ja ja ja! klart han gjorde det!

Klart att han gjorde.
Vid kvart over sju i morse, nar Daniel och Dismes var pa vag ner for toppen sa fick de plotsligt kontakt med natverket och med mig. Sa jag har vetat hela dagen att Daniel var dar pa toppen. Sedan har jag vantat och vantat och vantat, jag har last narmare tvahundra sidor ur en tacksamt tjock pocketbok, druckit pinsamt stora mangder cola under parasollet vid poolen, jag har blivit inbjuden till personalfest har pa hotellet men deltog bara lite stilla i utkanten eftersom jag anda satt vid poolen, under mitt parasoll och vantade. Personalfesten var visserligen kul att kolla pa, aven om jag inte deltog. Jag forstod tillrackligt mycket av konversationen for att i alla fall vara road av skadespelet. Poolen, som ser helt livsfarlig ut -dvs fullkomligt overklorerad var sjalva handelsernas centrum och dar pagick simtavlingar under ledning av bartenderkillen Alex som raknade till tre och sedan utsag vinnaren. Det roliga ar att poolen ar pa sin hojd sju meter lang och publikens fortjusning visste inga granser. Jag var saklart ganska sugen pa att hoppa i och vara med men efter att ha foljt forberedelserna och sett vilken livsfarlig mangd klor de kallt i vattnet sa tog impulskontrollen over och jag kikade bara lite forsiktigt over min bok och hejade pa lite grann nar min nya basta kompis Light, som ville stada mitt rum i formiddags skulle tavla.
Sedan dok Daniel upp. Manga timmar tidigare an vantat. Och det var fenomenalt roligt. Jag var oerhort uttrakad och gladdes storligen at hans ankomst. Anda tills det gick upp for mig hur outsagligt trott han var.
Han har sovit och jag har druckit kaffe och last mer i boken. Vi har atit en repris pa alla andra middagar pa det har hotellet; kyckling i nagon sas med ris och sa nagra frasta morotter. (Det var verkligen jattegott till en borjan men det blir liksom lite enformigt nar det ar samma enda ratt pa menyn varje dag, bade till lunch och middag. Ibland finns tva ratter pa menyn men da har alltid alternativet rakat vara oturligt slut. -och mamma, pappa, markus, sofia... ingen glommer val den grillade kycklingen och ginger alen pa Chunguu Island.) Det har hotellet lever sannerligen pa sitt lage och inte pa sa mycket annat om man ska vara helt uppriktig. Det ar jattegulliga manniskor som jobbar har men de lever pa sitt lage och konkurrensen ar obefintlig i den bemarkelsen. Jag ser mycket fram emot att fa resa in till Moshi imorgon. Jag gillar Moshi och jag tittade ner pa Moshi fran Barranco Camp med viss langtan, redan innan jag hade krakts.
Moshi ar finemang. Jag hoppas att det lilla indiska stallet ligger kvar, strax innanfor Chagga st. Och jag hoppas att mitt lilla favorit-kaffe-stalle med den finfina lummiga innergarden och den utmarkta fruktsalladen ligger kvar.
Jag hoppas att inget har andrats sedan sist, jag hoppas att geten pa Buffalo Hotels innergard star kvar, fastknuten i sitt snore och sjunger valkommen till morgonen.(Jag har med avsikt utelamnat detaljen om get-sangen nar jag salde in Buffalo Hotel till Daniel som 'fenomenalt', det ar trots allt inte helt sakert att Daniel uppskattar getens hyllning till morgonen pa samma satt som jag gor.)

Jag ar hittills mycket mycket nojd med Daniels fina satt att ta sig an Afrika -och omvant. De gillar varandra, Afrika och Daniel. Daniel blev inbjuden att ata Ugali och flaskgryta med bararna igar. Daniel at, med fingrarna, precis som man ska. Han at och at upp sin pafyllning och gick emot alla sina principer om hur man ater kott och at fran benbitarna. Jag tror inte att han ar medveten om med vilken enorm lycka mitt brost fylldes av denna berattelse. Det sager saker som jag vill ska sagas om Daniel nar han blir bjuden att ata med bararna, (efter att han har fatt sin 'fina mat' och inte istallet) och att han med nyfikenhet och intresse gor det. Mitt hjarta fnissar av fortjusning. Min Land Rover till karl.

Jag onskar att jag var trott. Jag ska hur som helst forsoka ga och sova lite. Imorgon ska jag aterse mitt Moshi.
Jippi!

ett berg och en bebis

Jag hade den stora glädjen att gifta mig tidigare i år och snart blir det till och med dags för bröllopsresa. Min man har en blogg som har den resan som direkt fokus. Vi ska alltså inte åka till en vit strand och bli uppassade med drinkar under svala parasoller. Vi ska börja det hela med en vecka på ett berg, där ska vi tälta, bland annat på en glaciär och så ska vi vandra och utsätta oss för halva syremängden och dricka vatten som burits med från Last Water Point. Vi ska börja vår bröllopsresa med att bestiga Kilimanjaro. Sedan fortsätter vi ut på safari några dagar och avslutar med en vecka på Zanzibars vita korallstränder.

Hur som helst så är det väl Berget som gör den här resan lite speciell och på något sätt värd att blogga om. Daniel skriver utförligt om sina ambitiösa förberedelser. Jag ägnar mig åt en lugnare form av förberedelse. 

Jag har ju trots allt redan varit på Kilimanjaros topp. 

Inte utan ansträngning. Och inte utan en stor lustupplevelse.

Jag fick en fråga nyligen om det här med mental träning inför en sådan utmaning. Om hur man förbereder sig mentalt. Jag har inte funderat så mycket på det tidigare. 

