tjuvlyssnat

Jag sitter och vaggar i en tågvagn.
Det är härligt med tåg om de bara fungerar som de ska och om man är på rätt humör.

Så länge jag kan minnas har jag uppskattat att åka tåg. Helst gamla tåg. Helst aldrig någonsin X2000. Men gärna gamla tåg av konservburkstyp. När jag var sisådär en 12-13 började jag åka tåg själv och jag minns att jag tyckte att det var sådär lagom äventyrligt, det fanns ingenstans jag kunde gå vilse och istället en massa folk som jag kunde snacka med. En gång satt jag bredvid en farbror i lila skjorta, han visade sig vara biskop. Vi åt upp mina medhavda tablettaskar och snackade.

Numera brukar jag inte vara lika socialt påträngande men jag gillar att tjuvlyssna lite på andras samtal. Och som av en händelse så råkar jag emellanåt svara på en fråga som dyker upp i någon annans konversation. Inte så ofta, men det händer. Nyss hänvisade jag två lumpartjejer till platsen för bagage av bara farten, de hade inte direkt frågat mig. Då kan det bli lite pinsamt även om det emellanåt är hjälpsamt.
Men vad tusan ska man göra när man har läst klart Kupé och spillt ut dricka över sin väska och ätit upp sin medhavda fika?
Så tjuvlyssna fick det bli.
Lumpartjejerna sitter kvar i vagnen, de brädar varandra med att berätta hur sällan de duschar och lovar varandra att inte berätta för den andres pojkvän. Den ena tjejen låter nästan precis som jag på rösten, nästan lite läskigt.

Överlag är det inte så mycket spännande samtal på tågen. Bäst gillar jag annars när folk sitter och resonerar och försöker komma fram till någon sorts slutsats eller definition. Jag är inte alls särskilt intresserad av skvaller eller av människorna jag tjuvlyssnar på men jag gillar resonemangen. Man hör dem för sällan men just nu diskuterar fyra tonåringar huruvida Anna Book är en A-, B- eller C-kändis och om Fröken Ur är en kändis eller om hon inte finns alls.

Tåget vaggar vidare, helt enligt tidtabell.
Jag har druckit upp min Vitamin Well Reload. Det jag spillde ut över det vadderade partiet på min ryggsäck har torkat in. Jag är glad över att det inte var sockerläsk.

Rund under fötterna

När jag köpte kort på Frisk för en månad sedan så fick jag en supergenerös välkomstgåva i form av en fet check på Intersport. Det var naturligtvis inte nödvändigt... men inte desto mindre roligt för det. Jag är dålig på att unna mig träningskläder som jag verkligen vill ha och handlar oftast sådant som finns på rea och väljer helt enkelt bland det som blev kvar. Jag brukar motivera det för mig själv med att jag är glad att ha ett mindre urval att prova igenom men jag tycker i verkligheten att snygga träningskläder är både kul och bra för motivationen. Så jag unnade mig ett par grymma löpartights från Craft; PR Thermal Tights med någon sorts fleece-fodring på rumpan så att jag inte behöver frysa häcken av mig än på många grader av sjunkande temperatur.

Och eftersom jag hade kommit över en liten men fin samling träningskläder i NY så införskaffade jag mig istället för träningstoppar den omtalade, ofta slutsålda och kanske lite tveksamma Reebok Easy Tone, en sko som är gjord med inspiration från balansträningsplattor och alltså syftar till att skapa en instabilitet som tvingar fötterna och benen att anstränga sig lite extra. Detta är tänkt att ge en träningseffekt på olika procent på olika ställen på benen. De som har sett reklamen förstår säkert att tjejen i reklamen har tränat något annat också någon gång innan skorna kom ut i butik och ingen tror nog att de ska få hennes ben och rumpa enbart genom att köpa skor.
Inte heller jag tror att mina ben plötsligt blir långa, smala, lätt solbrända och fria från defekter. Det är alltså inte skälet till varför jag valt att vara rund under fötterna på jobbet idag.

Men jag hör ändå till dem som tycker  att vi skämmer bort våra fötter något alldeles galet genom att förvara dem i den skyddade verkstad som skor ofta är. Det finns såklart en mängd instabila klackar att gå på men det här får väl ses som en variant på temat då.
Jag tror hursomhelst, inte minst efter att ha levt flera år som mer eller mindre barfotabarn i Afrika, att fötterna är skapta för att kunna hantera ganska många situationer utan stadiga skor. Jag föreställer mig alltså att det är bra att uppmuntra kroppens stabiliserande muskler. På olika sätt, de här skorna tänker jag mig skulle kunna vara en sådan variant. Tidigare har jag tränat mycket yoga och då blir det uppenbart att många har en generellt sett dålig muskulatur i själva fötterna.

