Antligen Stone Town. Har ar livet lika rorigt och dammigt och svettigt som det brukar vara. Till Daniels stora lycka sa har jag sprungit i diverse tygbutiker, ivrig efter kanga, kikoy och andra fina tygbitar. Jag har kommit over en oerhort kitchig kanga som jag bara har kunnat spana pa langs vagarna innan men anldrig funnit i nagon butik dar jag varit : Obama-kangan. At last. Nu ar den min!!! Jag ska naturligtvis lagga in bild pa mitt fynd sa snart tillfalle ges.
Stone Town erbjuder ocksa en mangd annat, exempelvis konst och smycken och mat pa dammiga uteserveringar. Jag trivs stort och forsokt fa oss att ga vilse genom att krangla in pa en liten trang slingrande gata at helt fel hall. Men sedan jag gift mig med GPS-Danne sa blir aldrig sadar vilset som nar jag reste ihop med min bror (forlat, Markus...).
Vi har checkat in pa vart hotell och det var en D-R-O-M. I ett 1700-talshus som byggdes av nagon gammal arabisk familj har man nu iordningstallt fina fina Dhow Palace. Vi har ett assymetriskt rum med matta pa golvet, hog zanzibarisk sang, draperad i myggnat, vi har tunga mobler i snidat morkt tra och ett badrum med ett utsokt badkar i olika nivaer, allt i vacker mosaik, overallt ar det sakert fyra meter i takhojd!
For ovrigt bjuder hotellet in till frukost vid den lackra mosaik-poolen, omgiven av snidade trabalkonger och vitkalkade vaggar. Alla mobler ar vackert snidade och kladda i brokadtyger. Stora vita propellerblad i alla tak haller den annars ganska kvava luften i rorelse.
Vi har aven tv och a/c i vart rum men de har vi inte nyttjat an.
Idag ar det nyarsafton och vi har bokat ett bord pa terassen pa Monsoon Restaurant. Det ar den restaurangen som vi var pa senast, Markus, du vet dar man sitter pa kuddar pa golvet och ater vid laga bord. Monsoon Restaurant har kvar sitt jattetjusiga gokur pa vaggen, jag var tvungen att ga in och kolla, liksom for att forsakra mig om att det var samma stalle och att det inte var sonderrenoverat. Det var inte sonderrenoverat alls.
Jag har ocksa hittat den dar roliga vagskylten som sitter pa en vagg, i en skarp kurva. Skylten forbjuder att kora rakt fram, dvs rakt in i vaggen. Skylten har inte aldrats med stil och var numera ganska rostig -men kvar pa vaggen.
Stone Town ar ett kul stalle!
Imorgon planerar vi att ata middag i Forodhani Garden och da ska vi tanka tacksamma tankar till Inger, Lars och Johan som skamde bort oss med det i brollopsgava! Da blir det grillspett med nyfangad Kingfish och grillad hummer och allt mojligt annat roligt som fiskats upp fran oceanen.
Jag alskar myllret och roran och dammet och kranglet i Stone Town. Jag gillar att slanga kaft med forsaljarna och ganska ofta hor jag mig sjalv saga saker pa swahili som jag inte riktigt vat vad det betyder men som jag har brukat saga i den dar sortens konversationer. Det funkar ganska bra och jag blandar och ger av min hoprafsade swahili och engelska. Det ar kul.
Hon som jag kopte min Obama-kanga av gav mig forst ett turist pris men eftersom jag tydligen kunde saga pa swahili att jag hade kopt andra kanga for ett annat pris sa skrattade hon och bad om ursakt och sa att hon trodde att jag var turist. Jag ar verkligen ganska mycket turist men kanske lite mindre an somliga andra har. I vissa avseenden kanns Stone Town som en turistfalla numera men jag gillar det liksom anda, av gammal karlek om inte annat.
Jag har det sa otroligt bra.
Vi har det sa otroligt bra.
Jag ar hemma.
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Nungwi -so far
Nungwi ar inte som Bwejuu.
Men mer avgorande for oss ar att Tanzanite Beach Resort inte alls ar som Robinson's Place. Olycka.
Om vi vantar tills det ar ebb sa kan vi ga en halvtimme langs stranden, bort till Nungwi by och dar ligger ett gang restauranger och kafeer och dar ar stranden fin och havet badbart.
Har dar vi ar nu, pa Tanzanite sa har vi en trappa ner till havet, vi har fatt stranga instruktioner att inte bada utan skor eftersom det har omradet ar proppfullt med elaka sjoborrar. Dessutom ar bottnen full med vassa stenar.
Frukosten har ar finfin men middagen ar dessvarre inte god alls. Jag vaknade igar morse med en stor klump av otillfredstallelse i brostet. Jag kande mig instangd och fastlast.
Jag ogillar starkt saker som utger sig for att vara nagot de inte ar och det har stallet ar precis ett sadant. Det irriterar mig. Jag har inga som helst problem med att frukostvardinnan pa Buffalo Hotel i Moshi suckade djupt och himlade lite med ogonen nar vi bad attt fa bestalla en omelett till frukost, Buffalo utger sig inte for att vara nagot annat an ett enkelt hotell. Har daremot utger man sig for att vara en Resort och lever inte upp till det. Alls.
Garkvallens meny med blackfisk i kokos lat lovande -men vaxte nastan i munnen.
Lyckligtvis agnade vi dagen igar at att utforska omradet har och vi hittade en rolig liten by, precis sa dar skont myllrig och skrapig och kul som det ska vara, jag kopte tyg i en hogst o-turistig liten butik och fick ett finfint pris. Sedan letade vi oss fram till den turistiga delen av Nungwi och dar fanns saklart en skock turister och forsaljare av fusk-glasogon samt dygnetruntoppna barer. Men ocksa en strand vars sand man kunde ligga och sola lite pa och ett hav vars botten man kunde ga barfota pa. Sa vi hade pa det stora hela en finfin dag igar, med lunch i skuggan och svala skona bad. Langst upp pa Zanzibar sa berors man inte av ebb och flod och darfor ar vattnet standigt badbart och svalare an pa Bwejuu. Svalare men fortfarande varmt. Forst efter att ha badat i 25 minuter sa borjade den varma stranden locka igen.
Vi har sett till att ha det bra men jag ger inte mycket for trakiga resorts eller rena solsemestrar.
Vi borjar bada langta till Stone Town och pulsen.
Imorgon kommer var nastan egna taxi-kille Aziz hit och hamtar upp oss.
Imorgon ar nyarsafton och vi ska nog fundera pa att boka bort i Stone Town redan idag...
Men mer avgorande for oss ar att Tanzanite Beach Resort inte alls ar som Robinson's Place. Olycka.
Om vi vantar tills det ar ebb sa kan vi ga en halvtimme langs stranden, bort till Nungwi by och dar ligger ett gang restauranger och kafeer och dar ar stranden fin och havet badbart.
Har dar vi ar nu, pa Tanzanite sa har vi en trappa ner till havet, vi har fatt stranga instruktioner att inte bada utan skor eftersom det har omradet ar proppfullt med elaka sjoborrar. Dessutom ar bottnen full med vassa stenar.
Frukosten har ar finfin men middagen ar dessvarre inte god alls. Jag vaknade igar morse med en stor klump av otillfredstallelse i brostet. Jag kande mig instangd och fastlast.
