julstök

Idag har vi stökat jul!

nya gardinen i köket

Det luktar rent och gott i huset, jag har tänt ljus lite överallt och vinden fortsätter att piska snö mot vår tilläggsisolerade norrvägg. Jag har precis stuvat ner Siggis julklapp till sin flickvän, Smilla i en vacker påse och gömt med silkespapper. Det är en pipleksak av Siggis favoritslag och den är egentligen för fin för att ge bort men nu ska Smilla få den. Den är ny och ren och hel. Och den ser ut som en katt.

Vi åker ju till Afrika över jul så man skulle kunna tänka sig att vi skulle 'slippa' alla julförberedelser och allt julpyssel med skinka och köttbullar och gravlax.

Men icke.

Daniels välpyntade julgran

Eftersom vi har en hel del släkt precis inpå knuten så finns det underlag för ett julfirande i förväg. Detta julförfestande infaller nästa helg. Då kommer familj från Skåne också och det blir både ål (förlåt Marie, men det är Daniels farfars bästa favorit på julbordet) och sill och snaps och godis. Jag har lagt laxen i frysen för tre dygns parasitdöd innan den ska citrusgravas eller saffransgravas... jag har tre dygn på mig att besluta om den saken.
Hur som helst så jäser en saffransdeg precis nu sig pösig och blank ute i köket, ljusen fladdrar lite stillsamt och skvallrar om att självdraget i huset fungerar som det ska. Nystrukna och upplagda gardiner hänger vid alla stora fönster. Återigen är det farfar Kaj som har ett finger med i detta. Han har tagit för vana att berömma våra gardiner vid sina samtliga besök här. Med en härlig glimt i ögat. Vi har inte haft ett enda tygstycke ens i närheten av ett fönster på hela den tiden...
Men nu var alltså tiden mogen och både jag och Daniel hade enats om att de upphissade persiennerna inte var så värst tjusiga att se på. Gardinerna är på plats, vi är som vid alla förändringar vi gör i huset, uppfyllda av hur utomordentligt bra det blev. (är man bara tillräckligt svulten så smakar allting bra...)
Dessutom visade det sig vara ett både lätt och roligt jobb. Gardinskenorna är fästa i taket, de kommer från kvartersbutiken IKEA och där hittade vi även passande gardiner som nu hänger ända ner till nära golvet. De är skönt transparenta och ser både rena och hemtrevliga ut.


-oj, jag måste baka ut saffransbullar, och återkommer...

det är viktigt att knåda ordentligt.

Ett gäng bullar, en mustig gulaschsoppa och en inventering av funktionsmaterial senare.
Julstämningen som vi försökt skapa den här helgen har fallit väl ut. Och i veckan ska jag fortsätta grava lax och baka pepparkakor och börja nytt jobb och gå en utbildning i Stockholm och träna och köpa extra batterier och göra Jansson och griljera skinka och fira jul och slå in paket och kasta snöboll och äta pepparkaksdeg och kanske även städa.

lägg gärna märke till 1: Daniel fikar på en SÖNDAG! och
2: vi har gardiner.

Bästa helgnöjet: gymet.

Få rutiner slår vår lördagsrutin! Frukost-gymet-lunch på Hälso Freak.
Det är så skönt att ha en förmiddag på gymet, det är ganska lugnt och trivsamt och jag är pigg och lagom mätt. Vardagsträningen sker alltid efter jobbet och ofta är jag lite halvhungrig redan när jag börjar träna, eftersom det är länge sedan lunch och mellis ofta är lite svårt att få till på eftermiddagen.
Men lördagarna är sköna.
Och Frisk, där jag tränar har ett alldeles rasande bra samarbete med finfina Kami hårdesign på Platensgatan, vilket för mig innebär att det är fest att duscha på gymet och tvätta håret med Redkens utmärkta schampo.
Som en bonus.

Nu är jag sådär skönt trött i kroppen och påfylld med lunch på kycklingenchiladas på Hälso Freak.
Daniel har precis druckit sitt cholera-vaccin och vägrar dricka kaffe med mig innan det gått en timme, för så stod det på förpackningen. Själv skippar jag cholera-vaccinet den här gången, jag är helt marinerad i vaccin sedan tidigare resor.
Däremot borde jag plocka upp en gammal förpackning malariaprofylax (Lariam) ur min nödproviantslåda i källaren. De blev av någon anledning över från förra resan till Tanzania...