Förra gången jag besteg berget så var jag tämligen oförberedd och tämligen otränad i största allmänhet, annars skulle jag ha sagt att det är oerhört viktigt att vara i god fysisk form, så att du vet vad kroppen går för.

När jag nu har funderat lite mer på det där med mental förberedelse så handlar det mycket om att våga. Om att våga lita på sin kropp och utsätta den för en enorm påfrestning. Om att våga lita på att de man vandrar med och lyder under vet vad de gör och kan fatta beslut om att vända tillbaka om det krävs. Det handlar om att våga släppa greppet och lämna kontrollen till någon annan. Och det handlar om envishet och en hel del mod, faktiskt. När det gäller Kilimanjaro så är det ju inte fråga om någon bergsklättring utan om en vandring upp till nästan precis 6000 meter över havet. Där är luften tunn och hjärtat rusar för minsta ansträngning. Om inte kroppen klarar av att syresätta sig så är det snabbt med livsfara du befinner dig på den här höjden. De sista dagarna möter man stapplande vandrare som blivit höjdsjuka, några bärs ner på bår. Ingen hämtas med helikopter.

Så det handlar om att våga. Och att ha tillit.

Sista natten handlar det om ren och skär vilja. Inget annat. Det finns ingen tjusning i den sista nattens vandring. Den är bara lång, evinnerligt lång. Uppför uppför uppför i täta serpentiner. Pannlamporna lyser i det för övrigt så täta svarta mörkret. Alla måste utnyttja natten och den frusna marken. En stund efter gryningen är marken mjuk och grusig och inga spår finns kvar av nattens välanvända stig. Där och då är det inte sant om någon säger sig ha gått med tanken på soluppgången över savannen som motivation. Den soluppgången är fantastisk men det är bullshit att det är tanken på den som tar dig upp för det där berget den sista natten.

Då går du bara med övertygelsen om att du inte kan se dig själv i spegeln om du ger upp nu, det enda som driver dig är tanken på att komma hem och behöva säga "nästan, men jag orkade inte riktigt". 

När jag vaknade inför den där sista natten så var jag uttorkad, förkyld och vimmelkantig av höjden. Jag trodde inte att jag skulle komma ut sovsäcken och hoppades att Elias, min guide skulle se gulnade ögonvitor när han kollade mig, så att jag skulle kunna få gå neråt igen, efter någon annans beslut. Men han sa att jag höll och sedan blev jag tvungen att kräkas. Så jag kom ur sovsäcken, kräktes och fattade beslutet att om jag nu var på fötter så kunde jag lika gärna gå så länge jag höll.

Och på någon konstig vänster kom jag upp på det där berget. Jag och Elias satt plötsligt på en klippa i gryningen och åt kex och såg solen gå upp över Afrika, molnen lättade och maasaistäppen låg torr långt nedanför. Där och då förlät jag allt. Där och då blev det värt allt. All ansträngning, all smärta, all möda. Allt var det värt.

Och sedan dess har jag plötsligt förstått människor som vågar föda barn -och dessutom gör om det. Som trots alla vedermödor säger att smärtan inte spelade någon roll, att det var värt allt. Plötsligt förstod jag. Så den dag det blir aktuellt så vågar jag det med, det handlar också om att välja tillit och släppa på all kontroll, tror jag.

Gamla äventyr i Korogwe

Jag satt igår kväll och läste gamla inlägg i Resdagboken, från när jag var i Tanzania senast. Jag läste om invasion av vandringsmyror och om lussebullebak och strömavbrott. Om möten och farväl.

Om uppförsbackar och bergstoppar, om bussresor till Dar-es-Salaam. Jag minns Tanzania med en ekvatorial värme i hjärtat och förundras samtidigt över att det ändå gick att så pass bra anpassa sig till att duscha i en hink. Samma hink som jag tvättade i och samma hink som jag kräktes upp okokt och därmed odrickbart vatten under en kort episod av kräksjuka. Den där gröna hinken...

Jag inser också att det är en ganska vrickad miljö att anpassa sig till sådär utan vidare, jag inser det när jag ser andras reaktioner på det jag berättar. Jag insåg det när min bror höll tal på vårt bröllop i maj, hur knasigt, på något vis det är att hänga ficklampan på örat när det inte finns lampa på toaletten eller att alltid ha nål och tråd till hands för att sy ihop myggnät. Men hur skulle jag annars kunna ha gjort. Alternativet vore väl att inte anpassa sig alls och då hade det blivit en plåga, för kontrasterna mellan en medelstor stad i Sverige och en håla på den tanzanianska landsbygden är halsbrytande. Halsbrytande och uppfriskande. 

Det ska bli fantastiskt att få återse Tanzania igen, även om jag förmodligen kommer att röra mig där på ett lite annat sätt och i lite andra områden. Men ju mer jag läser min gamla resdagbok, desto mer längtar jag tillbaka, till Korogwe, till ungarna i skolan, till tanterna som säljer bröd på marknaden, till överfulla dalla-dallas och till Mzee Mango, mannen som serverar saltad och chilidoppad Mango längs Korogwes huvudgata, en röd, dammig väg mellan busshållplatsen och sjukhuset. Det är förmodligen det sista du skulle rekommenderas att äta längs en dammig landsväg i centralafrika men Mzee Mango hade sitt lilla gatukök -som bara serverade mango, med eller utan chili- på en alldeles perfekt plats för en paus på väg hem från en dag på skolan. Han var stillsam och trivsam och föreföll klok. Jag vet inte hur det egentligen var med den saken, för min swahili kom med sina klara begränsningar. 

Vad gäller mangon så blev jag aldrig sjuk och därmed känner jag mig övertygad om att rekommendationer är bra -men något att förhålla sig till.