkligen inneburit förhöjd motivation och jag kan rekommendera det; hitta en ny övning, sätt upp ett mål och börja lyfta.
Jag återkommer i månadsskiftet november-december med rapport om resultatet. Jag längtar!
Tack Pelle för strålande inspiration!
tisdag 16 november 2010
Lr3
At last.
Jag har idag beställt den fenomenala programvaran Lightroom 3. Efter att ha haft en provversion i 30 dagar är jag såklart högst köpbenägen och enda skälet till att jag inte köpte den riktigt bums och genast är att det fanns annat som jag också behövde få gjort och det sker inte riktigt när något så ovanligt roligt finns i datorn. Hela grejen med foto är så mycket roligare med ett så fenomenalt program som just Lightroom. Jag har i och för sig aldrig provat något annat i någon direkt utsträckning men jag är mycket förtjust i Lightroom, efter Magnus ihärdiga uppmuntran och hjälp.
Nu väntar jag bara på att det ska komma hem till mig.
I väntan på det läxar Siggi upp sin kompis Tuppas Fågelben och bordsplaceringsdjuren från Emma och Bobs bröllop.
Jag har idag beställt den fenomenala programvaran Lightroom 3. Efter att ha haft en provversion i 30 dagar är jag såklart högst köpbenägen och enda skälet till att jag inte köpte den riktigt bums och genast är att det fanns annat som jag också behövde få gjort och det sker inte riktigt när något så ovanligt roligt finns i datorn. Hela grejen med foto är så mycket roligare med ett så fenomenalt program som just Lightroom. Jag har i och för sig aldrig provat något annat i någon direkt utsträckning men jag är mycket förtjust i Lightroom, efter Magnus ihärdiga uppmuntran och hjälp.
Nu väntar jag bara på att det ska komma hem till mig.
I väntan på det läxar Siggi upp sin kompis Tuppas Fågelben och bordsplaceringsdjuren från Emma och Bobs bröllop.
 |
söndag 14 november 2010
korta stumma steg
 |
| i bästa sällskapet fick mina fötter sig en liten runda och vaderna blev kanske lite lite mjukare tröja: Nike tights: Craft mössa: Hope fötter: Vibram dog: Tasshof's |
Till Far.
Pappa som sjöng vid vårt bröllop, som sjöng om kärlek.
Min käre käre far.
Tack.
tack.
 |
| fotograf: Magnus Stalby |
Det är fars dag idag.
Jag har skickat en liten present till min far. En liten och i sammanhanget helt löjligt obetydlig present som bara på det enklaste vis ska symbolisera den glädje, kärlek och tacksamhet jag känner gentemot min far. Glädje, kärlek och tacksamhet för allt han gjort och allt han gör för mig.
Min far.
Pappa som lärde mig namnen på alla vilda blommor, pappa som sjöng med mig och pappa som kom med äppelbitar som mellis till mig och mina vänner. Pappa som var pappaledig redan på 70-talet och pappa som lyssnade på mig och pratade med mig och förmedlade till mig att jag hade något att säga, som var värt för andra att lyssna på. Pappa som var ledig på alla lov, pappa som var hemma på eftermiddagar, pappa som gjorde och gör världens godaste ugnspannkaka.
Pappa som suttit uppe sent om nätterna för att prata om tonårens alla existentiella gåtor. Pappa som alltid trott på min förmåga men som samtidigt varit lite mer rädd om mig än han hade behövt vara.
Pappa som varit glad med mig och som har lidit med mig. Pappa som alltid vetat att livet kommer med sina grusiga skrubbsår och smärtsamma minnen och som gett de känslorna legitimitet. Pappa som varit beredd att prata om tvivel och ilska, om glädje och dilemma.
Pappa som sjöng vid vårt bröllop, som sjöng om kärlek.
Min käre käre far.
