Bästisar

det är bedrövligt.

när livet skulle ta ny form, eller i alla fall kroppen -allt enligt nytt fint träningsprogram som fina fina Linda gjort åt mig- så gick ryggen av. 

jag vill gärna tro att det var en ren slump men misstänker att flera månader av slarv med träningen och motsvarande stillasittande jobb och pedling per bil och sedan ett ryggpass utan riktigt bra uppvärmning är en mer rimlig förklaring. oavsett vilket så har jag varit fullkomligt tvärt och bestämt stel i ryggen sedan i onsdags kväll när jag sprang ikapp med hunden på våran gata. så snopet. så ovanligt snopet.

precis när jag stod på tröskeln till det där nya träningslivet som skulle fungera trots en herrans massa jobb.

sedan dess har jag i alla fall rört mig som en gammal tant av det mest skröpliga slaget.  och enligt instruktion har jag ätit ovanligt stora mängder av ibumetin i kombination med voltaren.

typiskt snopet precis nu när vi skulle ha en härlig träningshelg, bo på hotell, äta ute och få ett glas vin till maten ikväll. nu får jag vara nöjd med morgonpromenad och hoppas att det finns mineralvatten med citron på Charken.

Smärtsamma semesterminnen

jag vet inte om någon minns det där äventyret med de där löjliga skorna som var mest som sockeplast... de som är på bilden: mina vibram fivefingers bikila.

jag köpte dem i new york i höstas och sprang med dem i snön i november och jag älskade det och jag sprang alldeles för långt, alldeles för fort och jag fick så ont att jag knappt kunde röra mig på många dagar därefter. allt det där var snart glömt och förlåtet och efterhand så kom jag överens inte bara med bikila utan även med mina vader, jag gladdes åt mitt strävsamma löpsteg och åt den fina kontakten med marken. 

bikila hängde med till afrika och vi sprang på zanzibars vita korallstränder i gryningen, i alla fall de morgnar då tidvattnet var samarbetsvilligt och lämnade en strandremsa att nyttja i gryningen, innan värmen kom. 

efter afrika så har det istället blivit en herrans massa jobb. långa dagar och mörka kvällar har hindrat mina löpsteg.

till för ett par veckor sedan. då sprang jag en kort och djupfryst runda längs en alltför isig kanalbank och visst, i teorin var det väl härligt att springa ute igen men det gick mest ut på att tassa över is och hoppa mellan upptinade och leriga plättar.

idag var det annorlunda.

jag hade tänkt åka till stan och träna på gymet. men luften var frisk och sval och solen värmande. så jag ändrade planerna och sprang ut över åkrarna. ut över slätten, ut till gässen och vinden. min gode vän 'runkeeper' som jag har i mobilen hände med och höll koll på tiden och sträckan. och jag vet, det skulle bli en snabb, kort runda för att friska upp minnet av de där barfotaskorna. men det blev en mil ändå, med solen i ansiktet och vinden i ryggen var de fem utåtriktade kilometrarna så ovanligt behagliga att springa, och hemvägens fem motsvarande tunga. 

så här sitter jag igen, utan att någonsin verka lära av misstagen, med en påtaglig känsla av molande värk och trötthet i vader och vrister. nu blir det förmodligen några dagars stapplande igen, träningsvärk ända in i märgen.
jag borde lära mig att begränsa mig.

hur som helst var det en härlig runda. en runda med minnet av zanzibars stränder påtagligt nära, in på skinnet nära. i form av en liten liten ynka liten bit korall, som krupit in i sulan kanske redan på juldagens morgon. ett korallkorn som envist låg och nötte under trampdynan varje enskilt steg efter steg efter steg.

till en tydligt avgränsad blåsa. och hade det inte varit för att det där kornet var zanzibariskt så hade jag förmodligen surat. nu är det istället mest bara smärtsamt länge sedan det var sand under fötterna och mellan tårna och med smärta och saknad tänker jag på zanzibars vita korallstränder och soluppgången, rakt in i vår pampiga hydda på bwejuu beach.

Kilis topp i soluppgangen

Klockan ar snart halvelva. Jag ar rastlos. Jag tittade pa soluppgangen ovar Kilimanjaros fenomenala topp strax efter 06 i morse, jag tankte pa Daniel och hoppades att han var dar och att han kande att jag var med honom, fast sittande vid en pool med apor klangande i traden omkring mig istallet for med krak i nasborrarna och is i ogonbrynen.
Jag hittade en tjock man vars dator jag just nu fatt lana, jag hittade honom i det lilla rostiga gymet som jag inspekterade efter soluppgangen. Den tjocka mannen jobbar pa hotellet och menade att gymet var mycket bra for att halla sig i form. Han uttryckte besvikelse over att lopbandet hade havererat sa nu sprang han runt poolen istallet, som exercise. Jag blev inte sa varst imponerad eller inspirerad men efter frukost lockade hantlarna pa mig i alla fall och jag kostade pa mig ett kort men intensivt armpass innan gymet blev alldeles vansinnigt uppvarmt av solen. Ska man gyma har sa far man nog gora det i gryningen medan det fortfarande ar svalt.