Det börjar dra ihop sig för oss.
Hunden kommer tro att vi har övergett honom på riktigt när vi nu blir borta mer än en helg. Lyckligtvis har vi ju familj i krokarna som tittar till både hund, hus och sportkanaler när vi är borta.

sällskaaaaap

Jag jobbar idag som tentainstruktör/vakt på den utbildning som jag är kommunikatör för. I en paus snubblade jag helt överraskande på tre av mina sprillans nya kollegor som var i byggnaden!
Och det här med nytt jobb känns riktigt spännande och roligt! Kollegorna som jag träffade på idag är kul och verkligt trevliga, och jag känner mig alltmer sugen på att börja jobba i nya uppdraget!
I början av december ska vi ses för planeringsdagar och jag känner mig alldeles sprallig! Jag ska få kollegor att samarbeta med!

Plötsligt händer det.

Hemma efter en lång och lite vemodig sista dag på vårdcentralen i Ekholmen där jag har jobbat i tre och ett halvt år, minst en dag i veckan.
Hemma efter en vemodig allra sista dag på vårdcentralen, följt av ett rykande benpass ihop med Daniel.

Få saker är så förstärkande för mig som när jag får känna mig stark och ben har därför kommit att bli ett ganska kul pass. Kul, tungt och svettigt, jag råkar vara ganska stark i benen.
Länge har jag inte tränat ben alls. Jag har tränat spinning och ridit och sprungit och grejat och rationaliserat bort benträningen under ursäkten att benen får mycket uppmärksamhet som det är och dessutom så har jag alltid haft starka ben.
På senare tid har jag dock blivit lite nyfiken på benmaskinerna på Frisk och gett dem en chans. Det är alltid roligt för mig att träna ihop med Daniel... allra oftast får jag känna mig som en tiggig lillasyster som tjaaaatar om att få vara med och leka med de stora barnen -och det får jag när det dåliga samvetet blivit stort nog hos omvärlden. Jag kan förstå det där, det är inte alls lika förstärkande för Daniel att köra ihop med mig som omvänt och i de allra flesta muskelgrupper och övningar är jag så påtagligt mycket svagare, kortare och lättare att jag inte kan ge den passningen som han behöver för att få ut det han vill av sin träning...

Oftast får jag alltså inte vara med men ibland händer det.
Idag hände det.
Daniel och jag tränade ben ihop. Och jag fick känna mig envist stark.
Envist stark och påtagligt knäsvag och darrig.
Det har jag senare firat med att äta extra mycket potatismos till kvällsmaten och med att riva ut en halv kopp kaffe över brevet jag fick från Unicef idag. Lite snopen final på en i övrigt framgångsrik kväll.

Dagens gymtips:
Det är klokt att inte ha med sig alltför snäva byxor till ombyte efter ett benpass. Förra veckan hade jag just det; ett par snäva svarta byxor helt utan stretch och det krävdes lite pyssel innan byxorna var på plats och till kvällen hade jag tydliga märken efter sömmarna över hela benen. Det är sådär efter rejäla träningspass och man måste lära sig att gilla det, eller att välja sin klädsel med omsorg.
Det ställde till en del pyssel för sömmerskan inför vårt bröllop i våras. Hon gjorde ändringar i klänningen efter nogsamt nålande. När jag kom tillbaka så hade jag precis rivit av ett tungt ryggpass och då gick inte dragkedjan upp i ryggen så jag fick återkomma en annan dag. Slutligen satt klänningen finfint men jag fick instruktioner om att inte träna vare sig rygg eller bröst dagarna innan bröllopet. Foglig, anpasslig och angelägen om att få upp dragkedjan i ryggen.

