Nungwi -so far

Nungwi ar inte som Bwejuu.
Men mer avgorande for oss ar att Tanzanite Beach Resort inte alls ar som Robinson's Place. Olycka.
Om vi vantar tills det ar ebb sa kan vi ga en halvtimme langs stranden, bort till Nungwi by och dar ligger ett gang restauranger och kafeer och dar ar stranden fin och havet badbart.
Har dar vi ar nu, pa Tanzanite sa har vi en trappa ner till havet, vi har fatt stranga instruktioner att inte bada utan skor eftersom det har omradet ar proppfullt med elaka sjoborrar. Dessutom ar bottnen full med vassa stenar.
Frukosten har ar finfin men middagen ar dessvarre inte god alls. Jag vaknade igar morse med en stor klump av otillfredstallelse i brostet. Jag kande mig instangd och fastlast.
Jag ogillar starkt saker som utger sig for att vara nagot de inte ar och det har stallet ar precis ett sadant. Det irriterar mig. Jag har inga som helst problem med att frukostvardinnan pa Buffalo Hotel i Moshi suckade djupt och himlade lite med ogonen nar vi bad attt fa bestalla en omelett till frukost, Buffalo utger sig inte for att vara nagot annat an ett enkelt hotell. Har daremot utger man sig for att vara en Resort och lever inte upp till det. Alls.
Garkvallens meny med blackfisk i kokos lat lovande -men vaxte nastan i munnen.

Lyckligtvis agnade vi dagen igar at att utforska omradet har och vi hittade en rolig liten by, precis sa dar skont myllrig och skrapig och kul som det ska vara, jag kopte tyg i en hogst o-turistig liten butik och fick ett finfint pris. Sedan letade vi oss fram till den turistiga delen av Nungwi och dar fanns saklart en skock turister och forsaljare av fusk-glasogon samt dygnetruntoppna barer. Men ocksa en strand vars sand man kunde ligga och sola lite pa och ett hav vars botten man kunde ga barfota pa. Sa vi hade pa det stora hela en finfin dag igar, med lunch i skuggan och svala skona bad. Langst upp pa Zanzibar sa berors man inte av ebb och flod och darfor ar vattnet standigt badbart och svalare an pa Bwejuu. Svalare men fortfarande varmt. Forst efter att ha badat i 25 minuter sa borjade den varma stranden locka igen.
Vi har sett till att ha det bra men jag ger inte mycket for trakiga resorts eller rena solsemestrar.
Vi borjar bada langta till Stone Town och pulsen.
Imorgon kommer var nastan egna taxi-kille Aziz hit och hamtar upp oss.
Imorgon ar nyarsafton och vi ska nog fundera pa att boka bort i Stone Town redan idag...

skumtomte brulé

förra årets överblivna tomtar

Daniel har varit helt hemtrevlig och eldat i källaren ikväll. Vi har en gillestuga med furutak, vävtapet och hel murad vägg i mörkbrunt tegel med öppen spis i. Numera är taket vitmålat och så även väggarna och de gamla furumöblerna som damen som bodde här innan hade har vi ersatt med ljusare alternativ.
Numera är vår gillestuga riktigt trivsam men vi nyttjar den ändå ganska sällan.
Daniel har ikväll gjort slag i saken och eldat i öppna spisen. Det är rejält klös i spisen så det brinner hur fort som helst och det är lite bra eftersom vi trots allt inte har tålamod att sitta sådär jättelänge och kolla på elden.
I vintras hade vi min bror på besök och då grillade vi marshmallows. Det är ju som de flesta vet mycket godare i fantasin än i verkligheten. Men å andra sidan är det ju lite lätt fantastiskt i fantasin så jag rotade fram en oöppnad påse skumtomtar från förra hösten. Jag såg senare att de hade passerat bästföredatumet med ett par månader och man kan väl konstatera att de är bäst färska oavsett om de ska tillagas eller inte.
Hur som helst så har jag under stor förnöjsamhet grillat dem.
Siggi hejade på med största intresse.