Jag ogillar starkt saker som utger sig for att vara nagot de inte ar och det har stallet ar precis ett sadant. Det irriterar mig. Jag har inga som helst problem med att frukostvardinnan pa Buffalo Hotel i Moshi suckade djupt och himlade lite med ogonen nar vi bad attt fa bestalla en omelett till frukost, Buffalo utger sig inte for att vara nagot annat an ett enkelt hotell. Har daremot utger man sig for att vara en Resort och lever inte upp till det. Alls.
Garkvallens meny med blackfisk i kokos lat lovande -men vaxte nastan i munnen.
Lyckligtvis agnade vi dagen igar at att utforska omradet har och vi hittade en rolig liten by, precis sa dar skont myllrig och skrapig och kul som det ska vara, jag kopte tyg i en hogst o-turistig liten butik och fick ett finfint pris. Sedan letade vi oss fram till den turistiga delen av Nungwi och dar fanns saklart en skock turister och forsaljare av fusk-glasogon samt dygnetruntoppna barer. Men ocksa en strand vars sand man kunde ligga och sola lite pa och ett hav vars botten man kunde ga barfota pa. Sa vi hade pa det stora hela en finfin dag igar, med lunch i skuggan och svala skona bad. Langst upp pa Zanzibar sa berors man inte av ebb och flod och darfor ar vattnet standigt badbart och svalare an pa Bwejuu. Svalare men fortfarande varmt. Forst efter att ha badat i 25 minuter sa borjade den varma stranden locka igen.
Vi har sett till att ha det bra men jag ger inte mycket for trakiga resorts eller rena solsemestrar.
Vi borjar bada langta till Stone Town och pulsen.
Imorgon kommer var nastan egna taxi-kille Aziz hit och hamtar upp oss.
Imorgon ar nyarsafton och vi ska nog fundera pa att boka bort i Stone Town redan idag...
tisdag 28 december 2010
zanzibar!
Vackra fina exotiska och underbara lilla o!
Nar man trodde att livet inte kunde bli battre landade vi pa Zanzibar.
Jag visste visserligen sedan tidigare att Zanzibar och fina Bwejuu Beach och fenomenala Robinsons Place var en liten bit av himmelen men precis som med de dar krakningarna pa berget sa forsvinner intensiteten ur minnet efter en viss tid. Motet med Zanzibar och med Bwejuu Beach och Ann och Edi pa Robinsons Place var en liten bit himmel.
Skona dagar, salta bad och makalosa middagar. Eldar pa stranden om kvallarna, trummor under manen och exotiska frukter till frukost. Vi har somnat till ljudet av havet och vagorna och vi har vaknat i gryningen, i en glodande soluppgang over havet, med gyllene solkatter vart tak, reflektioner fran den glittrande oceanen strax nedanfor vart balkong-rum.
Igar snorklade vi pa revet i Blue Lagoon. Vi seglade ut med en liten klassisk Dhow som luktade fisk. Var kapten hade en strahatt full med krokar i olika storlekar. Vi agnade ett par timmar at att ligga i ytan med cyklop och snorkel, forundrade over revets stora variation av koraller och fiskar och andra livsformer. Till och med Daniel snorklade tills bade tar och fingrar var skrynkliga. Och det maste betraktas som ett gott betyg at revet.
Vi har gatt timslanga promenader langs den kritvita stranden, i sand sa finkornig som mjol, vit som korall. Vi har atit fantastiska middagar och mangder av exotisk frukt. Har smakar frukten av solsken och varme och kroppen svarar med lycka.
Idag har vi lamnat Bwejuu for Zanzibars norra udde -Nungwi. Det forefaller omedelbart vara ett nerkop jamfort med Bwejuu men annu har vi upptackt alltfor lite for att kunna gora en rattvis bedomning.
Nar man trodde att livet inte kunde bli battre landade vi pa Zanzibar.
Jag visste visserligen sedan tidigare att Zanzibar och fina Bwejuu Beach och fenomenala Robinsons Place var en liten bit av himmelen men precis som med de dar krakningarna pa berget sa forsvinner intensiteten ur minnet efter en viss tid. Motet med Zanzibar och med Bwejuu Beach och Ann och Edi pa Robinsons Place var en liten bit himmel.
Skona dagar, salta bad och makalosa middagar. Eldar pa stranden om kvallarna, trummor under manen och exotiska frukter till frukost. Vi har somnat till ljudet av havet och vagorna och vi har vaknat i gryningen, i en glodande soluppgang over havet, med gyllene solkatter vart tak, reflektioner fran den glittrande oceanen strax nedanfor vart balkong-rum.
Igar snorklade vi pa revet i Blue Lagoon. Vi seglade ut med en liten klassisk Dhow som luktade fisk. Var kapten hade en strahatt full med krokar i olika storlekar. Vi agnade ett par timmar at att ligga i ytan med cyklop och snorkel, forundrade over revets stora variation av koraller och fiskar och andra livsformer. Till och med Daniel snorklade tills bade tar och fingrar var skrynkliga. Och det maste betraktas som ett gott betyg at revet.
Vi har gatt timslanga promenader langs den kritvita stranden, i sand sa finkornig som mjol, vit som korall. Vi har atit fantastiska middagar och mangder av exotisk frukt. Har smakar frukten av solsken och varme och kroppen svarar med lycka.
Idag har vi lamnat Bwejuu for Zanzibars norra udde -Nungwi. Det forefaller omedelbart vara ett nerkop jamfort med Bwejuu men annu har vi upptackt alltfor lite for att kunna gora en rattvis bedomning.
torsdag 23 december 2010
Nu har vi fatt nog av elektricitet.
Sadar, nu racker det, tror jag. Med lampor, elektricitet och 'blue christmas' pa skrapig hogtalare.
Imorgon tar jag Ruben Malmgren (jag vet inte om det gor mig till Fruben Malmgren... men det star Mrs Rebecka Malmgren pa min biljett i alla fall) under armen och satter av mot det harliga o-livet pa Zanzibar. Jag langtar omattligt efter det stralande fina Swahili-koket med mycket fisk och kryddor och fruktiga smaker.
Jag har pratat med Ann pa Robinson's Place idag och kollat upp snorkling lite lost. Vi fixar resten pa plats. Jag har fyra bikini med mig sa jag ar laddad for o-liv pa varldens kanske basta o.
Vi vet inte nar vi kommer at Internet igen. Vi raknar inte med uppkoppling innan nyar da vi ar i Stone Town, har vi tur sa kanske det finns nagon uppkopplad stackars dator i Nungwi men inte pa Bwejuu Beach eller i alla fall inte pa Darling Robinson's Place dar man har ersatt all elektricitet med andra alternativ, som fotogenlampor och kolgrill. Det blir inte mycket harligare eller rarare an sadar. Den vanligtvis helt obligatoriska flakten som brukar sitta i taket och surra mer eller mindre dygnet runt finns naturligtvis inte heller pa Robinson's men den ersatts av den sa mycket harligare havsbrisen fran Indiska Oceanen.
Det blir inte battre an sa.
Nu tar jag Ruben med mig och forsvinner ut till Zanzibar, havet och brisen.
Ni far ha en god god jul och ta val hand om er. Vi har forstatt att ni ocksa far en vit jul om an inte med korallsand mellan tarna som vi far. Fortsatt skotta och ha en skon jul.