Marklyft

För två månader sedan kom jag och en av mina allra bästa gym-kompisar Pelle att tala om marklyft. Jag hade sneglat lite vilset på vikterna och funderat på något en tillfällig kollega hade sagt i skrytsam ton om 100 kilo i marklyft.
Pelle gjorde klart för mig att jag inte behövde vara imponerad av 100 kilo i marklyft, särskilt inte från en fullvuxen karl med en påstått vältränad historia. Pelle kallade 100 kilo för frökenvikter.
Nu är ju inte jag någon fröken längre men jag insåg snabbt att det låg en utmaning och skvalpade framför mig. Pelle menade att om jag skulle lägga till marklyft med 50 kilo till min veckorutin, i samband med ryggträningen så skulle jag efter två månader kunna gå från 0-100.
Marklyft är en riktigt klassisk gammal styrkeövning och det finns något ursprungligt över den. Jag hade aldrig provat tidigare. Men varje vecka i två månaders tid har jag lagt in marklyft med 50 kilo, 3x12 repetitioner. Nu är det snart dags för examen.
Efter att ha fått lite ytterligare instruktioner från Pelle så kommer jag under två veckor lägga på lite ytterligare vikt och minska antalet repetitioner. Idag pytsade jag på omväxlande 60 och 70 kilo och fann att utveckling har skett.

Jag är inte helt säker på om jag har världens bästa teknik -även om det verkligen är min ambition- men jag fokuserar all min koncentration på att hålla ryggen rak så att den inte skadas. Rädd om ryggen och idag även mina nya bästa löpartights som jag hade fått med till gymet, jag vill ogärna skrapa dem med ojämnheterna på skivstången.
Såklart.
Jag tror att jag egentligen borde böja benen mer för att få mer kraft men då blir knäskålarna i vägen och det gör ont. Och det blir stora fula blåmärken av det.

Hur som helst så har den här höstens träning varit lite extra kul just därför att jag har haft det här mycket specifika målet med en viss övning. Det började som en kul grej bara men det har verkligen inneburit förhöjd motivation och jag kan rekommendera det; hitta en ny övning, sätt upp ett mål och börja lyfta.

Jag återkommer i månadsskiftet november-december med rapport om resultatet. Jag längtar!
Tack Pelle för strålande inspiration!

Lr3

At last.
Jag har idag beställt den fenomenala programvaran Lightroom 3. Efter att ha haft en provversion i 30 dagar är jag såklart högst köpbenägen och enda skälet till att jag inte köpte den riktigt bums och genast är att det fanns annat som jag också behövde få gjort och det sker inte riktigt när något så ovanligt roligt finns i datorn. Hela grejen med foto är så mycket roligare med ett så fenomenalt program som just Lightroom. Jag har i och för sig aldrig provat något annat i någon direkt utsträckning men jag är mycket förtjust i Lightroom, efter Magnus ihärdiga uppmuntran och hjälp.

Nu väntar jag bara på att det ska komma hem till mig.
I väntan på det läxar Siggi upp sin kompis Tuppas Fågelben och bordsplaceringsdjuren från Emma och Bobs bröllop.

korta stumma steg

i bästa sällskapet fick mina fötter sig en liten runda och vaderna blev kanske lite lite mjukare
tröja: Nike
tights: Craft
mössa: Hope
fötter: Vibram
dog: Tasshof's 

Till Far.



fotograf: Magnus Stalby



Det är fars dag idag.

Jag har skickat en liten present till min far. En liten och i sammanhanget helt löjligt obetydlig present som bara på det enklaste vis ska symbolisera den glädje, kärlek och tacksamhet jag känner gentemot min far. Glädje, kärlek och tacksamhet för allt han gjort och allt han gör för mig.

Min far.

Pappa som lärde mig namnen på alla vilda blommor, pappa som sjöng med mig och pappa som kom med äppelbitar som mellis till mig och mina vänner. Pappa som var pappaledig redan på 70-talet och pappa som lyssnade på mig och pratade med mig och förmedlade till mig att jag hade något att säga, som var värt för andra att lyssna på. Pappa som var ledig på alla lov, pappa som var hemma på eftermiddagar, pappa som gjorde och gör världens godaste ugnspannkaka.

Pappa som suttit uppe sent om nätterna för att prata om tonårens alla existentiella gåtor. Pappa som alltid trott på min förmåga men som samtidigt varit lite mer rädd om mig än han hade behövt vara.