Men det var inte särskilt gott. Mest bara sött och löjligt varmt. Så nu sitter jag här och ångrar mig lite. Lite sockerchockad och med en sträv känsla på tungan, efter att ha bränt mig upprepade gånger.
Fast det var ändå mysigt. Daniel satt i soffan och kollade nyheterna och skrev lite, jag och Siggi grillade tomtar som jag åt upp innan de hade svalnat.

Ganska mysigt. Söndagskväll med man, hund, eld och sockertomtar med artificiell fruktsmak. Vad mer kan man önska sig och vad ska man annars ha en gillestuga till!?

tomte brulé

överraskande vanliga bullar.

Kanelbullens dag är inte än på en vecka men jag har bakat bullar idag. Jag kan inte minnas när jag gjorde det senast men det kan vara sisådär en tio-femton år sedan. Jag har bakat saffransbullar till varje jul, med eller utan ugn men inte vanliga hederliga kanelbullar, inte på evigheter.
Jag undrar nu varför.

Jag undrar eftersom det visade sig att jag hade en viss fallenhet för just kanelbullebak. (och jag slås av en tanke på Torgny Lindgren som belv intervjuad i 4:ans morgonprogram och berättade att han hade satsat på fel häst i livet... kanske skulle jag ha ägnat mitt liv åt något annat, kanske åt kanelbullebak)

Jag fick hur som helst fina, stora bullar med tydliga snittytor och bra spänst.

Anledningen till detta tilltag är mannens födelsedag, tidigare i veckan och morgondagens tårtkalas med familj och släkt.

Receptet som jag använde hittade jag i Annas Kakbok, av Anna Bergenström. Det är för övrigt en utmärkt bok! Jag är sedan många år storkonsument av kokböcker. Jag läser hellre kokböcker än romaner, om jag ska vara helt uppriktig. Jag önskar många gånger att det vore annorlunda, jag att jag läste mer av annat men kokböckerna stimulerar min fantasi och ger mig både den spänning och inspiration som jag kan önska mig.

Anna Bergenström gör överlag bra kokböcker med bra och mycket pålitliga recept.
Det är viktigt med pålitliga recept.
Även om man är av sorten som oftast lagar mat utan någon precis beskrivning så är det otroligt värdefullt att kunna utgå från rejäla recept, i all matlagning, egentligen.
Och när man läser kokböcker så lär man sig så mycket mer av att läsa bra recept än dåliga, hur ska man annars förstå principen för pannacotta, risotto eller för all del fiskgryta!?
När jag var ung föll jag för vackra bilder snarare än rejäla recept, och researchen haltade. Det slutade oftast med att jag i all hast fick stå där med Annas kokbok eller Bonniers stora, eller för all del gamla trygga hemkunskapsboken och läsa på om hur jag skulle få det där rymdskeppet till mat att landa på tallriken som det skulle. Robusta recept är alltså utgångspunkten för allt experimenterande, har jag förstått.

Men det är ju som med allt annat.
Man gör inte klokt i att spara krut på grundarbetet.

Passionerade plommon

Häromdagen kom Allt om Mat med nytt nummer.
Till min lycka innehåller den ett plommonreportage och tre fina recept. Jag har redan experimenterat upp all kvarvarande konjak till 'plommon i konjak' sedan tidigare, så istället provade jag deras superenkla recept på en syltsockrad marmelad med passionsfrukt. Det här med syltsocker råder det såklart delade meningar om. Kan sylt med syltsocker betraktas som riktig sylt? Nja, men definitivt inte som Äkta Sylt i alla fall. För oinvigda, så har syltsockret blandats med pektin, direkt i påsen. Pektin finns naturligt i frukt och bär om än i olika mängd. Citrusfrukter innehåller mer pektin än jordgubbar och blir lättare fast i konsistensen. Syltsockret ordnar det här åt dig lite snabbt och lätt. Men i finare syltkretsar så är naturligtvis denna genväg en styggelse.