Vi hor av oss igen pa andra sidan julhelgen, efter korallrev, delfiner, och Edi:s magnifika mat pa Robinson's.
Imorgon tar jag Ruben Malmgren (jag vet inte om det gor mig till Fruben Malmgren... men det star Mrs Rebecka Malmgren pa min biljett i alla fall) under armen och satter av mot det harliga o-livet pa Zanzibar. Jag langtar omattligt efter det stralande fina Swahili-koket med mycket fisk och kryddor och fruktiga smaker.
Jag har pratat med Ann pa Robinson's Place idag och kollat upp snorkling lite lost. Vi fixar resten pa plats. Jag har fyra bikini med mig sa jag ar laddad for o-liv pa varldens kanske basta o.
Vi vet inte nar vi kommer at Internet igen. Vi raknar inte med uppkoppling innan nyar da vi ar i Stone Town, har vi tur sa kanske det finns nagon uppkopplad stackars dator i Nungwi men inte pa Bwejuu Beach eller i alla fall inte pa Darling Robinson's Place dar man har ersatt all elektricitet med andra alternativ, som fotogenlampor och kolgrill. Det blir inte mycket harligare eller rarare an sadar. Den vanligtvis helt obligatoriska flakten som brukar sitta i taket och surra mer eller mindre dygnet runt finns naturligtvis inte heller pa Robinson's men den ersatts av den sa mycket harligare havsbrisen fran Indiska Oceanen.
Det blir inte battre an sa.
Nu tar jag Ruben med mig och forsvinner ut till Zanzibar, havet och brisen.
Ni far ha en god god jul och ta val hand om er. Vi har forstatt att ni ocksa far en vit jul om an inte med korallsand mellan tarna som vi far. Fortsatt skotta och ha en skon jul.
Vi hor av oss igen pa andra sidan julhelgen, efter korallrev, delfiner, och Edi:s magnifika mat pa Robinson's.
med en buffel utanfor fonstret
Haromkvallen kollade vi pa lejon som jagade, fran terassen pa lodgen. Senare kollade vi pa bufflar som stod och kakade preciiiiis utanfor varat fonster. Vi kunde hora dem tugga och andas. Fran vart rum med panoramafonster, pa Ngorongoro Wildlife Lodge.
Och det var anda ingenting mot hur nara vi hade varit lejon, hyenor och enlefanter tidigare samma dag.
Vi har varit pa annu en fullstandigt fenomenal safari med min baste safari-guide NAGONSIN; Khalfan. Han har tagit oss med till Lake Manyara, Ngorongoro och Tarangire. Vi har sett i princip allt. Inte leopard men for ovrigt kan jag inte komma pa nagot som vi inte fatt se, inklusive ett gang rariteter som Bushbuck, pygmefalk och sekreterarfagel. Jag marker att ju fler safari jag aker pa desto mer intresserad blir jag av allt det dar andra, det som inte ar big 5.
Naturligtvis ar det fa saker som slar lejonhonan som passerade var bil sa nara att jag fick zooma ut max for att fa plats med hela hennes huvud pa fotot, innan hon stannade och spanade, fortsatte och visade oss var hon hade sina ungar. Eller lejonet som kom med en nyfangad och bloddrypande gris i munnen. Eller elefanterna som blockerade var vag upp till lodgen och passerade bilen sa nara att jag undrar om den inte skrapade av sig lite lera mot bilens front. Eller for den delan hyenan som kom sa nara bilen att jag upptackte att den -hall i er- var sot i ansiktet.
Visst ar det svarslaget och alldeles fenomenalt. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se den svarta noshorningen. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se en impalas vackra ansikte ocksa. Och jag uppskattar storligen att fa se allt det dar som annars verkar forsvinna ut synfaltet eftersom allt fokus ligger pa lejonen och girafferna.
Vi satt lange och kollade pa babianerna. De ar enastaende roliga att kolla pa, sarskilt efter en liten stund nar man har fotat klart sina narbilder och bara borjar titta pa dem. Khalfan ar en otroligt bra guide pa sa satt. Han har talamod och lugn och vet vad som kommer att handa. Flera bilar tittade pa den dar lejonhonan men nar hon forsvann ner i graset sa fortsatte de vidare. Khalfan backade och vantade och strax dok hon upp igen, satte sig och kollade. Vi vantade. Lange hade hon span pa zebror langre bort och foljde efter dem. Allt det har var pa langt hall. Sedan slappte hon tanken pa zebrorna och borjade ga mot oss. Det var helt otroligt. Jag har stiliga foton pa hennes ansikte.
Det at bra med en guide som ar talmodig. Dels darfor att man far se en massa som andra inte far se, dels darfor att upplevelsen blir sa mycket storre och fylligare nar safarin inte bara ar en samling foton utan en helhet.
Jag ar aterigen sa lojligt nojd och tacksam.
Jag har varit pa fler safari an jag kommer ihag att rakna och de tva senaste slar allt i fraga om upplevelse och narvaro och mangfald. Khalfan har koll pa historian och plattornas rorelser och han har koll pa babianernas satt att interagera, han har koll pa tusen miljoner olika faglar och kan vacka intresse for smafaglar mitt bland alla rovdjur, han hittar djuren och bor framover kallas for Eagle-Eye. Dessutom ar han kul och vanlig och hogst flexibel.
Sa om nagon ar pa vag till Tanzania sa kan jag verkligen verkligen rekommendera Khalfan, boka honom med fordel direkt och slipp mellanhander. Hor av er bara sa formedlar jag kontakten.
Jag fyller pa med bilder framover.
Nu ska vi ga och se om jag kan krangla till mig en vaxling av mina gamla resecheckar fran forra gangen jag var har. Det star dessvarre fel namn pa dem numera men jag vet inte... ar det nagonstans det kan funka sa ar det val har. Vi far se.
Imorgon ar det julafton. Da flyger vi till Zanzibar ihop med den sota lilla staltrad-och-parl-granen som jag hittade i en finfin liten butik. Pa Daniels biljett star det av nagon besynnerlig anledning Ruben Malmgren. Sa vi far se om han far hanga med.
Det ar harligt att fa fira jul har i ar, de spelar bjallerklang har ocksa ibland och det ar val bra, sa att man blir pamind. Har pa lilla internetkafeet star en liten men overdadigt pyntad plastgran och blinkar ilsket. Det ar bra att ha nagot att kolla pa medan man vantar pa att sidorna ska laddas. Internet ar somnigt har. Det ar bra att vi har gott om tid.
Och det var anda ingenting mot hur nara vi hade varit lejon, hyenor och enlefanter tidigare samma dag.
Vi har varit pa annu en fullstandigt fenomenal safari med min baste safari-guide NAGONSIN; Khalfan. Han har tagit oss med till Lake Manyara, Ngorongoro och Tarangire. Vi har sett i princip allt. Inte leopard men for ovrigt kan jag inte komma pa nagot som vi inte fatt se, inklusive ett gang rariteter som Bushbuck, pygmefalk och sekreterarfagel. Jag marker att ju fler safari jag aker pa desto mer intresserad blir jag av allt det dar andra, det som inte ar big 5.