Pappa som varit glad med mig och som har lidit med mig. Pappa som alltid vetat att livet kommer med sina grusiga skrubbsår och smärtsamma minnen och som gett de känslorna legitimitet. Pappa som varit beredd att prata om tvivel och ilska, om glädje och dilemma.

Pappa som sjöng vid vårt bröllop, som sjöng om kärlek.
Min käre käre far.
Tack.

tack.

poängen med att börja försiktigt

ok. jag fattar.

poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.

siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?

en svala gör ingen sommar men en svala är en svala är en svala.

För snart två år sedan försökte jag mig på vad jag trodde skulle bli fantastiskt roligt. Jag försökte mig på skidåkning. För en skåning, som fyllt 30 utan att ha lärt sig åka skidor och som har tillbringat mer tid i afrikansk sol än i minusgrader och snö så är det inte en helt enkel sak att åka skidor.
Det hade kanske varit lättare om jag hade fått chansen att öva lite innan jag hamnade på en lift som tog mig till toppen av ättestupet Tomas, i Sälen. Jag kraschade bittert efter några ynka hundra meter i mitt livs första riktiga åk. Sedan fick jag åka ambulansskoter ner och lift både upp och ner i backarna resten av den dagen. Det var hur som helst finemang att vara i fjällen där det var både kallt och vackert.
Men mitt knä gick sönder och har inte återfått sin forna glans än idag. Jag är ett korsband kort och eftersom jag inte har något bollsinne så opererar man inte in nya korsband (bollsporter innebär vridvåld mot knän och då måste man ha alla korsband i knäet). Nu har jag alltså en giltig anledning att slippa spela innebandy och ett dåligt knä.
Jag har rehab-tränat tillbaka styrkan i knäet i stort sett. Det fattas lite krut i benet när det är ihopvecklat, som vid riktigt djupa knäböj till exempel men annars är det ganska bra styrka i benet numera. Vad som är besvärligare är förlusten av knäkänsla vilket gör det obehagligt att gå nerför trappor om jag inte kan se trappstegen, som när man bär grejer till exempel. Uthålligheten är också lite sämre och jag blir sladdrig i vänstra knät efter en stund. Jag har fått lägga av med step och aerobics, i alla fall hittills, nu skulle det kanske funka men under det första året fanns det inte på kartan, jag snubblade och betedde mig illa mot knät.

Löpning då... jag började försiktigt att springa på mjukt underlag efter ungefär ett halvår eller lite mer. Jag har investerat ganska stora pengar i ordentliga löparskor med bra stöd och stabilitet och började försiktigt smyga fram i löpspåret, ett par kilometer åt gången. När jag sprang Blodomloppet i maj i år så hade jag fortfarande aldrig sprungit en mil. Men sedan har jag fortsatt göra det lite titt som tätt.
För löpning visade sig gå ganska bra ändå.
Det gjorde ont. mer och mer ont upp till en viss gräns där det bara fortsatte göra lika ont. Och om jag stod ut med smärtan så funkade det att springa. Så jag sprang. Och jag blev såklart bättre och bättre, dels på att inte bry mig om att det gjorde ont men det onda kom senare och senare och blev mindre och mindre kraftigt. Men jag har alltid haft ont.

Tills nu.
Idag sprang jag min mil i vad som kan betraktas som motigt väderförhållande.
Jag kände inte mitt knä. Det slog mig först när jag kom in att jag kände inte  knät.
Kanske därför att mina vadmuskler var helt upprörda men jag tror inte det. Jag hade inte tänkt på mitt knä. För första gången på ett och ett halvt års mer eller mindre frekventa löprundor. Jag ska väl inte ta ut något i förskott här, det vore ju nästan löjligt att tro att det bara skulle handla om att springa utan skor, då skulle väl min sjukgymnast sagt åt mig det här för länge sedan.
Det kanske bara är en engångsgrej.
Men jag har inte alls ont i knät. Inte nu, inte när jag sprang och inte direkt efter heller.
....tänk om....tänk om....tänk om det är såhär jag ska springa, helt enkelt.