Tack.
tack.
poängen med att börja försiktigt
ok. jag fattar.
poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.
siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?
poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.
siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?
lördag 13 november 2010
en svala gör ingen sommar men en svala är en svala är en svala.
För snart två år sedan försökte jag mig på vad jag trodde skulle bli fantastiskt roligt. Jag försökte mig på skidåkning. För en skåning, som fyllt 30 utan att ha lärt sig åka skidor och som har tillbringat mer tid i afrikansk sol än i minusgrader och snö så är det inte en helt enkel sak att åka skidor.Det hade kanske varit lättare om jag hade fått chansen att öva lite innan jag hamnade på en lift som tog mig till toppen av ättestupet Tomas, i Sälen. Jag kraschade bittert efter några ynka hundra meter i mitt livs första riktiga åk. Sedan fick jag åka ambulansskoter ner och lift både upp och ner i backarna resten av den dagen. Det var hur som helst finemang att vara i fjällen där det var både kallt och vackert.
Men mitt knä gick sönder och har inte återfått sin forna glans än idag. Jag är ett korsband kort och eftersom jag inte har något bollsinne så opererar man inte in nya korsband (bollsporter innebär vridvåld mot knän och då måste man ha alla korsband i knäet). Nu har jag alltså en giltig anledning att slippa spela innebandy och ett dåligt knä.
Jag har rehab-tränat tillbaka styrkan i knäet i stort sett. Det fattas lite krut i benet när det är ihopvecklat, som vid riktigt djupa knäböj till exempel men annars är det ganska bra styrka i benet numera. Vad som är besvärligare är förlusten av knäkänsla vilket gör det obehagligt att gå nerför trappor om jag inte kan se trappstegen, som när man bär grejer till exempel. Uthålligheten är också lite sämre och jag blir sladdrig i vänstra knät efter en stund. Jag har fått lägga av med step och aerobics, i alla fall hittills, nu skulle det kanske funka men under det första året fanns det inte på kartan, jag snubblade och betedde mig illa mot knät.
Löpning då... jag började försiktigt att springa på mjukt underlag efter ungefär ett halvår eller lite mer. Jag har investerat ganska stora pengar i ordentliga löparskor med bra stöd och stabilitet och började försiktigt smyga fram i löpspåret, ett par kilometer åt gången. När jag sprang Blodomloppet i maj i år så hade jag fortfarande aldrig sprungit en mil. Men sedan har jag fortsatt göra det lite titt som tätt.
För löpning visade sig gå ganska bra ändå.
Det gjorde ont. mer och mer ont upp till en viss gräns där det bara fortsatte göra lika ont. Och om jag stod ut med smärtan så funkade det att springa. Så jag sprang. Och jag blev såklart bättre och bättre, dels på att inte bry mig om att det gjorde ont men det onda kom senare och senare och blev mindre och mindre kraftigt. Men jag har alltid haft ont.
Tills nu.
Idag sprang jag min mil i vad som kan betraktas som motigt väderförhållande.
Jag kände inte mitt knä. Det slog mig först när jag kom in att jag kände inte knät.
Kanske därför att mina vadmuskler var helt upprörda men jag tror inte det. Jag hade inte tänkt på mitt knä. För första gången på ett och ett halvt års mer eller mindre frekventa löprundor. Jag ska väl inte ta ut något i förskott här, det vore ju nästan löjligt att tro att det bara skulle handla om att springa utan skor, då skulle väl min sjukgymnast sagt åt mig det här för länge sedan.
Det kanske bara är en engångsgrej.
Men jag har inte alls ont i knät. Inte nu, inte när jag sprang och inte direkt efter heller.
....tänk om....tänk om....tänk om det är såhär jag ska springa, helt enkelt.
Vi får se! En svala gör ingen sommar och inte en löprunda utan skor heller.
snöslask, lera och regn
 |
| Bikila innan dagens runda genom leriga pölar. |
Mina vader är stumma och stela.