Naturligtvis ar det fa saker som slar lejonhonan som passerade var bil sa nara att jag fick zooma ut max for att fa plats med hela hennes huvud pa fotot, innan hon stannade och spanade, fortsatte och visade oss var hon hade sina ungar. Eller lejonet som kom med en nyfangad och bloddrypande gris i munnen. Eller elefanterna som blockerade var vag upp till lodgen och passerade bilen sa nara att jag undrar om den inte skrapade av sig lite lera mot bilens front. Eller for den delan hyenan som kom sa nara bilen att jag upptackte att den -hall i er- var sot i ansiktet.
Visst ar det svarslaget och alldeles fenomenalt. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se den svarta noshorningen. Jag kanner mig priviligerad varje gang jag far se en impalas vackra ansikte ocksa. Och jag uppskattar storligen att fa se allt det dar som annars verkar forsvinna ut synfaltet eftersom allt fokus ligger pa lejonen och girafferna.
Vi satt lange och kollade pa babianerna. De ar enastaende roliga att kolla pa, sarskilt efter en liten stund nar man har fotat klart sina narbilder och bara borjar titta pa dem. Khalfan ar en otroligt bra guide pa sa satt. Han har talamod och lugn och vet vad som kommer att handa. Flera bilar tittade pa den dar lejonhonan men nar hon forsvann ner i graset sa fortsatte de vidare. Khalfan backade och vantade och strax dok hon upp igen, satte sig och kollade. Vi vantade. Lange hade hon span pa zebror langre bort och foljde efter dem. Allt det har var pa langt hall. Sedan slappte hon tanken pa zebrorna och borjade ga mot oss. Det var helt otroligt. Jag har stiliga foton pa hennes ansikte.
Det at bra med en guide som ar talmodig. Dels darfor att man far se en massa som andra inte far se, dels darfor att upplevelsen blir sa mycket storre och fylligare nar safarin inte bara ar en samling foton utan en helhet.
Jag ar aterigen sa lojligt nojd och tacksam.
Jag har varit pa fler safari an jag kommer ihag att rakna och de tva senaste slar allt i fraga om upplevelse och narvaro och mangfald. Khalfan har koll pa historian och plattornas rorelser och han har koll pa babianernas satt att interagera, han har koll pa tusen miljoner olika faglar och kan vacka intresse for smafaglar mitt bland alla rovdjur, han hittar djuren och bor framover kallas for Eagle-Eye. Dessutom ar han kul och vanlig och hogst flexibel.
Sa om nagon ar pa vag till Tanzania sa kan jag verkligen verkligen rekommendera Khalfan, boka honom med fordel direkt och slipp mellanhander. Hor av er bara sa formedlar jag kontakten.
Jag fyller pa med bilder framover.
Nu ska vi ga och se om jag kan krangla till mig en vaxling av mina gamla resecheckar fran forra gangen jag var har. Det star dessvarre fel namn pa dem numera men jag vet inte... ar det nagonstans det kan funka sa ar det val har. Vi far se.
Imorgon ar det julafton. Da flyger vi till Zanzibar ihop med den sota lilla staltrad-och-parl-granen som jag hittade i en finfin liten butik. Pa Daniels biljett star det av nagon besynnerlig anledning Ruben Malmgren. Sa vi far se om han far hanga med.
Det ar harligt att fa fira jul har i ar, de spelar bjallerklang har ocksa ibland och det ar val bra, sa att man blir pamind. Har pa lilla internetkafeet star en liten men overdadigt pyntad plastgran och blinkar ilsket. Det ar bra att ha nagot att kolla pa medan man vantar pa att sidorna ska laddas. Internet ar somnigt har. Det ar bra att vi har gott om tid.
lördag 18 december 2010
Moshi 4-ever!
Fina fina Moshi!
Ju rorigare desto battre och Moshi ar alldeles fenomenalt. Till min stora fortjusning sa hade inte Buffalo Hotell renoverats sonder utan holl stilen med malade stengolv, vita vaggar och myggnat och galler for fonstren. Vi har fatt ett rum med eget badrum och till Daniels stora lycka sa kan han fa sitta pa toaletten. Duschen forafaller ocksa fungera. Uppgraderat och tiptop alltsa! Vi har takflakt, aven kallad Air Condition.
Samma gamla brungula brodrost stod kvar i hotellets frukostmatsal och rakt over den gropiga grusvagen ligger det fina indisk-italienska stallet kvar (Markus, minns du!?).
Jag har hittat tillbaka till mitt karaste av alla kaffe-och-lunchstallen: Coffee House pa Hill St. Dar har vi atit en tidig smorgaslunch med kaffe och farskpressad Mangojuice. Lyckan i kroppen vet inga granser. Inga granser.
Min swahili borjar poppa upp allt eftersom jag hor den och jag hoppas att Khalfan, var utmarkte safariguide som vi kommer att traffa igen pa mandag ska hjalpa mig att fa ordning pa lite anvandbara bojningar nu nar jag behover kunna boja spraket efter ett 'vi' istallet for efter ett 'jag'.
Jag har spanat in damerna som sitter pa trottoaren med stora hinkar fulla med de finaste av mognaste sma mango. Jag ska vaxla ner en alldeles for stor sedel till lite mindre for att snart kunna handla mango pa gatan.
Jag ar tacksam over att vara ifran det alldeles hopplosa hotellet med heltackningsmattor och room service och lasta grindar och over att istallet fa vara har i dammet och ljudet och dofterna, over att kunna rora mig fritt och kunna handla mango pa gatan.
Moshi 4-ever!
Ju rorigare desto battre och Moshi ar alldeles fenomenalt. Till min stora fortjusning sa hade inte Buffalo Hotell renoverats sonder utan holl stilen med malade stengolv, vita vaggar och myggnat och galler for fonstren. Vi har fatt ett rum med eget badrum och till Daniels stora lycka sa kan han fa sitta pa toaletten. Duschen forafaller ocksa fungera. Uppgraderat och tiptop alltsa! Vi har takflakt, aven kallad Air Condition.
Samma gamla brungula brodrost stod kvar i hotellets frukostmatsal och rakt over den gropiga grusvagen ligger det fina indisk-italienska stallet kvar (Markus, minns du!?).
Jag har hittat tillbaka till mitt karaste av alla kaffe-och-lunchstallen: Coffee House pa Hill St. Dar har vi atit en tidig smorgaslunch med kaffe och farskpressad Mangojuice. Lyckan i kroppen vet inga granser. Inga granser.
Min swahili borjar poppa upp allt eftersom jag hor den och jag hoppas att Khalfan, var utmarkte safariguide som vi kommer att traffa igen pa mandag ska hjalpa mig att fa ordning pa lite anvandbara bojningar nu nar jag behover kunna boja spraket efter ett 'vi' istallet for efter ett 'jag'.
Jag har spanat in damerna som sitter pa trottoaren med stora hinkar fulla med de finaste av mognaste sma mango. Jag ska vaxla ner en alldeles for stor sedel till lite mindre for att snart kunna handla mango pa gatan.
Jag ar tacksam over att vara ifran det alldeles hopplosa hotellet med heltackningsmattor och room service och lasta grindar och over att istallet fa vara har i dammet och ljudet och dofterna, over att kunna rora mig fritt och kunna handla mango pa gatan.
Moshi 4-ever!
fredag 17 december 2010
ja ja ja! klart han gjorde det!
Klart att han gjorde.