Jag har softat vid poolen med den av Daniels tva bocker som lag kvar i vaskan pa hotellet.
Jag har ocksa hort om hur det gick for Daniel med den dar bergstoppen, men det tanker jag lata honom beratta sjalv nar det blir dags. Allt jag kan saga nu ar att han ar pa vag ner igen, tillbaka hit.

det tjusiga gymet som ar sarskilt bra
om man vill halla sig i fin form.

Han kommer att uppdatera sin egen blogg nar tillfalle ges.

marklyft!

Jag har tjuvat lite idag.
Jag har fortfarande min marklyftsexamen framför mig. (Pelle, vi måste bestämma när!)
Men idag när jag till slut kom ner till gymet, efter en märklig incident med vad jag trodde var ett företagskort men som visade vara ett kul skämt... så hur som helst så körde jag ett härligt och rejält ryggpass ihop med Emma som är box-instruktör på FRISK och lite av en inventarie i gymet. Hon lastade glatt på 80, 90 och till slut 100kg på skivstången när vi skulle köra marklyft.
Sådär tungt har jag aldrig ens provat att lasta på...
Men det gick vägen. Emma först och jag efter. Och nog tusan fixade jag ett par repetitioner på 100 kg i tredje settet, innan stången gled ur handen på mig och jag var såklart trött då i de musklerna vi tränade men jag vill också hålla mitt trasiga finger lite ansvarigt för att stången gled ut handen på mig, det här var första gången jag tränade utan ortosen på höger långfinger, sedan i juli.

Men naturligtvis så är jag vid gott mod!

Och tack Emma för pepp!

Bästa helgnöjet: gymet.

Få rutiner slår vår lördagsrutin! Frukost-gymet-lunch på Hälso Freak.
Det är så skönt att ha en förmiddag på gymet, det är ganska lugnt och trivsamt och jag är pigg och lagom mätt. Vardagsträningen sker alltid efter jobbet och ofta är jag lite halvhungrig redan när jag börjar träna, eftersom det är länge sedan lunch och mellis ofta är lite svårt att få till på eftermiddagen.
Men lördagarna är sköna.
Och Frisk, där jag tränar har ett alldeles rasande bra samarbete med finfina Kami hårdesign på Platensgatan, vilket för mig innebär att det är fest att duscha på gymet och tvätta håret med Redkens utmärkta schampo.
Som en bonus.

Nu är jag sådär skönt trött i kroppen och påfylld med lunch på kycklingenchiladas på Hälso Freak.
Daniel har precis druckit sitt cholera-vaccin och vägrar dricka kaffe med mig innan det gått en timme, för så stod det på förpackningen. Själv skippar jag cholera-vaccinet den här gången, jag är helt marinerad i vaccin sedan tidigare resor.
Däremot borde jag plocka upp en gammal förpackning malariaprofylax (Lariam) ur min nödproviantslåda i källaren. De blev av någon anledning över från förra resan till Tanzania...

Det börjar dra ihop sig för oss.
Hunden kommer tro att vi har övergett honom på riktigt när vi nu blir borta mer än en helg. Lyckligtvis har vi ju familj i krokarna som tittar till både hund, hus och sportkanaler när vi är borta.

Plötsligt händer det.

Hemma efter en lång och lite vemodig sista dag på vårdcentralen i Ekholmen där jag har jobbat i tre och ett halvt år, minst en dag i veckan.
Hemma efter en vemodig allra sista dag på vårdcentralen, följt av ett rykande benpass ihop med Daniel.

Få saker är så förstärkande för mig som när jag får känna mig stark och ben har därför kommit att bli ett ganska kul pass. Kul, tungt och svettigt, jag råkar vara ganska stark i benen.
Länge har jag inte tränat ben alls. Jag har tränat spinning och ridit och sprungit och grejat och rationaliserat bort benträningen under ursäkten att benen får mycket uppmärksamhet som det är och dessutom så har jag alltid haft starka ben.
På senare tid har jag dock blivit lite nyfiken på benmaskinerna på Frisk och gett dem en chans. Det är alltid roligt för mig att träna ihop med Daniel... allra oftast får jag känna mig som en tiggig lillasyster som tjaaaatar om att få vara med och leka med de stora barnen -och det får jag när det dåliga samvetet blivit stort nog hos omvärlden. Jag kan förstå det där, det är inte alls lika förstärkande för Daniel att köra ihop med mig som omvänt och i de allra flesta muskelgrupper och övningar är jag så påtagligt mycket svagare, kortare och lättare att jag inte kan ge den passningen som han behöver för att få ut det han vill av sin träning...

Oftast får jag alltså inte vara med men ibland händer det.
Idag hände det.
Daniel och jag tränade ben ihop. Och jag fick känna mig envist stark.
Envist stark och påtagligt knäsvag och darrig.
Det har jag senare firat med att äta extra mycket potatismos till kvällsmaten och med att riva ut en halv kopp kaffe över brevet jag fick från Unicef idag. Lite snopen final på en i övrigt framgångsrik kväll.