Hur det än är med äktheten i syltsockrad sylt så har den naturligtvis sina fördelar också. Jag ska med rak rygg erkänna mig som vän av Syltsocker. Måhända mot bättre vetande men av följande goda skäl;
Sylten blir av. Det är snabbt och lätt att göra sylt av trädgårdens överflöd av plommon, krusbär och hallon som i alla fall jag har svårt att hinna ta vara på.
Vidare, och det här är mitt bästa argument, så behöver inte sylten bli alls sådär hopplöst söt. Jag föredrar en lite syrlig sylt och helst utan att all frukt är helt sönderkokad. Är sylten fullt sockrad så äter ingen av oss den i det här huset. Min första plommonsylt här i bloggen var inte syltsockrad men i gengäld ack så söt. Den är god och har fin konsistens men det är i princip livsfarligt att äta den i några mängder.
Marmelden som jag hittade i senaste numret avAllt om Mat innehåller visserligen också en hel del socker men jag tog mig friheten att minska sockermängden. Det värsta som kan hända är att jag får mer av sylt och mindre av marmelad. Och det är inget som jag är direkt orolig för. Receptet är egentligen inga konstigheter utan står i princip på baksidan av Syltsockerpåsen men kombinationen med passionsfrukt lät härligt uppfriskande och jag har alltså provat. Nu har jag tre nya burkar att stoppa i frysen eller ge bort.
Syrlig sylt med en stilig brytning av passionsfrukt.

Plommonsylt

Ett kilo plommon senare.

Nu står två rejäla burkar på köksbänken och stillar för en stund mitt självpåtagna ansvar att bevara sommaren och hösten inför den långa kalla vintern. Nu är förvisso frysen redan bebodd av burkar och flaskor med förra höstens äppleskörd och årets jordgubbar och rader av krusbärssylter från förra sommaren. Det är något fantastiskt med att bevara frukt och sommar och smaker. Dessvärre äter vi så dåligt av söta sylter och safter och marmelader i det här huset. Så det mesta blir presenter. Min ambitiösa omgång flädersaft har vi pliktskyldigast druckit upp en flaska av. Tre och en halv liter finns kvar i frysen.
Men vad ska man göra!? Det finns en fysisk gräns för hur många plommon det är möjligt att äta på en säsong. Därtill ska man minnas att det är jag och hunden som står för konsumtionen här hemma, även av den färska frukten. Det finns en fysisk gräns för hur mycket vi kan ta hand om.
Men vi tar vårt ansvar efter bästa förmåga.
Trädet dignar fortsatt av stora fina plommon. Smakrika och lite svagt syrliga.
Det får bli plommonpaj imorgon, kanske.

Nåja. Nu har jag hur som helst två nya fina burkar fyllda av härlig sötsyrlig plommonsylt på bänken. Nyttan såväl i som av sylten kan såklart diskuteras. Och jag kan inte heller upphöja den till konst i linje med fantastiska syltentusiasterna i Äkta Sylt men min sylt är god och snygg i alla fall.

Den är helt enkelt ihopkokt enligt följande:
1 kg urkärnade plommon, delade i klyftor
1 dl vatten
8 dl socker
1 krm askorbinsyra
en näve tunna rosa rosenblad/ 35 g mörk god choklad

Plommonen har sjudit sig mjuka i några minuter ihop med vatten och sedan har sockret pytsats i efterhand, ett par deciliter i taget. Det hela har sedan kokat tills det tjocknade. Då låg temperaturen på strax över 100 grader (och det återstår nu att se om det blev bra).
Efter att sylten skummats nogsamt så blandades hälften med hackad mörk choklad och hälften med rosenbladen.

Rosenbladsvarianten är löjligt vacker och smakar friskt och lätt parfymerat. Chokladsylten är god men den smakar lite som tantpralinerna i Aladdinasken och blir nog toppen som present till min mor. Säkert supergod på scones eller rostat bröd. Plommon och ros är en kombination som jag hittade på när jag sparkade boll med hunden i trädgården och kände den oemotståndliga doften av de finbladiga rosorna.

Jag gjorde samma sak med jorgubbssylten och det är en strålande kombination ihop med glass. Jag gjorde vaniljglass och rörde helt grovt i jordgubb&ros-sylten, som en rippel. Och oj. Det blev gott.
Mer om det vid annat tillfälle.