Stumma och stela efter vad som skulle vara en liten snabb invänjningsrunda innan skymningen men som blev en milslång löprunda över kanalbankerna, genom isig snömos och lera, i fyragradigt regnväder.
Vi har haft en skön lördag med lat morgon innan förmiddagens styrkepass på gymet, följt av lunch och kaffe på stan. Jag hade planerat att cykla intervaller på spinningcykeln på gymet men mina ben var trötta efter mitt envisa benpass ihop med Daniel igår. Så när jag kom hem så kände jag å ena sidan ett uppdämt behov av att konditionsträna och å andra sidan en tveksamhet inför om mina ben skulle vara mer peppade på en löprunda än på spinningintervaller...
Efter en kort stunds ambivalens beslutade jag mig för att springa en kort liten runda innan skymning. Daniel uppmuntrade också detta och försäkrade mig om att jag skulle se F-Ö-R löjlig ut om jag matchade upp mina sockeplast med pannlampa.
Jag pep igång min klocka, skakade min skorrande och lite trasiga ena öronsnäcka hårt och fick ett hyfsat ljud i örat. Sedan stack jag iväg. Bara för att strax upptäcka hur otroligt mycket jag uppskattar mitt nya löpsteg. Det är det här jag är gjord för! (skönt att upptäcka sin talang i en ålder av 32)Mitt nya löpsteg är fantastiskt.
Jag hoppades på att jag skulle gilla barfotagrejen. Men jag vågade inte ens fantisera om att jag skulle gilla det såhär omedelbart. Jag var beredd på att frysa av mig en och annan tå redan förra lilla löprundan i snön, jag var inte beredd på det jag upplevde. Inte då och inte heller nu.
Jag älskar mitt nya löpsteg.
Jag travade på lite försiktigt till en början, för att bara öka på, både tempo och distans. Tillslut var det alldeles mörkt och jag var hemma igen efter att ha sprungit min mil.
Det är fyra grader och regn ute, längs hela kanalen ligger mer eller mindre smält snö och stora vattenpölar om vartannat. Under stor förtjusning upptäckte jag att iskallt vatten inte är något hinder för barfotalöpning i mina utmärkta Bikila-sockeplast. De fungerar ungefär som en våtdräkt vid dykning. Det innebär att den strumpliknande delen naturligtvis blir genomblöt men att fotens värme värmer upp vattnet som alltså inte upplevs som kallt.
Jag har klafsat rakt genom flera meter långa vattenpölar ikväll, utan att frysa om fötterna. Jag är ganska imponerad och överrskad själv!
Mest överraskad, och imponerad är jag trots allt av mitt eget nya löpsteg. Jag sprang helt utan krav på varken tempo eller distans, det var ett ojämt, blött och klafsigt underlag och jag sprang utan skor och utan dämpning. Givet allt det där så är jag också mycket nöjd med den tid jag landade in på; 49.50.
 |
| tröja: Nike tights: Nike handskar: Nike sockeplast: Vibram fivefingers |
Ömma och stela vadmuskler är också lycka! Överraskande stor lycka.
tisdag 9 november 2010
Bröllop i Princeton!
 |
| nygifta |
Min fina Emma gifte sig med världens bäste Bob!
Och sedan vi själva gifte oss i maj så blir jag precis sådär överväldigad och rörd av vigslar som andra gifta par brukar bli. Det blev jag inte innan, då var det bara jättefint och stort i största allmänhet. Men efter att själv ha lovat allt så är det ännu större att gå på bröllop.
Så jag var tårögd och lycklig för dem och deras val.
 |
| bordsdekoration |
 |
| Lördag med Danne Malmgren |
Sedan var det bubbel och middag och kalas och cupcakes och idel festligheter ända tills jetlagen kom och slog mig och Daniel i huvudet. Vi var stolta över att ha orkat hänga med till midnatt. Övriga fortsatte i flera timmar till.På söndagen åt vi en härligt amerikansk och fullständigt överdriven brunch. Jag fokuserade på våfflor med äpplekompott och lönnsirap. Det och frukt och såklart lite omelett med bacon, men där låg inte fokus.