Dagens gymtips:
Det är klokt att inte ha med sig alltför snäva byxor till ombyte efter ett benpass. Förra veckan hade jag just det; ett par snäva svarta byxor helt utan stretch och det krävdes lite pyssel innan byxorna var på plats och till kvällen hade jag tydliga märken efter sömmarna över hela benen. Det är sådär efter rejäla träningspass och man måste lära sig att gilla det, eller att välja sin klädsel med omsorg.
Det ställde till en del pyssel för sömmerskan inför vårt bröllop i våras. Hon gjorde ändringar i klänningen efter nogsamt nålande. När jag kom tillbaka så hade jag precis rivit av ett tungt ryggpass och då gick inte dragkedjan upp i ryggen så jag fick återkomma en annan dag. Slutligen satt klänningen finfint men jag fick instruktioner om att inte träna vare sig rygg eller bröst dagarna innan bröllopet. Foglig, anpasslig och angelägen om att få upp dragkedjan i ryggen.

Marklyft

För två månader sedan kom jag och en av mina allra bästa gym-kompisar Pelle att tala om marklyft. Jag hade sneglat lite vilset på vikterna och funderat på något en tillfällig kollega hade sagt i skrytsam ton om 100 kilo i marklyft.
Pelle gjorde klart för mig att jag inte behövde vara imponerad av 100 kilo i marklyft, särskilt inte från en fullvuxen karl med en påstått vältränad historia. Pelle kallade 100 kilo för frökenvikter.
Nu är ju inte jag någon fröken längre men jag insåg snabbt att det låg en utmaning och skvalpade framför mig. Pelle menade att om jag skulle lägga till marklyft med 50 kilo till min veckorutin, i samband med ryggträningen så skulle jag efter två månader kunna gå från 0-100.
Marklyft är en riktigt klassisk gammal styrkeövning och det finns något ursprungligt över den. Jag hade aldrig provat tidigare. Men varje vecka i två månaders tid har jag lagt in marklyft med 50 kilo, 3x12 repetitioner. Nu är det snart dags för examen.
Efter att ha fått lite ytterligare instruktioner från Pelle så kommer jag under två veckor lägga på lite ytterligare vikt och minska antalet repetitioner. Idag pytsade jag på omväxlande 60 och 70 kilo och fann att utveckling har skett.

Jag är inte helt säker på om jag har världens bästa teknik -även om det verkligen är min ambition- men jag fokuserar all min koncentration på att hålla ryggen rak så att den inte skadas. Rädd om ryggen och idag även mina nya bästa löpartights som jag hade fått med till gymet, jag vill ogärna skrapa dem med ojämnheterna på skivstången.
Såklart.
Jag tror att jag egentligen borde böja benen mer för att få mer kraft men då blir knäskålarna i vägen och det gör ont. Och det blir stora fula blåmärken av det.

Hur som helst så har den här höstens träning varit lite extra kul just därför att jag har haft det här mycket specifika målet med en viss övning. Det började som en kul grej bara men det har verkligen inneburit förhöjd motivation och jag kan rekommendera det; hitta en ny övning, sätt upp ett mål och börja lyfta.

Jag återkommer i månadsskiftet november-december med rapport om resultatet. Jag längtar!
Tack Pelle för strålande inspiration!

korta stumma steg

i bästa sällskapet fick mina fötter sig en liten runda och vaderna blev kanske lite lite mjukare
tröja: Nike
tights: Craft
mössa: Hope
fötter: Vibram
dog: Tasshof's 

poängen med att börja försiktigt

ok. jag fattar.

poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.

siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?

en svala gör ingen sommar men en svala är en svala är en svala.

För snart två år sedan försökte jag mig på vad jag trodde skulle bli fantastiskt roligt. Jag försökte mig på skidåkning. För en skåning, som fyllt 30 utan att ha lärt sig åka skidor och som har tillbringat mer tid i afrikansk sol än i minusgrader och snö så är det inte en helt enkel sak att åka skidor.
Det hade kanske varit lättare om jag hade fått chansen att öva lite innan jag hamnade på en lift som tog mig till toppen av ättestupet Tomas, i Sälen. Jag kraschade bittert efter några ynka hundra meter i mitt livs första riktiga åk. Sedan fick jag åka ambulansskoter ner och lift både upp och ner i backarna resten av den dagen. Det var hur som helst finemang att vara i fjällen där det var både kallt och vackert.
Men mitt knä gick sönder och har inte återfått sin forna glans än idag. Jag är ett korsband kort och eftersom jag inte har något bollsinne så opererar man inte in nya korsband (bollsporter innebär vridvåld mot knän och då måste man ha alla korsband i knäet). Nu har jag alltså en giltig anledning att slippa spela innebandy och ett dåligt knä.
Jag har rehab-tränat tillbaka styrkan i knäet i stort sett. Det fattas lite krut i benet när det är ihopvecklat, som vid riktigt djupa knäböj till exempel men annars är det ganska bra styrka i benet numera. Vad som är besvärligare är förlusten av knäkänsla vilket gör det obehagligt att gå nerför trappor om jag inte kan se trappstegen, som när man bär grejer till exempel. Uthålligheten är också lite sämre och jag blir sladdrig i vänstra knät efter en stund. Jag har fått lägga av med step och aerobics, i alla fall hittills, nu skulle det kanske funka men under det första året fanns det inte på kartan, jag snubblade och betedde mig illa mot knät.

