korta stumma steg

i bästa sällskapet fick mina fötter sig en liten runda och vaderna blev kanske lite lite mjukare
tröja: Nike
tights: Craft
mössa: Hope
fötter: Vibram
dog: Tasshof's 

snödjup och barfotalöpning

I morse var det ganska ljust ute. Ljust av snö.
Det har snöat sedan dess och vi har ett tjockt snötäcke över hela Linköping och hela Berg och säkert mer än så.

lyckligt barfota i snön

Det här ingick inte riktigt i min planering. Jag hade föreställt mig kyliga höstdagar i min nya turkosa tröja och barfotalöpning i sockeplast, inte att börja i en decimeter djup snö på marken och lika mycket till, på väg genom luften.

Men vad tusan. Jag har ju inte börjat med vare sig bloggen eller barfotagrejen därför att det är det mest bekväma man kan ha för sig. Utan för äventyret.

Nu hör det till saken att man rekommenderas en långsam upptrappning av barfotalöpning, för att vänja fötter och vader och ben vid den nya tekniken.
Traditionellt så är instruktionen att gå i på hälen och rulla över foten i löpsteget, för att få dämpning och en mer skonsam löpning. När det gäller barfotalöpning så gör man klokt i att inte gå i på hälen eftersom det gör direkt jätteont. Finns ingen som helst dämpning i skon så säger det ju sig självt att hälen är ett smärtsamt sätt att sätta i foten på under löpning. Istället ska man gå i längre fram på foten, mer mot mitten och den främre delen av foten. Det här är tydligen något som folk som börjar med barfotalöpning efter att ha sprungit i traditionella skor tidigare får jobba lite med. En del gör det med lätthet, andra får ont i fötter och hälar till en början, inte minst därför att de verkar tänka så mycket på sitt nya löpsteg.

Jag blev så klart lite besviken över vädret idag, jag hade tänkt att pinna iväg på en kort runda för att känna på sulorna och snöoväder är inte det jag brukar springa ute i.
Men på väg hem från gymet ikväll så bestämde jag mig i alla fall för att den här bloggen behöver komma igång, jag behöver också få stilla min helt vansinnigt pirrande nyfikenhet -och den här bloggen handlar i alla fall inte om framgång och solsken utan om ett äventyr vid en illa vald tidpunkt på året.

Så vad tusan, förr eller senare måste vi ändå ta reda på om det går att springa barfota i snön. Eller hur!?

Och tro mig. Det går UTMÄRKT!
Jag stack iväg på en kort sväng, bara två kilometer men det var ungefär vad jag hann med under tiden Daniel lagade kvällsmat. Jag var beredd på att halka, frysa, bli blöt, ångra mig. Daniel propsade på att jag skulle ha mobilen med mig om jag skulle ramla och bryta benet eller spräcka huvudet. Han påminde mig också om att det vore dumt att bryta benet eftersom vi snart ska till Afrika och eftersom jag nästan precis har blivit lite hel i handen som jag tog sönder i augusti.

Men jag halkade inte, frös inte, blev inte blöt och ångrade mig inte för en sekund.
Jag älskar att vara barfota och det här var rakt igenom en lustfylld upplevelse. Jag fick en helt otrolig kontakt med marken, fick ett mycket mer bekvämt löpsteg än jag någonsin fått i mina vanliga löparskor, trots att jag har kanske världens bästa löparskor av traditionell sort (Asics Kayano gel) och hade så himla roligt när jag sprang.
Man skulle kunna säga att det var mörkt, blåsigt, snöigt och ett uselt väder. Men då har man inte sprungit barfota i snön. Då vet man inte att barfotalöpning kan vara världens bästa vintersport.
Mina gamla afrikafötter är lyckliga nu! De har fått springa barfota förut.

Vibrams Bikila

Barfota alltså.

Den här bloggen ska handla om mitt äventyrliga förhållande till mina fötter. Jag kom som av en händelse på idén att jag skulle börja med barfotalöpning. Jag vet inte riktigt hur det kom sig men nyfikenhet uppstod när jag snubblade över ett par skor som jag tyckte såg sköna ut och som var avsedda för att skapa barfotakänslan. Jag köpte inte skorna men började fundera och googla och kolla runt lite.

Det här var helt nyligen.
Och jag har beslutat mig för att blogga om det här. Jag vet inte om jag kommer att gilla barfotagrejen men det märker vi ju, och antingen blir jag en i gruppen som trotsar skeptiska blickar och springer i den fula lilla strumplika skon med fem tår även framöver, eller så sågar jag konceptet som fånigt och lägger av, men då kan väl det också vara intressant för någon som är där jag är nu och funderar på att börja.

Det låter ju onekligen ganska vrickat och lite spännande.
Jag har inga barfota-löpar-sulor än men jag ska skaffa sådana så snart jag har bestämt mig för modell.
När det snöade igår så undrade jag hur listig den här idén egentligen var... men det är ju inte värre än att jag upptäcker att det inte är något att hålla på med på vintern, vi får se!