en svala gör ingen sommar men en svala är en svala är en svala.

För snart två år sedan försökte jag mig på vad jag trodde skulle bli fantastiskt roligt. Jag försökte mig på skidåkning. För en skåning, som fyllt 30 utan att ha lärt sig åka skidor och som har tillbringat mer tid i afrikansk sol än i minusgrader och snö så är det inte en helt enkel sak att åka skidor.
Det hade kanske varit lättare om jag hade fått chansen att öva lite innan jag hamnade på en lift som tog mig till toppen av ättestupet Tomas, i Sälen. Jag kraschade bittert efter några ynka hundra meter i mitt livs första riktiga åk. Sedan fick jag åka ambulansskoter ner och lift både upp och ner i backarna resten av den dagen. Det var hur som helst finemang att vara i fjällen där det var både kallt och vackert.
Men mitt knä gick sönder och har inte återfått sin forna glans än idag. Jag är ett korsband kort och eftersom jag inte har något bollsinne så opererar man inte in nya korsband (bollsporter innebär vridvåld mot knän och då måste man ha alla korsband i knäet). Nu har jag alltså en giltig anledning att slippa spela innebandy och ett dåligt knä.
Jag har rehab-tränat tillbaka styrkan i knäet i stort sett. Det fattas lite krut i benet när det är ihopvecklat, som vid riktigt djupa knäböj till exempel men annars är det ganska bra styrka i benet numera. Vad som är besvärligare är förlusten av knäkänsla vilket gör det obehagligt att gå nerför trappor om jag inte kan se trappstegen, som när man bär grejer till exempel. Uthålligheten är också lite sämre och jag blir sladdrig i vänstra knät efter en stund. Jag har fått lägga av med step och aerobics, i alla fall hittills, nu skulle det kanske funka men under det första året fanns det inte på kartan, jag snubblade och betedde mig illa mot knät.

Löpning då... jag började försiktigt att springa på mjukt underlag efter ungefär ett halvår eller lite mer. Jag har investerat ganska stora pengar i ordentliga löparskor med bra stöd och stabilitet och började försiktigt smyga fram i löpspåret, ett par kilometer åt gången. När jag sprang Blodomloppet i maj i år så hade jag fortfarande aldrig sprungit en mil. Men sedan har jag fortsatt göra det lite titt som tätt.
För löpning visade sig gå ganska bra ändå.
Det gjorde ont. mer och mer ont upp till en viss gräns där det bara fortsatte göra lika ont. Och om jag stod ut med smärtan så funkade det att springa. Så jag sprang. Och jag blev såklart bättre och bättre, dels på att inte bry mig om att det gjorde ont men det onda kom senare och senare och blev mindre och mindre kraftigt. Men jag har alltid haft ont.

Tills nu.
Idag sprang jag min mil i vad som kan betraktas som motigt väderförhållande.
Jag kände inte mitt knä. Det slog mig först när jag kom in att jag kände inte  knät.
Kanske därför att mina vadmuskler var helt upprörda men jag tror inte det. Jag hade inte tänkt på mitt knä. För första gången på ett och ett halvt års mer eller mindre frekventa löprundor. Jag ska väl inte ta ut något i förskott här, det vore ju nästan löjligt att tro att det bara skulle handla om att springa utan skor, då skulle väl min sjukgymnast sagt åt mig det här för länge sedan.
Det kanske bara är en engångsgrej.
Men jag har inte alls ont i knät. Inte nu, inte när jag sprang och inte direkt efter heller.
....tänk om....tänk om....tänk om det är såhär jag ska springa, helt enkelt.

Vi får se! En svala gör ingen sommar och inte en löprunda utan skor heller.