snöslask, lera och regn

Bikila innan dagens runda genom leriga pölar.

De en gång så pigga och färgglada sockeplasten har fått en tur genom leriga vattenpölar, hala lövansamlingar och snöslask. Nu är de lite missfärgade och ser genast härligt använda och ingångna ut.

Mina vader är stumma och stela.
Stumma och stela efter vad som skulle vara en liten snabb invänjningsrunda innan skymningen men som blev en milslång löprunda över kanalbankerna, genom isig snömos och lera, i fyragradigt regnväder.

Vi har haft en skön lördag med lat morgon innan förmiddagens styrkepass på gymet, följt av lunch  och kaffe på stan. Jag hade planerat att cykla intervaller på spinningcykeln på gymet men mina ben var trötta efter mitt envisa benpass ihop med Daniel igår. Så när jag kom hem så kände jag å ena sidan ett uppdämt behov av att konditionsträna och å andra sidan en tveksamhet inför om mina ben skulle vara mer peppade på en löprunda än på spinningintervaller...
Efter en kort stunds ambivalens beslutade jag mig för att springa en kort liten runda innan skymning. Daniel uppmuntrade också detta och försäkrade mig om att jag skulle se F-Ö-R löjlig ut om jag matchade upp mina sockeplast med pannlampa.
Jag pep igång min klocka, skakade min skorrande och lite trasiga ena öronsnäcka hårt och fick ett hyfsat ljud i örat. Sedan stack jag iväg. Bara för att strax upptäcka hur otroligt mycket jag uppskattar mitt nya löpsteg. Det är det här jag är gjord för! (skönt att upptäcka sin talang i en ålder av 32)
Mitt nya löpsteg är fantastiskt.
Jag hoppades på att jag skulle gilla barfotagrejen. Men jag vågade inte ens fantisera om att jag skulle gilla det såhär omedelbart. Jag var beredd på att frysa av mig en och annan tå redan förra lilla löprundan i snön, jag var inte beredd på det jag upplevde. Inte då och inte heller nu.
Jag älskar mitt nya löpsteg.
Jag travade på lite försiktigt till en början, för att bara öka på, både tempo och distans. Tillslut var det alldeles mörkt och jag var hemma igen efter att ha sprungit min mil.
Det är fyra grader och regn ute, längs hela kanalen ligger mer eller mindre smält snö och stora vattenpölar om vartannat. Under stor förtjusning upptäckte jag att iskallt vatten inte är något hinder för barfotalöpning i mina utmärkta Bikila-sockeplast. De fungerar ungefär som en våtdräkt vid dykning. Det innebär att den strumpliknande delen naturligtvis blir genomblöt men att fotens värme värmer upp vattnet som alltså inte upplevs som kallt.
Jag har klafsat rakt genom flera meter långa vattenpölar ikväll, utan att frysa om fötterna. Jag är ganska imponerad och överrskad själv!
Mest överraskad, och imponerad är jag trots allt av mitt eget nya löpsteg. Jag sprang helt utan krav på varken tempo eller distans, det var ett ojämt, blött och klafsigt underlag och jag sprang utan skor och utan dämpning. Givet allt det där så är jag också mycket nöjd med den tid jag landade in på; 49.50.

tröja: Nike
tights: Nike
handskar: Nike
sockeplast: Vibram fivefingers

Nu ska mina stumma vader tigga till sig lite massage och omvårdnad, mina Bikila ska torka och så även regnblöta löparkläder. Jag känner lycka i kroppen.

Ömma och stela vadmuskler är också lycka! Överraskande stor lycka.