Löpning då... jag började försiktigt att springa på mjukt underlag efter ungefär ett halvår eller lite mer. Jag har investerat ganska stora pengar i ordentliga löparskor med bra stöd och stabilitet och började försiktigt smyga fram i löpspåret, ett par kilometer åt gången. När jag sprang Blodomloppet i maj i år så hade jag fortfarande aldrig sprungit en mil. Men sedan har jag fortsatt göra det lite titt som tätt.
För löpning visade sig gå ganska bra ändå.
Det gjorde ont. mer och mer ont upp till en viss gräns där det bara fortsatte göra lika ont. Och om jag stod ut med smärtan så funkade det att springa. Så jag sprang. Och jag blev såklart bättre och bättre, dels på att inte bry mig om att det gjorde ont men det onda kom senare och senare och blev mindre och mindre kraftigt. Men jag har alltid haft ont.

Tills nu.
Idag sprang jag min mil i vad som kan betraktas som motigt väderförhållande.
Jag kände inte mitt knä. Det slog mig först när jag kom in att jag kände inte  knät.
Kanske därför att mina vadmuskler var helt upprörda men jag tror inte det. Jag hade inte tänkt på mitt knä. För första gången på ett och ett halvt års mer eller mindre frekventa löprundor. Jag ska väl inte ta ut något i förskott här, det vore ju nästan löjligt att tro att det bara skulle handla om att springa utan skor, då skulle väl min sjukgymnast sagt åt mig det här för länge sedan.
Det kanske bara är en engångsgrej.
Men jag har inte alls ont i knät. Inte nu, inte när jag sprang och inte direkt efter heller.
....tänk om....tänk om....tänk om det är såhär jag ska springa, helt enkelt.

Vi får se! En svala gör ingen sommar och inte en löprunda utan skor heller.

snöslask, lera och regn

Bikila innan dagens runda genom leriga pölar.

De en gång så pigga och färgglada sockeplasten har fått en tur genom leriga vattenpölar, hala lövansamlingar och snöslask. Nu är de lite missfärgade och ser genast härligt använda och ingångna ut.

Mina vader är stumma och stela.
Stumma och stela efter vad som skulle vara en liten snabb invänjningsrunda innan skymningen men som blev en milslång löprunda över kanalbankerna, genom isig snömos och lera, i fyragradigt regnväder.

Vi har haft en skön lördag med lat morgon innan förmiddagens styrkepass på gymet, följt av lunch  och kaffe på stan. Jag hade planerat att cykla intervaller på spinningcykeln på gymet men mina ben var trötta efter mitt envisa benpass ihop med Daniel igår. Så när jag kom hem så kände jag å ena sidan ett uppdämt behov av att konditionsträna och å andra sidan en tveksamhet inför om mina ben skulle vara mer peppade på en löprunda än på spinningintervaller...
Efter en kort stunds ambivalens beslutade jag mig för att springa en kort liten runda innan skymning. Daniel uppmuntrade också detta och försäkrade mig om att jag skulle se F-Ö-R löjlig ut om jag matchade upp mina sockeplast med pannlampa.
Jag pep igång min klocka, skakade min skorrande och lite trasiga ena öronsnäcka hårt och fick ett hyfsat ljud i örat. Sedan stack jag iväg. Bara för att strax upptäcka hur otroligt mycket jag uppskattar mitt nya löpsteg. Det är det här jag är gjord för! (skönt att upptäcka sin talang i en ålder av 32)
Mitt nya löpsteg är fantastiskt.
Jag hoppades på att jag skulle gilla barfotagrejen. Men jag vågade inte ens fantisera om att jag skulle gilla det såhär omedelbart. Jag var beredd på att frysa av mig en och annan tå redan förra lilla löprundan i snön, jag var inte beredd på det jag upplevde. Inte då och inte heller nu.
Jag älskar mitt nya löpsteg.
Jag travade på lite försiktigt till en början, för att bara öka på, både tempo och distans. Tillslut var det alldeles mörkt och jag var hemma igen efter att ha sprungit min mil.
Det är fyra grader och regn ute, längs hela kanalen ligger mer eller mindre smält snö och stora vattenpölar om vartannat. Under stor förtjusning upptäckte jag att iskallt vatten inte är något hinder för barfotalöpning i mina utmärkta Bikila-sockeplast. De fungerar ungefär som en våtdräkt vid dykning. Det innebär att den strumpliknande delen naturligtvis blir genomblöt men att fotens värme värmer upp vattnet som alltså inte upplevs som kallt.
Jag har klafsat rakt genom flera meter långa vattenpölar ikväll, utan att frysa om fötterna. Jag är ganska imponerad och överrskad själv!
Mest överraskad, och imponerad är jag trots allt av mitt eget nya löpsteg. Jag sprang helt utan krav på varken tempo eller distans, det var ett ojämt, blött och klafsigt underlag och jag sprang utan skor och utan dämpning. Givet allt det där så är jag också mycket nöjd med den tid jag landade in på; 49.50.

tröja: Nike
tights: Nike
handskar: Nike
sockeplast: Vibram fivefingers

Nu ska mina stumma vader tigga till sig lite massage och omvårdnad, mina Bikila ska torka och så även regnblöta löparkläder. Jag känner lycka i kroppen.