Vid kvart over sju i morse, nar Daniel och Dismes var pa vag ner for toppen sa fick de plotsligt kontakt med natverket och med mig. Sa jag har vetat hela dagen att Daniel var dar pa toppen. Sedan har jag vantat och vantat och vantat, jag har last narmare tvahundra sidor ur en tacksamt tjock pocketbok, druckit pinsamt stora mangder cola under parasollet vid poolen, jag har blivit inbjuden till personalfest har pa hotellet men deltog bara lite stilla i utkanten eftersom jag anda satt vid poolen, under mitt parasoll och vantade. Personalfesten var visserligen kul att kolla pa, aven om jag inte deltog. Jag forstod tillrackligt mycket av konversationen for att i alla fall vara road av skadespelet. Poolen, som ser helt livsfarlig ut -dvs fullkomligt overklorerad var sjalva handelsernas centrum och dar pagick simtavlingar under ledning av bartenderkillen Alex som raknade till tre och sedan utsag vinnaren. Det roliga ar att poolen ar pa sin hojd sju meter lang och publikens fortjusning visste inga granser. Jag var saklart ganska sugen pa att hoppa i och vara med men efter att ha foljt forberedelserna och sett vilken livsfarlig mangd klor de kallt i vattnet sa tog impulskontrollen over och jag kikade bara lite forsiktigt over min bok och hejade pa lite grann nar min nya basta kompis Light, som ville stada mitt rum i formiddags skulle tavla.
Sedan dok Daniel upp. Manga timmar tidigare an vantat. Och det var fenomenalt roligt. Jag var oerhort uttrakad och gladdes storligen at hans ankomst. Anda tills det gick upp for mig hur outsagligt trott han var.
Han har sovit och jag har druckit kaffe och last mer i boken. Vi har atit en repris pa alla andra middagar pa det har hotellet; kyckling i nagon sas med ris och sa nagra frasta morotter. (Det var verkligen jattegott till en borjan men det blir liksom lite enformigt nar det ar samma enda ratt pa menyn varje dag, bade till lunch och middag. Ibland finns tva ratter pa menyn men da har alltid alternativet rakat vara oturligt slut. -och mamma, pappa, markus, sofia... ingen glommer val den grillade kycklingen och ginger alen pa Chunguu Island.) Det har hotellet lever sannerligen pa sitt lage och inte pa sa mycket annat om man ska vara helt uppriktig. Det ar jattegulliga manniskor som jobbar har men de lever pa sitt lage och konkurrensen ar obefintlig i den bemarkelsen. Jag ser mycket fram emot att fa resa in till Moshi imorgon. Jag gillar Moshi och jag tittade ner pa Moshi fran Barranco Camp med viss langtan, redan innan jag hade krakts.
Moshi ar finemang. Jag hoppas att det lilla indiska stallet ligger kvar, strax innanfor Chagga st. Och jag hoppas att mitt lilla favorit-kaffe-stalle med den finfina lummiga innergarden och den utmarkta fruktsalladen ligger kvar.
Jag hoppas att inget har andrats sedan sist, jag hoppas att geten pa Buffalo Hotels innergard star kvar, fastknuten i sitt snore och sjunger valkommen till morgonen.(Jag har med avsikt utelamnat detaljen om get-sangen nar jag salde in Buffalo Hotel till Daniel som 'fenomenalt', det ar trots allt inte helt sakert att Daniel uppskattar getens hyllning till morgonen pa samma satt som jag gor.)
Jag ar hittills mycket mycket nojd med Daniels fina satt att ta sig an Afrika -och omvant. De gillar varandra, Afrika och Daniel. Daniel blev inbjuden att ata Ugali och flaskgryta med bararna igar. Daniel at, med fingrarna, precis som man ska. Han at och at upp sin pafyllning och gick emot alla sina principer om hur man ater kott och at fran benbitarna. Jag tror inte att han ar medveten om med vilken enorm lycka mitt brost fylldes av denna berattelse. Det sager saker som jag vill ska sagas om Daniel nar han blir bjuden att ata med bararna, (efter att han har fatt sin 'fina mat' och inte istallet) och att han med nyfikenhet och intresse gor det. Mitt hjarta fnissar av fortjusning. Min Land Rover till karl.
Jag onskar att jag var trott. Jag ska hur som helst forsoka ga och sova lite. Imorgon ska jag aterse mitt Moshi.
Jippi!
Vid kvart over sju i morse, nar Daniel och Dismes var pa vag ner for toppen sa fick de plotsligt kontakt med natverket och med mig. Sa jag har vetat hela dagen att Daniel var dar pa toppen. Sedan har jag vantat och vantat och vantat, jag har last narmare tvahundra sidor ur en tacksamt tjock pocketbok, druckit pinsamt stora mangder cola under parasollet vid poolen, jag har blivit inbjuden till personalfest har pa hotellet men deltog bara lite stilla i utkanten eftersom jag anda satt vid poolen, under mitt parasoll och vantade. Personalfesten var visserligen kul att kolla pa, aven om jag inte deltog. Jag forstod tillrackligt mycket av konversationen for att i alla fall vara road av skadespelet. Poolen, som ser helt livsfarlig ut -dvs fullkomligt overklorerad var sjalva handelsernas centrum och dar pagick simtavlingar under ledning av bartenderkillen Alex som raknade till tre och sedan utsag vinnaren. Det roliga ar att poolen ar pa sin hojd sju meter lang och publikens fortjusning visste inga granser. Jag var saklart ganska sugen pa att hoppa i och vara med men efter att ha foljt forberedelserna och sett vilken livsfarlig mangd klor de kallt i vattnet sa tog impulskontrollen over och jag kikade bara lite forsiktigt over min bok och hejade pa lite grann nar min nya basta kompis Light, som ville stada mitt rum i formiddags skulle tavla.
Sedan dok Daniel upp. Manga timmar tidigare an vantat. Och det var fenomenalt roligt. Jag var oerhort uttrakad och gladdes storligen at hans ankomst. Anda tills det gick upp for mig hur outsagligt trott han var.
Han har sovit och jag har druckit kaffe och last mer i boken. Vi har atit en repris pa alla andra middagar pa det har hotellet; kyckling i nagon sas med ris och sa nagra frasta morotter. (Det var verkligen jattegott till en borjan men det blir liksom lite enformigt nar det ar samma enda ratt pa menyn varje dag, bade till lunch och middag. Ibland finns tva ratter pa menyn men da har alltid alternativet rakat vara oturligt slut. -och mamma, pappa, markus, sofia... ingen glommer val den grillade kycklingen och ginger alen pa Chunguu Island.) Det har hotellet lever sannerligen pa sitt lage och inte pa sa mycket annat om man ska vara helt uppriktig. Det ar jattegulliga manniskor som jobbar har men de lever pa sitt lage och konkurrensen ar obefintlig i den bemarkelsen. Jag ser mycket fram emot att fa resa in till Moshi imorgon. Jag gillar Moshi och jag tittade ner pa Moshi fran Barranco Camp med viss langtan, redan innan jag hade krakts.
Moshi ar finemang. Jag hoppas att det lilla indiska stallet ligger kvar, strax innanfor Chagga st. Och jag hoppas att mitt lilla favorit-kaffe-stalle med den finfina lummiga innergarden och den utmarkta fruktsalladen ligger kvar.
Jag hoppas att inget har andrats sedan sist, jag hoppas att geten pa Buffalo Hotels innergard star kvar, fastknuten i sitt snore och sjunger valkommen till morgonen.(Jag har med avsikt utelamnat detaljen om get-sangen nar jag salde in Buffalo Hotel till Daniel som 'fenomenalt', det ar trots allt inte helt sakert att Daniel uppskattar getens hyllning till morgonen pa samma satt som jag gor.)