De som önskade kunde få allt från spagetti med köttfärssås till pecanpaj via scrambled eggs och bagels eller lax eller friterade french toast eller ungefär vad som helst. Allt utom en rejäl kopp kaffe och en tallrik yoghurt. Men det gjorde inget för det hade vi redan hunnit med på kafé tidigare på morgonen, för man är ju precis lika vaken på morgonen som man är knockad på kvällen och redan vid 05.30 vaknade jag av att jag var hungrig. Vid 8 stod vi inte ut längre och tjuvade en kaféfrukost innan brunchen.
 |
| Princeton |
snödjup och barfotalöpning
I morse var det ganska ljust ute. Ljust av snö.
Det har snöat sedan dess och vi har ett tjockt snötäcke över hela Linköping och hela Berg och säkert mer än så.
Det här ingick inte riktigt i min planering. Jag hade föreställt mig kyliga höstdagar i min nya turkosa tröja och barfotalöpning i sockeplast, inte att börja i en decimeter djup snö på marken och lika mycket till, på väg genom luften.
Men vad tusan. Jag har ju inte börjat med vare sig bloggen eller barfotagrejen därför att det är det mest bekväma man kan ha för sig. Utan för äventyret.
Nu hör det till saken att man rekommenderas en långsam upptrappning av barfotalöpning, för att vänja fötter och vader och ben vid den nya tekniken.
Traditionellt så är instruktionen att gå i på hälen och rulla över foten i löpsteget, för att få dämpning och en mer skonsam löpning. När det gäller barfotalöpning så gör man klokt i att inte gå i på hälen eftersom det gör direkt jätteont. Finns ingen som helst dämpning i skon så säger det ju sig självt att hälen är ett smärtsamt sätt att sätta i foten på under löpning. Istället ska man gå i längre fram på foten, mer mot mitten och den främre delen av foten. Det här är tydligen något som folk som börjar med barfotalöpning efter att ha sprungit i traditionella skor tidigare får jobba lite med. En del gör det med lätthet, andra får ont i fötter och hälar till en början, inte minst därför att de verkar tänka så mycket på sitt nya löpsteg.
Jag blev så klart lite besviken över vädret idag, jag hade tänkt att pinna iväg på en kort runda för att känna på sulorna och snöoväder är inte det jag brukar springa ute i.
Men på väg hem från gymet ikväll så bestämde jag mig i alla fall för att den här bloggen behöver komma igång, jag behöver också få stilla min helt vansinnigt pirrande nyfikenhet -och den här bloggen handlar i alla fall inte om framgång och solsken utan om ett äventyr vid en illa vald tidpunkt på året.
Så vad tusan, förr eller senare måste vi ändå ta reda på om det går att springa barfota i snön. Eller hur!?
Och tro mig. Det går UTMÄRKT!
Jag stack iväg på en kort sväng, bara två kilometer men det var ungefär vad jag hann med under tiden Daniel lagade kvällsmat. Jag var beredd på att halka, frysa, bli blöt, ångra mig. Daniel propsade på att jag skulle ha mobilen med mig om jag skulle ramla och bryta benet eller spräcka huvudet. Han påminde mig också om att det vore dumt att bryta benet eftersom vi snart ska till Afrika och eftersom jag nästan precis har blivit lite hel i handen som jag tog sönder i augusti.
Men jag halkade inte, frös inte, blev inte blöt och ångrade mig inte för en sekund.
Jag älskar att vara barfota och det här var rakt igenom en lustfylld upplevelse. Jag fick en helt otrolig kontakt med marken, fick ett mycket mer bekvämt löpsteg än jag någonsin fått i mina vanliga löparskor, trots att jag har kanske världens bästa löparskor av traditionell sort (Asics Kayano gel) och hade så himla roligt när jag sprang.