Ömma och stela vadmuskler är också lycka! Överraskande stor lycka.

snödjup och barfotalöpning

I morse var det ganska ljust ute. Ljust av snö.
Det har snöat sedan dess och vi har ett tjockt snötäcke över hela Linköping och hela Berg och säkert mer än så.

lyckligt barfota i snön

Det här ingick inte riktigt i min planering. Jag hade föreställt mig kyliga höstdagar i min nya turkosa tröja och barfotalöpning i sockeplast, inte att börja i en decimeter djup snö på marken och lika mycket till, på väg genom luften.

Men vad tusan. Jag har ju inte börjat med vare sig bloggen eller barfotagrejen därför att det är det mest bekväma man kan ha för sig. Utan för äventyret.

Nu hör det till saken att man rekommenderas en långsam upptrappning av barfotalöpning, för att vänja fötter och vader och ben vid den nya tekniken.
Traditionellt så är instruktionen att gå i på hälen och rulla över foten i löpsteget, för att få dämpning och en mer skonsam löpning. När det gäller barfotalöpning så gör man klokt i att inte gå i på hälen eftersom det gör direkt jätteont. Finns ingen som helst dämpning i skon så säger det ju sig självt att hälen är ett smärtsamt sätt att sätta i foten på under löpning. Istället ska man gå i längre fram på foten, mer mot mitten och den främre delen av foten. Det här är tydligen något som folk som börjar med barfotalöpning efter att ha sprungit i traditionella skor tidigare får jobba lite med. En del gör det med lätthet, andra får ont i fötter och hälar till en början, inte minst därför att de verkar tänka så mycket på sitt nya löpsteg.

Jag blev så klart lite besviken över vädret idag, jag hade tänkt att pinna iväg på en kort runda för att känna på sulorna och snöoväder är inte det jag brukar springa ute i.
Men på väg hem från gymet ikväll så bestämde jag mig i alla fall för att den här bloggen behöver komma igång, jag behöver också få stilla min helt vansinnigt pirrande nyfikenhet -och den här bloggen handlar i alla fall inte om framgång och solsken utan om ett äventyr vid en illa vald tidpunkt på året.

Så vad tusan, förr eller senare måste vi ändå ta reda på om det går att springa barfota i snön. Eller hur!?

Och tro mig. Det går UTMÄRKT!
Jag stack iväg på en kort sväng, bara två kilometer men det var ungefär vad jag hann med under tiden Daniel lagade kvällsmat. Jag var beredd på att halka, frysa, bli blöt, ångra mig. Daniel propsade på att jag skulle ha mobilen med mig om jag skulle ramla och bryta benet eller spräcka huvudet. Han påminde mig också om att det vore dumt att bryta benet eftersom vi snart ska till Afrika och eftersom jag nästan precis har blivit lite hel i handen som jag tog sönder i augusti.

Men jag halkade inte, frös inte, blev inte blöt och ångrade mig inte för en sekund.
Jag älskar att vara barfota och det här var rakt igenom en lustfylld upplevelse. Jag fick en helt otrolig kontakt med marken, fick ett mycket mer bekvämt löpsteg än jag någonsin fått i mina vanliga löparskor, trots att jag har kanske världens bästa löparskor av traditionell sort (Asics Kayano gel) och hade så himla roligt när jag sprang.
Man skulle kunna säga att det var mörkt, blåsigt, snöigt och ett uselt väder. Men då har man inte sprungit barfota i snön. Då vet man inte att barfotalöpning kan vara världens bästa vintersport.
Mina gamla afrikafötter är lyckliga nu! De har fått springa barfota förut.

Vibrams Bikila

sockeplast på prov

På Princeton var det Rubriks kub-mästerskap, i
New York var det Marathon.

Igår kom vi tillbaka från vår lilla utflykt till New York och helgens fenomenalt fina bröllop i Princeton. I mitt bagage hängde ett par mini-minimalistiska löparskodon med; Vibram-sockeplasten Bikila.

Vi var på utmärkta Paragon Sports i NY och där finns allt man kan önska sig om man gillar att röra på sig i någon form, de har allt för klättring, löpning, uteliv, cykel, tennis, yoga, boxning... och mer.
Eftersom det var Marathon i stan så var det rea på löpargrejer så jag tog tillfället att utrusta mig med en varsel-gul löparjacka med reflexer och en annan lite varmare löpartröja, så att inte kyliga höstdagar ska hindra mig i mitt nya äventyr.
Och såklart mina Bikila, som trots att de är skapta för löpning inte fick husera ihop med de andra löparprylarna utan hade placerats på en hylla bland sandaler och annat för sommarbruk.
På plats i butiken fanns också en Vibram-säljare som hjälpte mig att prova storlekar och som var mycket entusiastisk över mitt planerade köp. Han sprang inte själv i sina sockeplast men han försäkrade mig om att Vibram hade ett gäng löpare som skulle springa marathon i sina.
Jag tror att han gillade mig. För han gick iväg och hämtade en stor väska ur sin bil och ur den fiskade han upp en liten rosa t-shirt med trycket "Vibran fivefingers" på. Jag fick den. Färgen hette bröstcancerrosa och det var han själv som hade bestämt att trycka i den färgen och det hade blivit en mycket populär t-shirt.
Jag var såklart tacksam och ännu mera nöjd med mitt köp.