Jag har dessutom slarvat med den balansplatteträning som sjukgymnasten föreskrivit mig sedan korsbandet gick av...
Nåja, jag tänker egentligen inte sitta här och försvara mitt val av skor men de är ganska snygga, de är faktiskt inte så särskilt instabila, trots sina luftkuddar under sulorna och det återstår helt enkelt att se om de gör någon nytta för balansen och stabiliteten i mitt knä.
Jag utgår från att skorna inte har synbar träningseffekt, särskilt inte till den grad att den blir tydlig i relation till löpningen, spinningen och styrketräningen jag ägnar mig åt på övrig tid.
Men kolla, visst är de ändå helt okej snygga!?

en av de bättre platserna på jorden, det är här!

Jag känner ofta en stor tacksamhet över att ha möjligheten att bo i Berg. Jag älskar vår sjöutsikt, jag älskar kanalbankerna och jag älskar att ha möjligheten att hålla uppsikt över skördetröskor och traktorer när det är säsong. Oavsett årstid så är Berg en av de bättre platserna på jorden. Ikväll har vi virat halsduken ett extra varv om nacken och gått på kylig hundpromenad. Vackra höstdagar är lika välkomna som vackra vår- sommar- eller vinterdagar!
Det är enastående fint att ha sjön strax nedanför och det är fantastiskt att det finns välansade gångar bland träden vid sjön. Vi tog en tur längs sjön, bort till kanalen och uppför kanalbanken, jäms med slusstrappan.

Lantis.

Jag trodde att jag skulle sakna stan innan vi flyttade hit. Att jag skulle sakna närheten till kaféerna och möjligheten att oplanerat ta en sväng förbi HM eller var som helst.
Det blev inte så. Jag längtar istället till Berg varje gång jag är i stan en längre stund.
Kanske är det så därför att jag egentligen är en lantis eller så är det därför att Berg är en av de bättre platserna på jorden.
Hur som helst så står mina blå gummistövlar alltid i hallen, alltid beredda på en sväng ut i blött gräs.
Ikväll åkte dock kängorna på, dels därför att de är så sköna men också för att gå så mycket som möjligt i dem innan de ska bestiga afrikanska berg.

Ikväll mötte vi en av hundens bästa polare, Picasso.  Vår lilla tuss till hund är av en sort som är känd för att vara ettrig, uppkäftig och nästan dumdristigt modig. Siggi kom med sina defekter och däribland kan nämnas ett litet underbett och en fullfjädrad fobi för både barn och andra hundar (mest av allt Golden retriever efter att golden-valpen Molly snubblade över honom på valpkursen). Picasso har i alla fall varit Siggis bästa rehabilitering och numera går det ganska bra med de allra flesta hundar och den försiktighet som kvarstår är ganska klädsam, han har en svansföring som matchar hans kapacitet, helt enkelt.
I morse hoppade han en meter i sidled när det -håll i dig!- kvittrade i en buske.
Men han är i alla fall tuff nog för att våga ha ett gäng polare nu. Vid den första spårkursen vi gick när han var valp så satt han och gnydde under bilen när de andra hundarna lekte och busade. Det gjorde ju såklart ont i hjärtat eftersom han blev så begränsad men det där är inget bekymmer längre. Det är väl att det finns rejäla och snälla hundar, som Picasso.

Kloka, fina Picasso
-som för övrigt har samma frisyr som jag!

det enkla är inte alltid vackert men det vackraste är alltid enkelt, eller hur var det!?

Söndagens kaffekalas

Sådär. Då har jag dragit i mig mer socker under den här dagen än vad en människa behöver under en hel livstid.
Det säger i och för sig inte så värst mycket eftersom socker överlag inte är något som någon behöver så värst mycket av. Någonsin. Men oavsett vilket så har jag fått min beskärda del idag.

Jag vet aldrig hur det egentligen kommer sig. Jag bjudet över folk på fika och sedan står jag plötsligt där och kan inte hindra mig själv. Det är helt enkelt lite för roligt att göra kalas. Och det som börjar som en tårta och en bulle har straxt dragit iväg till ett fullfjädrat kafferep som imponerar på vilken gammaldags hemmafru som helst.

Och jag förstår numera innebörden av 'det är så roligt att det går åt!'. För det är precis så, det är verkligen så roligt när det går åt.
För är ju då och bara då som det blir värt all tid det ändå tar att ställa till med kalas.

Dessutom är det bra för den egna formen om det inte blir så mycket kvar...

Inget är så svårt att bortse från som vetskapen om att jag har egna hembakta kakor i frysen...