Man skulle kunna säga att det var mörkt, blåsigt, snöigt och ett uselt väder. Men då har man inte sprungit barfota i snön. Då vet man inte att barfotalöpning kan vara världens bästa vintersport.
Mina gamla afrikafötter är lyckliga nu! De har fått springa barfota förut.
Det har snöat sedan dess och vi har ett tjockt snötäcke över hela Linköping och hela Berg och säkert mer än så.
 |
| lyckligt barfota i snön |
Men vad tusan. Jag har ju inte börjat med vare sig bloggen eller barfotagrejen därför att det är det mest bekväma man kan ha för sig. Utan för äventyret.
Nu hör det till saken att man rekommenderas en långsam upptrappning av barfotalöpning, för att vänja fötter och vader och ben vid den nya tekniken.
Traditionellt så är instruktionen att gå i på hälen och rulla över foten i löpsteget, för att få dämpning och en mer skonsam löpning. När det gäller barfotalöpning så gör man klokt i att inte gå i på hälen eftersom det gör direkt jätteont. Finns ingen som helst dämpning i skon så säger det ju sig självt att hälen är ett smärtsamt sätt att sätta i foten på under löpning. Istället ska man gå i längre fram på foten, mer mot mitten och den främre delen av foten. Det här är tydligen något som folk som börjar med barfotalöpning efter att ha sprungit i traditionella skor tidigare får jobba lite med. En del gör det med lätthet, andra får ont i fötter och hälar till en början, inte minst därför att de verkar tänka så mycket på sitt nya löpsteg.
Jag blev så klart lite besviken över vädret idag, jag hade tänkt att pinna iväg på en kort runda för att känna på sulorna och snöoväder är inte det jag brukar springa ute i.
Men på väg hem från gymet ikväll så bestämde jag mig i alla fall för att den här bloggen behöver komma igång, jag behöver också få stilla min helt vansinnigt pirrande nyfikenhet -och den här bloggen handlar i alla fall inte om framgång och solsken utan om ett äventyr vid en illa vald tidpunkt på året.
Så vad tusan, förr eller senare måste vi ändå ta reda på om det går att springa barfota i snön. Eller hur!?
Och tro mig. Det går UTMÄRKT!
Jag stack iväg på en kort sväng, bara två kilometer men det var ungefär vad jag hann med under tiden Daniel lagade kvällsmat. Jag var beredd på att halka, frysa, bli blöt, ångra mig. Daniel propsade på att jag skulle ha mobilen med mig om jag skulle ramla och bryta benet eller spräcka huvudet. Han påminde mig också om att det vore dumt att bryta benet eftersom vi snart ska till Afrika och eftersom jag nästan precis har blivit lite hel i handen som jag tog sönder i augusti.Men jag halkade inte, frös inte, blev inte blöt och ångrade mig inte för en sekund.
Jag älskar att vara barfota och det här var rakt igenom en lustfylld upplevelse. Jag fick en helt otrolig kontakt med marken, fick ett mycket mer bekvämt löpsteg än jag någonsin fått i mina vanliga löparskor, trots att jag har kanske världens bästa löparskor av traditionell sort (Asics Kayano gel) och hade så himla roligt när jag sprang.
Man skulle kunna säga att det var mörkt, blåsigt, snöigt och ett uselt väder. Men då har man inte sprungit barfota i snön. Då vet man inte att barfotalöpning kan vara världens bästa vintersport.
Mina gamla afrikafötter är lyckliga nu! De har fått springa barfota förut.
 |
| Vibrams Bikila |
sockeplast på prov
 |
| På Princeton var det Rubriks kub-mästerskap, i New York var det Marathon. |
Vi var på utmärkta Paragon Sports i NY och där finns allt man kan önska sig om man gillar att röra på sig i någon form, de har allt för klättring, löpning, uteliv, cykel, tennis, yoga, boxning... och mer.