Tjejen i kassan tittade på skorna, tittade på mig, frågade om jag skulle köpa dem till mig själv och när jag sa 'ja' så log hon lite snabbt, sa 'cute' och proppade ner dem i en påse. Hon tyckte inte att de var söta. Hon var bara snäll.

Hur som helst så är jag nöjd, de är sjukt sköna på foten och roligt knallrosa.
Jag övningssprang i dem på gatan igårkväll, Siggi och jag tog en reklam-paus-rusning runt kvarteret.

Det var innan det började snöa.

ett berg och en bebis

Jag hade den stora glädjen att gifta mig tidigare i år och snart blir det till och med dags för bröllopsresa. Min man har en blogg som har den resan som direkt fokus. Vi ska alltså inte åka till en vit strand och bli uppassade med drinkar under svala parasoller. Vi ska börja det hela med en vecka på ett berg, där ska vi tälta, bland annat på en glaciär och så ska vi vandra och utsätta oss för halva syremängden och dricka vatten som burits med från Last Water Point. Vi ska börja vår bröllopsresa med att bestiga Kilimanjaro. Sedan fortsätter vi ut på safari några dagar och avslutar med en vecka på Zanzibars vita korallstränder.

Hur som helst så är det väl Berget som gör den här resan lite speciell och på något sätt värd att blogga om. Daniel skriver utförligt om sina ambitiösa förberedelser. Jag ägnar mig åt en lugnare form av förberedelse. 

Jag har ju trots allt redan varit på Kilimanjaros topp. 

Inte utan ansträngning. Och inte utan en stor lustupplevelse.

Jag fick en fråga nyligen om det här med mental träning inför en sådan utmaning. Om hur man förbereder sig mentalt. Jag har inte funderat så mycket på det tidigare. 

Förra gången jag besteg berget så var jag tämligen oförberedd och tämligen otränad i största allmänhet, annars skulle jag ha sagt att det är oerhört viktigt att vara i god fysisk form, så att du vet vad kroppen går för.

När jag nu har funderat lite mer på det där med mental förberedelse så handlar det mycket om att våga. Om att våga lita på sin kropp och utsätta den för en enorm påfrestning. Om att våga lita på att de man vandrar med och lyder under vet vad de gör och kan fatta beslut om att vända tillbaka om det krävs. Det handlar om att våga släppa greppet och lämna kontrollen till någon annan. Och det handlar om envishet och en hel del mod, faktiskt. När det gäller Kilimanjaro så är det ju inte fråga om någon bergsklättring utan om en vandring upp till nästan precis 6000 meter över havet. Där är luften tunn och hjärtat rusar för minsta ansträngning. Om inte kroppen klarar av att syresätta sig så är det snabbt med livsfara du befinner dig på den här höjden. De sista dagarna möter man stapplande vandrare som blivit höjdsjuka, några bärs ner på bår. Ingen hämtas med helikopter.

Så det handlar om att våga. Och att ha tillit.

Sista natten handlar det om ren och skär vilja. Inget annat. Det finns ingen tjusning i den sista nattens vandring. Den är bara lång, evinnerligt lång. Uppför uppför uppför i täta serpentiner. Pannlamporna lyser i det för övrigt så täta svarta mörkret. Alla måste utnyttja natten och den frusna marken. En stund efter gryningen är marken mjuk och grusig och inga spår finns kvar av nattens välanvända stig. Där och då är det inte sant om någon säger sig ha gått med tanken på soluppgången över savannen som motivation. Den soluppgången är fantastisk men det är bullshit att det är tanken på den som tar dig upp för det där berget den sista natten.

Då går du bara med övertygelsen om att du inte kan se dig själv i spegeln om du ger upp nu, det enda som driver dig är tanken på att komma hem och behöva säga "nästan, men jag orkade inte riktigt". 

När jag vaknade inför den där sista natten så var jag uttorkad, förkyld och vimmelkantig av höjden. Jag trodde inte att jag skulle komma ut sovsäcken och hoppades att Elias, min guide skulle se gulnade ögonvitor när han kollade mig, så att jag skulle kunna få gå neråt igen, efter någon annans beslut. Men han sa att jag höll och sedan blev jag tvungen att kräkas. Så jag kom ur sovsäcken, kräktes och fattade beslutet att om jag nu var på fötter så kunde jag lika gärna gå så länge jag höll.

Och på någon konstig vänster kom jag upp på det där berget. Jag och Elias satt plötsligt på en klippa i gryningen och åt kex och såg solen gå upp över Afrika, molnen lättade och maasaistäppen låg torr långt nedanför. Där och då förlät jag allt. Där och då blev det värt allt. All ansträngning, all smärta, all möda. Allt var det värt.

Och sedan dess har jag plötsligt förstått människor som vågar föda barn -och dessutom gör om det. Som trots alla vedermödor säger att smärtan inte spelade någon roll, att det var värt allt. Plötsligt förstod jag. Så den dag det blir aktuellt så vågar jag det med, det handlar också om att välja tillit och släppa på all kontroll, tror jag.

Barfota alltså.

