det är inte alls med spinning som med vandringsmyror, fast ändå lite

Fina Hanna och fina Jessie

Sedan Frisk öppnade i Linköping, för ungefär en månad sedan så har min träningsglädje och entusiasm kommit tillbaka och jag känner en innerlig tacksamhet och glädje över det. Efter vår lilla avstickare till New York i förra veckan så har jag bara längtat efter träningen och den senaste veckan har jag kört på i ett rasande tempo med spinning och styrka och helgens härliga milrunda längs den höstligt vackra kanalen. Idag har jag kostat på mig ett svettigt och härligt spinningpass ihop med Jessie, mina nya spinningskor och ett helt gäng andra medcyklister. Jessie, om du av en händelse läser det här så vill jag passa på att tacka för kvällens klass och tala om att jag har saknat att cykla ikapp med dig, det är toppen att det är många måndagar framöver! Och för alla som läser det här utan att ha för vana att spinna 17.45-passet så kan jag bara önska er en provträning på en måndag! -eftersom jag önskar er allt gott.

Jag har förbannat spinningpass under många år. Jag gjorde mina halvhjärtade försök på 30-minutersklasser lite då och då eftersom jag gillade instruktörerna men jag fattade aldrig principen och hade en ovälkommen blodsmak i munnen redan efter 5 minuter, resten härdade jag ut enbart av den anledning att jag anser att man överlever ungefär vad som helst i en halvtimme. Och bevisligen gjorde man ju det.
Sedan var det en skidbacke och en skånska och en olycka och ett korsband mindre. Och vips försvann möjligheten att ta ut sig sådär riktigt rejält genom Body Combat, Body Step eller annan Step, Aerobics funkade inte heller och träningen blev lite tråkigare ett tag. Styrketräningen fyllde upp det tomrum som uppstått och jag harvade på -både med nöje och muskeltillväxt.
Sedan började det närma sig bröllop och i januari i år fattade jag ett beslut om att börja lära mig gilla spinning.
Då var mitt resonemang det här:

Jag ska lära mig att gilla spinning, om inte annat så för dess effektivitet, ungefär som med vandringsmyror som förvisso är vidriga djur men som man måste uppskatta för just deras effektivitet.

Det var på den vägen, med beslutsamhet i blicken och ett löfte till mig själv om att inte ge mig förrän spinning var ok, och en hägrande bröllopsform.
Redan under första passet, även det för Jessie så trillade liksom poletten ner. Svältfödd på riktigt rejäl konditionsträning så trampade jag på för liv och lust och fann att det inte alls var med spinning som med vandringsmyror, trots att effektiviteten bjöd på vissa likheter. Spinning visade sig vara allt utom obehagligt. Smärtsamt emellanåt, svettigt, slitigt, javisst. Men inte som med vandringsmyror. Utan fantastiskt.

at last, mina egna spinningskor och en av flera
anledningar till rådande träningsvärk