Eftersom det var Marathon i stan så var det rea på löpargrejer så jag tog tillfället att utrusta mig med en varsel-gul löparjacka med reflexer och en annan lite varmare löpartröja, så att inte kyliga höstdagar ska hindra mig i mitt nya äventyr.
Och såklart mina Bikila, som trots att de är skapta för löpning inte fick husera ihop med de andra löparprylarna utan hade placerats på en hylla bland sandaler och annat för sommarbruk.
På plats i butiken fanns också en Vibram-säljare som hjälpte mig att prova storlekar och som var mycket entusiastisk över mitt planerade köp. Han sprang inte själv i sina sockeplast men han försäkrade mig om att Vibram hade ett gäng löpare som skulle springa marathon i sina.
Jag tror att han gillade mig. För han gick iväg och hämtade en stor väska ur sin bil och ur den fiskade han upp en liten rosa t-shirt med trycket "Vibran fivefingers" på. Jag fick den. Färgen hette bröstcancerrosa och det var han själv som hade bestämt att trycka i den färgen och det hade blivit en mycket populär t-shirt.
Jag var såklart tacksam och ännu mera nöjd med mitt köp.
Tjejen i kassan tittade på skorna, tittade på mig, frågade om jag skulle köpa dem till mig själv och när jag sa 'ja' så log hon lite snabbt, sa 'cute' och proppade ner dem i en påse. Hon tyckte inte att de var söta. Hon var bara snäll.
Hur som helst så är jag nöjd, de är sjukt sköna på foten och roligt knallrosa.
Jag övningssprang i dem på gatan igårkväll, Siggi och jag tog en reklam-paus-rusning runt kvarteret.
Det var innan det började snöa.
lördag 6 november 2010
NYC Marathon och nya sockeplast
Det är värsta löparhysterin i New York. Det är folk i tights precis överallt och alla har nya fina sneakers.
Jag har köpt mina löpar-sockeplast och fnissat år hur komiska de ser ut.
I New York finns det folk till allt, vad jag förstår och en och annan går omkring i sockeplastskorna på stan. Det kommer jag inte att göra, jag ska ha mina till att springa i. Kanske inte Marathon, dock.
Nu finns skorna i alla fall och ni ska få hänga med ut på en löptur inom kort.
Nu fortsätter det stora äventyret.
Jag har köpt mina löpar-sockeplast och fnissat år hur komiska de ser ut.
I New York finns det folk till allt, vad jag förstår och en och annan går omkring i sockeplastskorna på stan. Det kommer jag inte att göra, jag ska ha mina till att springa i. Kanske inte Marathon, dock.
Nu finns skorna i alla fall och ni ska få hänga med ut på en löptur inom kort.
Nu fortsätter det stora äventyret.
onsdag 3 november 2010
Bikila
Wikipedia kan berätta att den etiopiske marathonlöparen Bikila vann maran vid OS i Rom 1960 och gjorde det spektakulärt utan skor.
Det här har inspirerat Vibram till årets modell Bikila.
Wikipedia nämner längre ner i sin text att Bikila är en av få som vunnit två OS-guld i Marathon, andra gången på en ännu bättre tid -då med skor... sedan dog han, tragiskt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den informationen men jag springer ju inte maror i alla fall så det kanske inte är något att bry sig om.
Vi får väl se, det finns ju en uppsjö av modeller att välja mellan.
Det här har inspirerat Vibram till årets modell Bikila.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den informationen men jag springer ju inte maror i alla fall så det kanske inte är något att bry sig om.
Vi får väl se, det finns ju en uppsjö av modeller att välja mellan.
söndag 31 oktober 2010
hobisk inspiration
Idag har jag träffat på en man som helt ogenerat hängde i receptionen på gymet, iförd Vibram Fivefingers! Jag kunde såklart inte hejda mig själv -och jag hade inte heller ambitionen att hejda mig- så jag öste ur mig mina tusen frågor, fick känna på skorna och vi kunde gemensamt konstatera att det här är en uppgraderad och i jämförelse jättedyr sockeplast med tår.