Den här bloggen ska handla om mitt äventyrliga förhållande till mina fötter. Jag kom som av en händelse på idén att jag skulle börja med barfotalöpning. Jag vet inte riktigt hur det kom sig men nyfikenhet uppstod när jag snubblade över ett par skor som jag tyckte såg sköna ut och som var avsedda för att skapa barfotakänslan. Jag köpte inte skorna men började fundera och googla och kolla runt lite.

Det här var helt nyligen.
Och jag har beslutat mig för att blogga om det här. Jag vet inte om jag kommer att gilla barfotagrejen men det märker vi ju, och antingen blir jag en i gruppen som trotsar skeptiska blickar och springer i den fula lilla strumplika skon med fem tår även framöver, eller så sågar jag konceptet som fånigt och lägger av, men då kan väl det också vara intressant för någon som är där jag är nu och funderar på att börja.

Det låter ju onekligen ganska vrickat och lite spännande.
Jag har inga barfota-löpar-sulor än men jag ska skaffa sådana så snart jag har bestämt mig för modell.
När det snöade igår så undrade jag hur listig den här idén egentligen var... men det är ju inte värre än att jag upptäcker att det inte är något att hålla på med på vintern, vi får se!

Rund under fötterna

När jag köpte kort på Frisk för en månad sedan så fick jag en supergenerös välkomstgåva i form av en fet check på Intersport. Det var naturligtvis inte nödvändigt... men inte desto mindre roligt för det. Jag är dålig på att unna mig träningskläder som jag verkligen vill ha och handlar oftast sådant som finns på rea och väljer helt enkelt bland det som blev kvar. Jag brukar motivera det för mig själv med att jag är glad att ha ett mindre urval att prova igenom men jag tycker i verkligheten att snygga träningskläder är både kul och bra för motivationen. Så jag unnade mig ett par grymma löpartights från Craft; PR Thermal Tights med någon sorts fleece-fodring på rumpan så att jag inte behöver frysa häcken av mig än på många grader av sjunkande temperatur.

Och eftersom jag hade kommit över en liten men fin samling träningskläder i NY så införskaffade jag mig istället för träningstoppar den omtalade, ofta slutsålda och kanske lite tveksamma Reebok Easy Tone, en sko som är gjord med inspiration från balansträningsplattor och alltså syftar till att skapa en instabilitet som tvingar fötterna och benen att anstränga sig lite extra. Detta är tänkt att ge en träningseffekt på olika procent på olika ställen på benen. De som har sett reklamen förstår säkert att tjejen i reklamen har tränat något annat också någon gång innan skorna kom ut i butik och ingen tror nog att de ska få hennes ben och rumpa enbart genom att köpa skor.
Inte heller jag tror att mina ben plötsligt blir långa, smala, lätt solbrända och fria från defekter. Det är alltså inte skälet till varför jag valt att vara rund under fötterna på jobbet idag.

Men jag hör ändå till dem som tycker  att vi skämmer bort våra fötter något alldeles galet genom att förvara dem i den skyddade verkstad som skor ofta är. Det finns såklart en mängd instabila klackar att gå på men det här får väl ses som en variant på temat då.
Jag tror hursomhelst, inte minst efter att ha levt flera år som mer eller mindre barfotabarn i Afrika, att fötterna är skapta för att kunna hantera ganska många situationer utan stadiga skor. Jag föreställer mig alltså att det är bra att uppmuntra kroppens stabiliserande muskler. På olika sätt, de här skorna tänker jag mig skulle kunna vara en sådan variant. Tidigare har jag tränat mycket yoga och då blir det uppenbart att många har en generellt sett dålig muskulatur i själva fötterna.

Jag har dessutom slarvat med den balansplatteträning som sjukgymnasten föreskrivit mig sedan korsbandet gick av...
Nåja, jag tänker egentligen inte sitta här och försvara mitt val av skor men de är ganska snygga, de är faktiskt inte så särskilt instabila, trots sina luftkuddar under sulorna och det återstår helt enkelt att se om de gör någon nytta för balansen och stabiliteten i mitt knä.
Jag utgår från att skorna inte har synbar träningseffekt, särskilt inte till den grad att den blir tydlig i relation till löpningen, spinningen och styrketräningen jag ägnar mig åt på övrig tid.
Men kolla, visst är de ändå helt okej snygga!?

det är inte alls med spinning som med vandringsmyror, fast ändå lite

Fina Hanna och fina Jessie

Sedan Frisk öppnade i Linköping, för ungefär en månad sedan så har min träningsglädje och entusiasm kommit tillbaka och jag känner en innerlig tacksamhet och glädje över det. Efter vår lilla avstickare till New York i förra veckan så har jag bara längtat efter träningen och den senaste veckan har jag kört på i ett rasande tempo med spinning och styrka och helgens härliga milrunda längs den höstligt vackra kanalen. Idag har jag kostat på mig ett svettigt och härligt spinningpass ihop med Jessie, mina nya spinningskor och ett helt gäng andra medcyklister. Jessie, om du av en händelse läser det här så vill jag passa på att tacka för kvällens klass och tala om att jag har saknat att cykla ikapp med dig, det är toppen att det är många måndagar framöver! Och för alla som läser det här utan att ha för vana att spinna 17.45-passet så kan jag bara önska er en provträning på en måndag! -eftersom jag önskar er allt gott.