Och jag har gjort en liten upptäckt vad gäller petits-choux. Jag har aldrig tidigare varken ätit eller bakat dessa små fjäderlätta bakverk som fyllda med plommon- och rosensylt och vaniljgrädde blev verkliga små kondisbakelser. De kan varmt rekommenderas till alla som gillar tantfika!
Jag har ägnat i princip hela min helg åt mannens 34-årskalas, varit glad över den hjälp som förra årets julklapp i form av en hushållsmaskin varit och funderat lite på om den där Mad Men-hysterin har smittat av sig, jag har ju trots allt volanger på förklädet och bjuder på sju sorters kakor.
Jag har funderat och kommit fram till att det där var ungefär den enda likheten.

Jag har ingen korsett, jag röker inte, jag har ett jobb, min man jobbar inte i New York och min man har inte heller Don Drapers fylliga frisyr.

valdag.

Det är en högtidlig dag idag.

Vi har röstat. Här i huset har vi följt den politiska debatten med både stort intresse och med upprörda känslor, från början till slut. Om söndagarna har vi läst Svenskans ledare och debattsidor högt för varandra, tillsammans med morgonkaffe och sjöutsikt. Vi har skrattat åt bilden av oss själva men haft en mycket intressant diskussion. Både med utsikt över sjön och över tv:n när debatten förts där.

Jag är av åsikten att det är nyttigt att då och då kasta in lite bollar i sitt eget resonemang för att se om man kommer till samma slutsats. Jag har svårt att förstå vitsen med den lojalitet gentemot ett parti, som man ibland hör från människor som röstar samma som de gjort sedan urminnes tider för att 'så gör man'. Var det inte självaste Stefan Holm som i måndags kväll förklarade att han höll sig till det parti som han vuxit upp med att föräldrarna röstat på och som var starkt på orten när han växte upp.
Jag kan förstås inte säga att det resonemanget är fel. -Mer än för mig själv. Jag förstår det inte, riktigt. Visst är det naturligtvis så att vi fostras in i värderingar och en livsåskådning, i stor utsträckning. Men jag tänker mig att var och en ändå behöver pröva de där värderingarna och idéerna mot sig själva för att det egentligen ska vara någon vits med att ha en politisk uppfattning att gå till valet med.
Det är mycket möjligt att Stefan Holm har prövat sin bygds värderingar mot sina egna och funnit överensstämmelse. Det är mycket möjligt. Men det var inte vad han sa i tv.

VÅR VALLOKAL, med flaggan i topp och välkrattad grusplan

För egen del tycker jag att själva nöjet i valtider är just att bilda sig den där egna uppfattningen om vad jag står för och hur jag tror att Sverige blir ett så bra land som möjligt för barn och ungdomar, för gamla och urgamla, för friska och sjuka. Det är intressant, som jag ser det, att vricka till sina egna gamla bekväma tankegångar åtminstone vart fjärde år. Det är ju bra om ens värderingar sedan tidigare håller för den granskningen men om inte så är det nog dags att rösta annorlunda.

Men det ÄR dags för val nu. Jag betraktar mig själv som ganska  intresserad av debatten men den senaste veckan har jag nästan inte orkat mer. Jag tycker att det alltmer låtit samma likadant. Rösterna, ämnena. Därför var det med intresse jag tittade en stund på Valakuten i tv4:s morgon-tv igår. Där var riksdagspartierna representerade av partisekreterare och några ministrar och några talesmän. Plötsligt var det lättare att lyssna till vad som sades och inte bara hur. Typiskt uppfriskande! Formuleringarna var nya och rösterna andra.
Det ÄR dags för val. Det är dags för den där pop corn-påsen som jag pillar i mig vart fjärde år (och någon gång däremellan) och det är dags för valvaka. Jag hoppas innerligt att det är dags för skumpa också, den ligger i kylen och hoppas.

Det här är också en dag som för tankarna till andra delar av världen där demokratin och rösträtten inte är lika självklar. Och i ljuset av det känns det oerhört viktigt att rösta.
Viktigt och högtidligt.

rent och snyggt

Hur motsägelsefullt det än kan verka för mina kollegor som knappt kan skilja mitt skrivbord från pappersåtervinningen så är jag högst nogsam med den rena vita ytan och detaljerna i rostfritt när det kommer till det nya egna arbetsrummet. Det förefaller som om det är så mycket lättare att hålla ordning på sådant som är snyggt på riktigt. Och lugnt och tyst. Och med sjöutsikt.
Trädgårdens plommon ska få sig en omgång och jag lämnar memo-åsnan, Arnold och kärleksbrevet till mannen här och tar doggen med ut till plommonträdet.

igång.

Då är företaget igång.
Texta.Vreta Kloster
I det här företaget ska jag sälja journalistiskt material. I ord och bild.

Som komplement till företaget så kommer jag att hålla med den här bloggen. Här kommer uppdateringar och smakprov att finnas och i viss utrsträckning ska jag dela med mig av mitt liv.

Du kan alltid ta kontakt med mig via kommentarsfältet eller via e-post; TEXTA.rebecka@gmail.com