Hans Vibram 5-fingers var blekt hudfärgade och lila mellan tårna, som för att skrika åt omvärlden att titta mellan tårna på honom. Det såg för övrigt hobiskt ut, påklätt men med nakna fötter.
Det ÄR ju inte för att det är snyggt som det här är spännande eller intressant. Utan delvis just därför att det är lite udda och så kommer de också med den där lilla förhoppningen om att knäproblemet ska minska.
Mannen på gymet menade sig ha fått bättre knän och även att han sprang på dessa sulor året runt, eller i alla fall på alla underlag som man springer på med andra, vanliga löpardojor.
Jag är tveklöst inspirerad och i veckan ska jag köpa mig ett par vibramsulor; supersockeplasten!
Sedan ska den här bloggen ta fart också!
Jag såg att Therese på andra sidan Roxen trodde att den här bloggen hade sitt ursprung från botten på en rödvinsflaska men hon ska snart få se, kanske när jag susar genom Norsholm att så inte är fallet!
Hans Vibram 5-fingers var blekt hudfärgade och lila mellan tårna, som för att skrika åt omvärlden att titta mellan tårna på honom. Det såg för övrigt hobiskt ut, påklätt men med nakna fötter.
 |
| fötterna, som kan behöva en tålig Vibram-sula |
Det ÄR ju inte för att det är snyggt som det här är spännande eller intressant. Utan delvis just därför att det är lite udda och så kommer de också med den där lilla förhoppningen om att knäproblemet ska minska.
Mannen på gymet menade sig ha fått bättre knän och även att han sprang på dessa sulor året runt, eller i alla fall på alla underlag som man springer på med andra, vanliga löpardojor.
Jag är tveklöst inspirerad och i veckan ska jag köpa mig ett par vibramsulor; supersockeplasten!
Sedan ska den här bloggen ta fart också!
Jag såg att Therese på andra sidan Roxen trodde att den här bloggen hade sitt ursprung från botten på en rödvinsflaska men hon ska snart få se, kanske när jag susar genom Norsholm att så inte är fallet!
skumtomte brulé
 |
| förra årets överblivna tomtar |
Numera är vår gillestuga riktigt trivsam men vi nyttjar den ändå ganska sällan.
Daniel har ikväll gjort slag i saken och eldat i öppna spisen. Det är rejält klös i spisen så det brinner hur fort som helst och det är lite bra eftersom vi trots allt inte har tålamod att sitta sådär jättelänge och kolla på elden.
I vintras hade vi min bror på besök och då grillade vi marshmallows. Det är ju som de flesta vet mycket godare i fantasin än i verkligheten. Men å andra sidan är det ju lite lätt fantastiskt i fantasin så jag rotade fram en oöppnad påse skumtomtar från förra hösten. Jag såg senare att de hade passerat bästföredatumet med ett par månader och man kan väl konstatera att de är bäst färska oavsett om de ska tillagas eller inte.
Hur som helst så har jag under stor förnöjsamhet grillat dem.
Siggi hejade på med största intresse.
Men det var inte särskilt gott. Mest bara sött och löjligt varmt. Så nu sitter jag här och ångrar mig lite. Lite sockerchockad och med en sträv känsla på tungan, efter att ha bränt mig upprepade gånger.
Fast det var ändå mysigt. Daniel satt i soffan och kollade nyheterna och skrev lite, jag och Siggi grillade tomtar som jag åt upp innan de hade svalnat.