Jag ar hittills mycket mycket nojd med Daniels fina satt att ta sig an Afrika -och omvant. De gillar varandra, Afrika och Daniel. Daniel blev inbjuden att ata Ugali och flaskgryta med bararna igar. Daniel at, med fingrarna, precis som man ska. Han at och at upp sin pafyllning och gick emot alla sina principer om hur man ater kott och at fran benbitarna. Jag tror inte att han ar medveten om med vilken enorm lycka mitt brost fylldes av denna berattelse. Det sager saker som jag vill ska sagas om Daniel nar han blir bjuden att ata med bararna, (efter att han har fatt sin 'fina mat' och inte istallet) och att han med nyfikenhet och intresse gor det. Mitt hjarta fnissar av fortjusning. Min Land Rover till karl.
Jag onskar att jag var trott. Jag ska hur som helst forsoka ga och sova lite. Imorgon ska jag aterse mitt Moshi.
Jippi!
 |
| Kilis topp i soluppgangen |
Jag hittade en tjock man vars dator jag just nu fatt lana, jag hittade honom i det lilla rostiga gymet som jag inspekterade efter soluppgangen. Den tjocka mannen jobbar pa hotellet och menade att gymet var mycket bra for att halla sig i form. Han uttryckte besvikelse over att lopbandet hade havererat sa nu sprang han runt poolen istallet, som exercise. Jag blev inte sa varst imponerad eller inspirerad men efter frukost lockade hantlarna pa mig i alla fall och jag kostade pa mig ett kort men intensivt armpass innan gymet blev alldeles vansinnigt uppvarmt av solen. Ska man gyma har sa far man nog gora det i gryningen medan det fortfarande ar svalt.
Jag har softat vid poolen med den av Daniels tva bocker som lag kvar i vaskan pa hotellet.
Jag har ocksa hort om hur det gick for Daniel med den dar bergstoppen, men det tanker jag lata honom beratta sjalv nar det blir dags. Allt jag kan saga nu ar att han ar pa vag ner igen, tillbaka hit.
 |
| det tjusiga gymet som ar sarskilt bra om man vill halla sig i fin form. |
torsdag 16 december 2010
forvanad, snopen men anda inte alls sa besviken som jag trodde
Jaha.
Tillbaka i Machame efter nagra dagars irrfard pa Kilimanjaro.
Jag har alltsa inte varit pa den dar fantastiska toppen, det ar lika bra att jag sager det direkt.
Och darav rubriken.
Fovanad over att bli sa in i bomben hojdsjuk sa att jag bara kraktes i tva hela dagars vandring. Forvanad over att var finfina guide brot min vandring -aven om jag tror att det var ett mycket klokt beslut sahar i efterhand.
Snopen, naturligtvis over att vara precis under toppen och tvingas vanda, att se Daniel fortsatta uppfor den massiva Barranco Wall medan jag sjalv fick stappla forsiktigt ner mot Umbwe Route for att ta mig fran den tunna luften sa fort som mojligt, over branta hala klippor och stenar.
Och anda inte alls sa besviken som jag trodde att jag skulle vara. Nar jag klev av i morse sa var jag arg och besviken och mycket ledsen over att inte klara av. Det ar svart for mig att inte klara av. Sarkilt sadant som jag har klarat av forut, som Kilimanjaro till exempel. Nykrakt och med hela nasan full med min egen galla sa forsokte jag anda forhandla lite med guiden om att kanske fa hanga med uppfor den brantaste biten, Barranco Wall innan jag verkligen bestamde mig. Hans blick sa mig att jag nog var snurrigare an jag var medveten om sjalv och han kande sig formodligen starkt i sitt beslut om att jag skulle sallskapas ner for berget av fyra barare, jag vet inte om de raknade med att eventuellt behova bara mig ocksa for de hade patagligt lattare packning idag an tidigare.
Ingen behovde i alla fall bara mig. Umbwe Route var dock det brantaste jag nagonsin traffat pa och jag trodde att jag skulle smalla av pa riktigt nar jag, vid en kort paus da jag forsokte suga i mig lite guava juice utan att krakas plotsligt hor ljudet av skrapig tanzaniansk musik. For ett kort ogonblick var jag radd att jag hade borjat horsel-hallucinera men bara kort darefter dok tva killar med massiv packning upp bakom en klippa. Massiv packning och en radio i naven. De stannade och snackade en stund och fortsatte sedan obekymrat UPPFOR Umbwe Route. Sjalv klattrade jag ner, med hjalp av hander och fotter, over klippor och med rotter och stenar som handtag.
Sahar i efterhand undrar jag hur det ens var mojligt, jag maste vara lite hoghojdsdopad, trots allt for annars ar det inte rimligt att klara av dagens sju timmar langa och sa avancerade vandring utan nagon mat eller annan energi i kroppen sedan i tisdags kvall. Man pa nagon vanster gick det.
jag dricksade mina barare helt konstigt och ar glad att jag raknade fel uppat istallet for nerat for de behover formodligen pengarna battre an jag gor hur som helst.
Jag ar glad att de var sa snalla och omtanksamma och beredda att bara alla mina pinaler sa att jag bara skulle komma ner sa hel och ren som bara mojligt.
Sjalva vandringen idag var ett aventyr i sig och efter att det varsta illamaendet hade gett med sig sa var det en spannande och harlig vandring utan nagon som helst risk att somna (vilket jag pa allvar holl pa att gora bitvis langs vagen mellan Shira Camp och Lava Tower igar -efter en hopplost somnlos natt, vilken jag ocksa tror ar sjalva orsaken till att jag inte kunde hamta ikapp mig). Umbwe Route ar den allra aldsta av lederna pa Kili och har till en av de allra allra stravaste av Whisky-rutter -framforallt om man gar uppfor den, vilket jag inte alls gjorde. Rutten ar dock bade vacker och spannande och om man inte har nagra problem med hojdradsla sa ar den alldeles utmarkt. Jag fick kanna mig bade lite modig och lite tuff, tillstandet till trots och det var vart en hel del och gjorde nederlaget mindre smartsamt. Jag och bararen Peter knackade oss fram pa en blandning av hans daliga engelska och min annu samre swahili men vi hade trevligt mitt i allt.
Nu ar jag tillbaka pa hotellet och har har jag fatt mig en macka och lite kaffe och en cola, jag har duschat och tvattat bort flera dagars bergsdamm ur haret.
Jag tanker med karlek och gladje pa Daniel som ar pa vag mot toppen alldeles snart. Han klarar av somnloshet och hojd betydligt battre an jag gor och jag kanner mig helt trygg med att han ar i sakra hander och att han kommer att klara av nattens vandring hur bra som helst. Imorgon nar solen gar upp ska jag titta pa toppen och langta.
Nu ar min Internet-tid ute och jag ska ta pa mig ett par langbyxor och bestalla min middag. Imorgon ar det finalen i Tanzanias motsvarighet till Idol; Star Search och tjejen i restaurangen har bjudit in mig att hanga med henne och ett par till vid baren och kolla pa finalen om jag vill. Det later ju toppen. Men om jag har riktig tur sa gor Daniel Machame Route pa imponerande fem dagar istallet for sex dagar, och da kommer han hit redan imorgon kvall. Och da tittar jag hellre pa honom nar han sover an pa Star Search med tjejen i baren aven om det ar ett fint erbjudande.