Vi får se! En svala gör ingen sommar och inte en löprunda utan skor heller.

snöslask, lera och regn

Bikila innan dagens runda genom leriga pölar.

De en gång så pigga och färgglada sockeplasten har fått en tur genom leriga vattenpölar, hala lövansamlingar och snöslask. Nu är de lite missfärgade och ser genast härligt använda och ingångna ut.

Mina vader är stumma och stela.
Stumma och stela efter vad som skulle vara en liten snabb invänjningsrunda innan skymningen men som blev en milslång löprunda över kanalbankerna, genom isig snömos och lera, i fyragradigt regnväder.

Vi har haft en skön lördag med lat morgon innan förmiddagens styrkepass på gymet, följt av lunch  och kaffe på stan. Jag hade planerat att cykla intervaller på spinningcykeln på gymet men mina ben var trötta efter mitt envisa benpass ihop med Daniel igår. Så när jag kom hem så kände jag å ena sidan ett uppdämt behov av att konditionsträna och å andra sidan en tveksamhet inför om mina ben skulle vara mer peppade på en löprunda än på spinningintervaller...
Efter en kort stunds ambivalens beslutade jag mig för att springa en kort liten runda innan skymning. Daniel uppmuntrade också detta och försäkrade mig om att jag skulle se F-Ö-R löjlig ut om jag matchade upp mina sockeplast med pannlampa.
Jag pep igång min klocka, skakade min skorrande och lite trasiga ena öronsnäcka hårt och fick ett hyfsat ljud i örat. Sedan stack jag iväg. Bara för att strax upptäcka hur otroligt mycket jag uppskattar mitt nya löpsteg. Det är det här jag är gjord för! (skönt att upptäcka sin talang i en ålder av 32)
Mitt nya löpsteg är fantastiskt.
Jag hoppades på att jag skulle gilla barfotagrejen. Men jag vågade inte ens fantisera om att jag skulle gilla det såhär omedelbart. Jag var beredd på att frysa av mig en och annan tå redan förra lilla löprundan i snön, jag var inte beredd på det jag upplevde. Inte då och inte heller nu.
Jag älskar mitt nya löpsteg.
Jag travade på lite försiktigt till en början, för att bara öka på, både tempo och distans. Tillslut var det alldeles mörkt och jag var hemma igen efter att ha sprungit min mil.
Det är fyra grader och regn ute, längs hela kanalen ligger mer eller mindre smält snö och stora vattenpölar om vartannat. Under stor förtjusning upptäckte jag att iskallt vatten inte är något hinder för barfotalöpning i mina utmärkta Bikila-sockeplast. De fungerar ungefär som en våtdräkt vid dykning. Det innebär att den strumpliknande delen naturligtvis blir genomblöt men att fotens värme värmer upp vattnet som alltså inte upplevs som kallt.
Jag har klafsat rakt genom flera meter långa vattenpölar ikväll, utan att frysa om fötterna. Jag är ganska imponerad och överrskad själv!
Mest överraskad, och imponerad är jag trots allt av mitt eget nya löpsteg. Jag sprang helt utan krav på varken tempo eller distans, det var ett ojämt, blött och klafsigt underlag och jag sprang utan skor och utan dämpning. Givet allt det där så är jag också mycket nöjd med den tid jag landade in på; 49.50.

tröja: Nike
tights: Nike
handskar: Nike
sockeplast: Vibram fivefingers

Nu ska mina stumma vader tigga till sig lite massage och omvårdnad, mina Bikila ska torka och så även regnblöta löparkläder. Jag känner lycka i kroppen.

Ömma och stela vadmuskler är också lycka! Överraskande stor lycka.