Ganska mysigt. Söndagskväll med man, hund, eld och sockertomtar med artificiell fruktsmak. Vad mer kan man önska sig och vad ska man annars ha en gillestuga till!?
 |
| tomte brulé |
fredag 29 oktober 2010
ett berg och en bebis
Hur som helst så är det väl Berget som gör den här resan lite speciell och på något sätt värd att blogga om. Daniel skriver utförligt om sina ambitiösa förberedelser. Jag ägnar mig åt en lugnare form av förberedelse.
Jag har ju trots allt redan varit på Kilimanjaros topp.
Inte utan ansträngning. Och inte utan en stor lustupplevelse.
Jag fick en fråga nyligen om det här med mental träning inför en sådan utmaning. Om hur man förbereder sig mentalt. Jag har inte funderat så mycket på det tidigare.
Förra gången jag besteg berget så var jag tämligen oförberedd och tämligen otränad i största allmänhet, annars skulle jag ha sagt att det är oerhört viktigt att vara i god fysisk form, så att du vet vad kroppen går för.
När jag nu har funderat lite mer på det där med mental förberedelse så handlar det mycket om att våga. Om att våga lita på sin kropp och utsätta den för en enorm påfrestning. Om att våga lita på att de man vandrar med och lyder under vet vad de gör och kan fatta beslut om att vända tillbaka om det krävs. Det handlar om att våga släppa greppet och lämna kontrollen till någon annan. Och det handlar om envishet och en hel del mod, faktiskt. När det gäller Kilimanjaro så är det ju inte fråga om någon bergsklättring utan om en vandring upp till nästan precis 6000 meter över havet. Där är luften tunn och hjärtat rusar för minsta ansträngning. Om inte kroppen klarar av att syresätta sig så är det snabbt med livsfara du befinner dig på den här höjden. De sista dagarna möter man stapplande vandrare som blivit höjdsjuka, några bärs ner på bår. Ingen hämtas med helikopter.
Så det handlar om att våga. Och att ha tillit.
Sista natten handlar det om ren och skär vilja. Inget annat. Det finns ingen tjusning i den sista nattens vandring. Den är bara lång, evinnerligt lång. Uppför uppför uppför i täta serpentiner. Pannlamporna lyser i det för övrigt så täta svarta mörkret. Alla måste utnyttja natten och den frusna marken. En stund efter gryningen är marken mjuk och grusig och inga spår finns kvar av nattens välanvända stig. Där och då är det inte sant om någon säger sig ha gått med tanken på soluppgången över savannen som motivation. Den soluppgången är fantastisk men det är bullshit att det är tanken på den som tar dig upp för det där berget den sista natten.
Då går du bara med övertygelsen om att du inte kan se dig själv i spegeln om du ger upp nu, det enda som driver dig är tanken på att komma hem och behöva säga "nästan, men jag orkade inte riktigt".
När jag vaknade inför den där sista natten så var jag uttorkad, förkyld och vimmelkantig av höjden. Jag trodde inte att jag skulle komma ut sovsäcken och hoppades att Elias, min guide skulle se gulnade ögonvitor när han kollade mig, så att jag skulle kunna få gå neråt igen, efter någon annans beslut. Men han sa att jag höll och sedan blev jag tvungen att kräkas. Så jag kom ur sovsäcken, kräktes och fattade beslutet att om jag nu var på fötter så kunde jag lika gärna gå så länge jag höll.
Och på någon konstig vänster kom jag upp på det där berget. Jag och Elias satt plötsligt på en klippa i gryningen och åt kex och såg solen gå upp över Afrika, molnen lättade och maasaistäppen låg torr långt nedanför. Där och då förlät jag allt. Där och då blev det värt allt. All ansträngning, all smärta, all möda. Allt var det värt.
Och sedan dess har jag plötsligt förstått människor som vågar föda barn -och dessutom gör om det. Som trots alla vedermödor säger att smärtan inte spelade någon roll, att det var värt allt. Plötsligt förstod jag. Så den dag det blir aktuellt så vågar jag det med, det handlar också om att välja tillit och släppa på all kontroll, tror jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)