Tillbaka i Machame efter nagra dagars irrfard pa Kilimanjaro.
Jag har alltsa inte varit pa den dar fantastiska toppen, det ar lika bra att jag sager det direkt.
Och darav rubriken.
Fovanad over att bli sa in i bomben hojdsjuk sa att jag bara kraktes i tva hela dagars vandring. Forvanad over att var finfina guide brot min vandring -aven om jag tror att det var ett mycket klokt beslut sahar i efterhand.
Snopen, naturligtvis over att vara precis under toppen och tvingas vanda, att se Daniel fortsatta uppfor den massiva Barranco Wall medan jag sjalv fick stappla forsiktigt ner mot Umbwe Route for att ta mig fran den tunna luften sa fort som mojligt, over branta hala klippor och stenar.
Och anda inte alls sa besviken som jag trodde att jag skulle vara. Nar jag klev av i morse sa var jag arg och besviken och mycket ledsen over att inte klara av. Det ar svart for mig att inte klara av. Sarkilt sadant som jag har klarat av forut, som Kilimanjaro till exempel. Nykrakt och med hela nasan full med min egen galla sa forsokte jag anda forhandla lite med guiden om att kanske fa hanga med uppfor den brantaste biten, Barranco Wall innan jag verkligen bestamde mig. Hans blick sa mig att jag nog var snurrigare an jag var medveten om sjalv och han kande sig formodligen starkt i sitt beslut om att jag skulle sallskapas ner for berget av fyra barare, jag vet inte om de raknade med att eventuellt behova bara mig ocksa for de hade patagligt lattare packning idag an tidigare.
Ingen behovde i alla fall bara mig. Umbwe Route var dock det brantaste jag nagonsin traffat pa och jag trodde att jag skulle smalla av pa riktigt nar jag, vid en kort paus da jag forsokte suga i mig lite guava juice utan att krakas plotsligt hor ljudet av skrapig tanzaniansk musik. For ett kort ogonblick var jag radd att jag hade borjat horsel-hallucinera men bara kort darefter dok tva killar med massiv packning upp bakom en klippa. Massiv packning och en radio i naven. De stannade och snackade en stund och fortsatte sedan obekymrat UPPFOR Umbwe Route. Sjalv klattrade jag ner, med hjalp av hander och fotter, over klippor och med rotter och stenar som handtag.
Sahar i efterhand undrar jag hur det ens var mojligt, jag maste vara lite hoghojdsdopad, trots allt for annars ar det inte rimligt att klara av dagens sju timmar langa och sa avancerade vandring utan nagon mat eller annan energi i kroppen sedan i tisdags kvall. Man pa nagon vanster gick det.
jag dricksade mina barare helt konstigt och ar glad att jag raknade fel uppat istallet for nerat for de behover formodligen pengarna battre an jag gor hur som helst.
Jag ar glad att de var sa snalla och omtanksamma och beredda att bara alla mina pinaler sa att jag bara skulle komma ner sa hel och ren som bara mojligt.
Sjalva vandringen idag var ett aventyr i sig och efter att det varsta illamaendet hade gett med sig sa var det en spannande och harlig vandring utan nagon som helst risk att somna (vilket jag pa allvar holl pa att gora bitvis langs vagen mellan Shira Camp och Lava Tower igar -efter en hopplost somnlos natt, vilken jag ocksa tror ar sjalva orsaken till att jag inte kunde hamta ikapp mig). Umbwe Route ar den allra aldsta av lederna pa Kili och har till en av de allra allra stravaste av Whisky-rutter -framforallt om man gar uppfor den, vilket jag inte alls gjorde. Rutten ar dock bade vacker och spannande och om man inte har nagra problem med hojdradsla sa ar den alldeles utmarkt. Jag fick kanna mig bade lite modig och lite tuff, tillstandet till trots och det var vart en hel del och gjorde nederlaget mindre smartsamt. Jag och bararen Peter knackade oss fram pa en blandning av hans daliga engelska och min annu samre swahili men vi hade trevligt mitt i allt.
Nu ar jag tillbaka pa hotellet och har har jag fatt mig en macka och lite kaffe och en cola, jag har duschat och tvattat bort flera dagars bergsdamm ur haret.
Jag tanker med karlek och gladje pa Daniel som ar pa vag mot toppen alldeles snart. Han klarar av somnloshet och hojd betydligt battre an jag gor och jag kanner mig helt trygg med att han ar i sakra hander och att han kommer att klara av nattens vandring hur bra som helst. Imorgon nar solen gar upp ska jag titta pa toppen och langta.
Nu ar min Internet-tid ute och jag ska ta pa mig ett par langbyxor och bestalla min middag. Imorgon ar det finalen i Tanzanias motsvarighet till Idol; Star Search och tjejen i restaurangen har bjudit in mig att hanga med henne och ett par till vid baren och kolla pa finalen om jag vill. Det later ju toppen. Men om jag har riktig tur sa gor Daniel Machame Route pa imponerande fem dagar istallet for sex dagar, och da kommer han hit redan imorgon kvall. Och da tittar jag hellre pa honom nar han sover an pa Star Search med tjejen i baren aven om det ar ett fint erbjudande.
söndag 12 december 2010
Machame
Vi ar pa plats!
Resan hit fungerade alldeles utmarkt! Planet var inte fullbokat sa vi kunde bre ut oss lite, Daniel kunde fa extra brod till maten och medvinden gjorde att vi landade 30 minuter tidigare an beraknat. Vi hamnade nastan forst i visum-kon och var snabbt igenom alla kontroller. Vara vaskor var ungefar forst ut pa bandet och var bestallda transfer var dar i god tid sa vi rullade ut fran flygplatsen redan innan flyget skulle ha landat.
Afrika kandes ovanligt smidigt och lattrest.
Det ar ocksa nagot med luften och dofterna och ljuden har som gor mig lycklig langt in i sjalen. Jag kunde inte hindra mig sjalv fran att grata nar vi klev ut fran flygplanet igar. Doften av regnvatt damm och ljudet av cikador och skramliga flaktar. Luften ar mjuk, kryddig och varm.
Det var saklart alldeles kolsvart nar vi landade och langs vagen upp till Machame fanns inte en enda gatlampa. Folk gick i morkret langs vagarna och fick vara tacksamma over att var bil hade lampor sa att de syntes i alla fall pa nara hall.
Vi kom hit, till det fina Aishi Protea Machame sent igar kvall. Vi ligger tva timmar fore svensk tid har och efter en liten macka i baren sa gick vi och la oss. Vi hade svart att somna, uppfyllda av intryck och forvantningar.
Idag har vi haft en lugn dag, vi har bara varit pa hotellomradet eftersom det ar sondag -church day- och byn tar sondagsledigt. Har finns en pool som vi rekommenderades att inte bada i men ocksa ett trivsamt omrade med utsikt dels over poolen men ocksa over Kilimanjaros snokladda topp. Vi motte ett par svenska killar som var uppe pa toppen och kom ner hit igen haromdagen. De berattade om sno och regn i mangder och om hojdsjuka som hade gjort att den ene killen hade fatt baras ner fran toppen. Men med livet och humoret i behall och en upplevelse av att vara pa Afrikas tak.