Bröllop i Princeton!

nygifta

Nu är vi hemma igen. Efter höstens andra varv till New York. Jag vet, det är helt galet men det vore galnare ändå att missa det bröllopet som var i helgen, i fina fina lilla Princeton!
Min fina Emma gifte sig med världens bäste Bob!
Och sedan vi själva gifte oss i maj så blir jag precis sådär överväldigad och rörd av vigslar som andra gifta par brukar bli. Det blev jag inte innan, då var det bara jättefint och stort i största allmänhet. Men efter att själv ha lovat allt så är det ännu större att gå på bröllop.
Så jag var tårögd och lycklig för dem och deras val.

bordsdekoration

Lördag med Danne Malmgren

Sedan var det bubbel och middag och kalas och cupcakes och idel festligheter ända tills jetlagen kom och slog mig och Daniel i huvudet. Vi var stolta över att ha orkat hänga med till midnatt. Övriga fortsatte i flera timmar till.
På söndagen åt vi en härligt amerikansk och fullständigt överdriven brunch. Jag fokuserade på våfflor med äpplekompott och lönnsirap. Det och frukt och såklart lite omelett med bacon, men där låg inte fokus.
De som önskade kunde få allt från spagetti med köttfärssås till pecanpaj via scrambled eggs och bagels eller lax eller friterade french toast eller ungefär vad som helst. Allt utom en rejäl kopp kaffe och en tallrik yoghurt. Men det gjorde inget för det hade vi redan hunnit med på kafé tidigare på morgonen, för man är ju precis lika vaken på morgonen som man är knockad på kvällen och redan vid 05.30 vaknade jag av att jag var hungrig. Vid 8 stod vi inte ut längre och tjuvade en kaféfrukost innan brunchen.

Det var hur som helst en utmärkt helg med vänner och bröllop och både New York och Princeton. Men mest av allt bröllop.

Princeton

snödjup och barfotalöpning

I morse var det ganska ljust ute. Ljust av snö.
Det har snöat sedan dess och vi har ett tjockt snötäcke över hela Linköping och hela Berg och säkert mer än så.

lyckligt barfota i snön

Det här ingick inte riktigt i min planering. Jag hade föreställt mig kyliga höstdagar i min nya turkosa tröja och barfotalöpning i sockeplast, inte att börja i en decimeter djup snö på marken och lika mycket till, på väg genom luften.

Men vad tusan. Jag har ju inte börjat med vare sig bloggen eller barfotagrejen därför att det är det mest bekväma man kan ha för sig. Utan för äventyret.

Nu hör det till saken att man rekommenderas en långsam upptrappning av barfotalöpning, för att vänja fötter och vader och ben vid den nya tekniken.
Traditionellt så är instruktionen att gå i på hälen och rulla över foten i löpsteget, för att få dämpning och en mer skonsam löpning. När det gäller barfotalöpning så gör man klokt i att inte gå i på hälen eftersom det gör direkt jätteont. Finns ingen som helst dämpning i skon så säger det ju sig självt att hälen är ett smärtsamt sätt att sätta i foten på under löpning. Istället ska man gå i längre fram på foten, mer mot mitten och den främre delen av foten. Det här är tydligen något som folk som börjar med barfotalöpning efter att ha sprungit i traditionella skor tidigare får jobba lite med. En del gör det med lätthet, andra får ont i fötter och hälar till en början, inte minst därför att de verkar tänka så mycket på sitt nya löpsteg.

Jag blev så klart lite besviken över vädret idag, jag hade tänkt att pinna iväg på en kort runda för att känna på sulorna och snöoväder är inte det jag brukar springa ute i.
Men på väg hem från gymet ikväll så bestämde jag mig i alla fall för att den här bloggen behöver komma igång, jag behöver också få stilla min helt vansinnigt pirrande nyfikenhet -och den här bloggen handlar i alla fall inte om framgång och solsken utan om ett äventyr vid en illa vald tidpunkt på året.

Så vad tusan, förr eller senare måste vi ändå ta reda på om det går att springa barfota i snön. Eller hur!?

Och tro mig. Det går UTMÄRKT!
Jag stack iväg på en kort sväng, bara två kilometer men det var ungefär vad jag hann med under tiden Daniel lagade kvällsmat. Jag var beredd på att halka, frysa, bli blöt, ångra mig. Daniel propsade på att jag skulle ha mobilen med mig om jag skulle ramla och bryta benet eller spräcka huvudet. Han påminde mig också om att det vore dumt att bryta benet eftersom vi snart ska till Afrika och eftersom jag nästan precis har blivit lite hel i handen som jag tog sönder i augusti.