Jag har förbannat spinningpass under många år. Jag gjorde mina halvhjärtade försök på 30-minutersklasser lite då och då eftersom jag gillade instruktörerna men jag fattade aldrig principen och hade en ovälkommen blodsmak i munnen redan efter 5 minuter, resten härdade jag ut enbart av den anledning att jag anser att man överlever ungefär vad som helst i en halvtimme. Och bevisligen gjorde man ju det.
Sedan var det en skidbacke och en skånska och en olycka och ett korsband mindre. Och vips försvann möjligheten att ta ut sig sådär riktigt rejält genom Body Combat, Body Step eller annan Step, Aerobics funkade inte heller och träningen blev lite tråkigare ett tag. Styrketräningen fyllde upp det tomrum som uppstått och jag harvade på -både med nöje och muskeltillväxt.
Sedan började det närma sig bröllop och i januari i år fattade jag ett beslut om att börja lära mig gilla spinning.
Då var mitt resonemang det här:

Jag ska lära mig att gilla spinning, om inte annat så för dess effektivitet, ungefär som med vandringsmyror som förvisso är vidriga djur men som man måste uppskatta för just deras effektivitet.

Det var på den vägen, med beslutsamhet i blicken och ett löfte till mig själv om att inte ge mig förrän spinning var ok, och en hägrande bröllopsform.
Redan under första passet, även det för Jessie så trillade liksom poletten ner. Svältfödd på riktigt rejäl konditionsträning så trampade jag på för liv och lust och fann att det inte alls var med spinning som med vandringsmyror, trots att effektiviteten bjöd på vissa likheter. Spinning visade sig vara allt utom obehagligt. Smärtsamt emellanåt, svettigt, slitigt, javisst. Men inte som med vandringsmyror. Utan fantastiskt.

at last, mina egna spinningskor och en av flera
anledningar till rådande träningsvärk

Välkommen träningsglädje, välkommen.

Idag öppnade nytt gym i Linköping.
Jag har väntat ett tag på det här och gick dit idag med höga förväntningar.
Trots dessa höga förväntningar så blev jag mycket positivt överraskad! Stället är snyggare än jag hade vågat hoppas, proppfullt med riktigt meningsfulla träningsredskap och dessutom utrustat med en samling fiffiga funktioner kopplade till träningskortet. Det var snyggt och rejält och lyxigt utan att vara pråligt eller för ytligt för att vara funktionellt. Nu ser jag fram emot att spinningen ska komma igång i nästa vecka!

Jag blev alltså glatt överraskad och känner en mycket välkommen sprittande träningsglädje komma tillbaka efter en tid av låg motivation och en skadad hand.

Just nu finns ett öppningserbjudande med två veckors fri träning helt utan krav. Gymet heter Frisk och finns på Göran Dyks gata i Linköping. Det är väl värt ett besök!
Efter att ha stretat på med mina marklyft, den övning jag har bestämt mig för att lära mig tycka om, provade jag runt en massa maskiner och trivdes.
Dessutom är spinningsalen härlig, med lampor i golvet och röda cyklar.
Jag är positivt överraskad och sugen på att träna igen imorgon.

Hej Helg.

Hemma.
Jag ska ta helg om en stund. Efter en lagom lång fredag och efter en vecka med bra tempo på jobbet så är det så löjligt skönt att få komma hem och känna lugnet en stund. Jag ska bara kolla lite mail, ringa ett par samtal som inte hunnits med under dagen och sedan stänga kontoret (eller i alla fall telefontiden) för veckan.

Jag ska laga en mustig och rejäl köttgryta och välkomna hösten.

Sedan ska jag slå upp dörrarna till nästa kontor och ägna helgen åt annat, på olika sätt nödvändigt arbete. Både jobb inför nästa vecka och jobb som anknyter till den här sidan.
Själva TEXTA. är tänkt att köra igång i Oktober men förberedelserna är det aldrig för tidigt att börja med.

Igår bevakade jag Garnisonsloppet ihop med min kamera. Garnisonsloppet är ett årligen återkommande 3-kilometerslopp för alla som vill och som lever upp till kriteriet om att jobba på garnisonsområdet i Linköping. Eftersom jag alltså inte gör det så fick jag och kameran heja på istället.
Längst fram trampade naturligtvis de män och kvinnor som hade god kondition och gott självförtroende och som även satte viss ära i att pressa tiden från föregående år. En prålig och välputsad pokal hägrade för de tre snabbaste tiderna.

När de som suktade efter dessa pokaler hade rusat iväg på vältränade ben lunkade joggargruppen efter, omedelbart avhakade från ledargänget men redan från start långt före flanörerna i kostym och nummerlapp.
Vinnartiden på tre kilometer landade på fina 10.40. Flertalet av deltagarna verkade dock mest vara intresserade av samvaron och den hägrande kycklingsalladen vid målgång.
Och jag kan inte klandra dem.
Efter en stunds bevakning av Garnisonsloppet, pokalerna och kycklingsalladen så började även jag önska mig ett kontor på Garnisonen och en anledning att börja springa korta löprundor i högt tempo.

Mannen, på upploppet och på väg mot en beundransvärd fjärde plats!