Men jag halkade inte, frös inte, blev inte blöt och ångrade mig inte för en sekund.
Jag älskar att vara barfota och det här var rakt igenom en lustfylld upplevelse. Jag fick en helt otrolig kontakt med marken, fick ett mycket mer bekvämt löpsteg än jag någonsin fått i mina vanliga löparskor, trots att jag har kanske världens bästa löparskor av traditionell sort (Asics Kayano gel) och hade så himla roligt när jag sprang.
Man skulle kunna säga att det var mörkt, blåsigt, snöigt och ett uselt väder. Men då har man inte sprungit barfota i snön. Då vet man inte att barfotalöpning kan vara världens bästa vintersport.
Mina gamla afrikafötter är lyckliga nu! De har fått springa barfota förut.

Vibrams Bikila

sockeplast på prov

På Princeton var det Rubriks kub-mästerskap, i
New York var det Marathon.

Igår kom vi tillbaka från vår lilla utflykt till New York och helgens fenomenalt fina bröllop i Princeton. I mitt bagage hängde ett par mini-minimalistiska löparskodon med; Vibram-sockeplasten Bikila.

Vi var på utmärkta Paragon Sports i NY och där finns allt man kan önska sig om man gillar att röra på sig i någon form, de har allt för klättring, löpning, uteliv, cykel, tennis, yoga, boxning... och mer.
Eftersom det var Marathon i stan så var det rea på löpargrejer så jag tog tillfället att utrusta mig med en varsel-gul löparjacka med reflexer och en annan lite varmare löpartröja, så att inte kyliga höstdagar ska hindra mig i mitt nya äventyr.
Och såklart mina Bikila, som trots att de är skapta för löpning inte fick husera ihop med de andra löparprylarna utan hade placerats på en hylla bland sandaler och annat för sommarbruk.
På plats i butiken fanns också en Vibram-säljare som hjälpte mig att prova storlekar och som var mycket entusiastisk över mitt planerade köp. Han sprang inte själv i sina sockeplast men han försäkrade mig om att Vibram hade ett gäng löpare som skulle springa marathon i sina.
Jag tror att han gillade mig. För han gick iväg och hämtade en stor väska ur sin bil och ur den fiskade han upp en liten rosa t-shirt med trycket "Vibran fivefingers" på. Jag fick den. Färgen hette bröstcancerrosa och det var han själv som hade bestämt att trycka i den färgen och det hade blivit en mycket populär t-shirt.
Jag var såklart tacksam och ännu mera nöjd med mitt köp.

Tjejen i kassan tittade på skorna, tittade på mig, frågade om jag skulle köpa dem till mig själv och när jag sa 'ja' så log hon lite snabbt, sa 'cute' och proppade ner dem i en påse. Hon tyckte inte att de var söta. Hon var bara snäll.

Hur som helst så är jag nöjd, de är sjukt sköna på foten och roligt knallrosa.
Jag övningssprang i dem på gatan igårkväll, Siggi och jag tog en reklam-paus-rusning runt kvarteret.

Det var innan det började snöa.

NYC Marathon och nya sockeplast

Det är värsta löparhysterin i New York. Det är folk i tights precis överallt och alla har nya fina sneakers.
Jag har köpt mina löpar-sockeplast och fnissat år hur komiska de ser ut.

I New York finns det folk till allt, vad jag förstår och en och annan går omkring i sockeplastskorna på stan. Det kommer jag inte att göra, jag ska ha mina till att springa i. Kanske inte Marathon, dock.

Nu finns skorna i alla fall och ni ska få hänga med ut på en löptur inom kort.
Nu fortsätter det stora äventyret.

Bikila

Wikipedia kan berätta att den etiopiske marathonlöparen Bikila vann maran vid OS i Rom 1960 och gjorde det spektakulärt utan skor.
Det här har inspirerat Vibram till årets modell Bikila.

Wikipedia nämner längre ner i sin text att Bikila är en av få som vunnit två OS-guld i Marathon, andra gången på en ännu bättre tid -då med skor... sedan dog han, tragiskt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den informationen men jag springer ju inte maror i alla fall så det kanske inte är något att bry sig om.
 Vi får väl se, det finns ju en uppsjö av modeller att välja mellan.