Imorgon borjar vi var vandring dit.
Vi har agnat var eftermiddag at att packa i ordning alla prylar som ska med, allt fran vattenreningstabletter till tjockstrumpor och de vatservetter som ska ersatta dusch och handtvatt de narmsta sex dagarna.
Jag ska ga i mina kangor och ha med mig mina fortraffliga Bikila som sidekicks till kangorna.
Nu gar solen ner, om fem minuter ar det kolsvart igen. Om vi har tur sa har tjejen i souvenirshoppen oppnat igen och da ska jag kopa mig ett par vykort, de ser pa pricken likadana ut som de ni fick for fem ar sedan.
Vi ar har!
Vi ar hemma.
Resan hit fungerade alldeles utmarkt! Planet var inte fullbokat sa vi kunde bre ut oss lite, Daniel kunde fa extra brod till maten och medvinden gjorde att vi landade 30 minuter tidigare an beraknat. Vi hamnade nastan forst i visum-kon och var snabbt igenom alla kontroller. Vara vaskor var ungefar forst ut pa bandet och var bestallda transfer var dar i god tid sa vi rullade ut fran flygplatsen redan innan flyget skulle ha landat.
Afrika kandes ovanligt smidigt och lattrest.
Det ar ocksa nagot med luften och dofterna och ljuden har som gor mig lycklig langt in i sjalen. Jag kunde inte hindra mig sjalv fran att grata nar vi klev ut fran flygplanet igar. Doften av regnvatt damm och ljudet av cikador och skramliga flaktar. Luften ar mjuk, kryddig och varm.
Det var saklart alldeles kolsvart nar vi landade och langs vagen upp till Machame fanns inte en enda gatlampa. Folk gick i morkret langs vagarna och fick vara tacksamma over att var bil hade lampor sa att de syntes i alla fall pa nara hall.
Vi kom hit, till det fina Aishi Protea Machame sent igar kvall. Vi ligger tva timmar fore svensk tid har och efter en liten macka i baren sa gick vi och la oss. Vi hade svart att somna, uppfyllda av intryck och forvantningar.
Idag har vi haft en lugn dag, vi har bara varit pa hotellomradet eftersom det ar sondag -church day- och byn tar sondagsledigt. Har finns en pool som vi rekommenderades att inte bada i men ocksa ett trivsamt omrade med utsikt dels over poolen men ocksa over Kilimanjaros snokladda topp. Vi motte ett par svenska killar som var uppe pa toppen och kom ner hit igen haromdagen. De berattade om sno och regn i mangder och om hojdsjuka som hade gjort att den ene killen hade fatt baras ner fran toppen. Men med livet och humoret i behall och en upplevelse av att vara pa Afrikas tak.
Imorgon borjar vi var vandring dit.
Vi har agnat var eftermiddag at att packa i ordning alla prylar som ska med, allt fran vattenreningstabletter till tjockstrumpor och de vatservetter som ska ersatta dusch och handtvatt de narmsta sex dagarna.
Jag ska ga i mina kangor och ha med mig mina fortraffliga Bikila som sidekicks till kangorna.
Nu gar solen ner, om fem minuter ar det kolsvart igen. Om vi har tur sa har tjejen i souvenirshoppen oppnat igen och da ska jag kopa mig ett par vykort, de ser pa pricken likadana ut som de ni fick for fem ar sedan.
Vi ar har!
Vi ar hemma.
lördag 11 december 2010
pa vag!
Nu sitter vi pa flygplatsen i Amsterdam. Pa resan hit har vi sett gryningen over molnen och atit smorgasar i forpackningar som dekorerats med gula tofflor och vaderkvarnar. Jag bytte min ostmacka mot Daniels syltmacka.
Klockan ar snart halvnio och vi har alltsa varit vakna i fyra timmar redan.
Om ytterligare tre tva och en halv timme gar flyget till Kilimanjaro.
Jag hoppas att jag har packat ner det mesta av det jag behover ha med mig infor de narmsta tre veckorna. Allt blev ganska hastigt packat nar det val blev av. Jag var radd att glomma bikinin sa jag har i huvudet raknat ihop fyra bikinis som jag proppat ner pa olika stallen i packningen.
Bikini, langkalsonger och toppluva... jag hoppas att det ar ungefar vad jag behover ha med mig. Daniel har ordning pa resten. Doggen har det bra och malariaprofylaxet ar packat, vi ar pa vag!
Nu svischar vi strax vidare pa aventyr. Vi hoppas kunna uppdatera efter berget, efter safarin och fran Zanzibar town, de sista dagarna.
Det har blir en rafflande jul!
Klockan ar snart halvnio och vi har alltsa varit vakna i fyra timmar redan.
Om ytterligare tre tva och en halv timme gar flyget till Kilimanjaro.
Jag hoppas att jag har packat ner det mesta av det jag behover ha med mig infor de narmsta tre veckorna. Allt blev ganska hastigt packat nar det val blev av. Jag var radd att glomma bikinin sa jag har i huvudet raknat ihop fyra bikinis som jag proppat ner pa olika stallen i packningen.
Bikini, langkalsonger och toppluva... jag hoppas att det ar ungefar vad jag behover ha med mig. Daniel har ordning pa resten. Doggen har det bra och malariaprofylaxet ar packat, vi ar pa vag!
Nu svischar vi strax vidare pa aventyr. Vi hoppas kunna uppdatera efter berget, efter safarin och fran Zanzibar town, de sista dagarna.
Det har blir en rafflande jul!
onsdag 1 december 2010
gravlax, kurs och tågkaos
Jag väntar tålmodigt på att min laxbit som legat fryst i tre dygn nu ska tina upp ordentligt.
Jag har bestämt mig för en citrusgravning och Daniel har fått nogsamma instruktioner om hur han ska vända på laxbiten för få gravningen jämn, under tiden jag åker till Stockholm för kurs.
Det är dags för del 2 av fördjupningskursen i kvalificerad utredning av barn. Det var toppen förra gången och jag förväntar mig detsamma nu.
Jag förväntar mig även tågtrassel och har därför satsat på att åka både dit och hem med Swebus. Det känns liksom lite mer flexibelt än SJ...
För tillfället är det ganska mycket på en gång. Nya kliniken som vi skulle köra igång idag visade sig stå utan möbler. Vi hade förvisso ett helt gäng fenomenalt tjusiga kontorsstolar och en väntrums-sittgrupp. Men det är inte med kontorsstolar och våldsamt tunga väntrumsmöbler som vi utför arbetet. Så jag har varit på IKEA på ett litet race och jagat rätt på en sorts order som ingen ville kännas vid. Imorgon ska det komma möbler enligt en ny order jag lagt i eftermiddags. Bilen är också full med blommor och krukor och lampor och annat som ska fungera trivselhöjande på vår mottagning.
Det hade varit bra med möbler redan idag men vi är alla överens om att äventyret trots allt är lite roligt också.
Imorgon väntar en ny spännande dag innan jag susar upp till Stockholm och går kurs. På lördag är det kalas här och jag hoppas innerligt att bussen inte blir alltför sen hem på fredag kväll.
hej jansson, hej julskinka, hej sillamacka, hej tomtegubbar.
Jag har bestämt mig för en citrusgravning och Daniel har fått nogsamma instruktioner om hur han ska vända på laxbiten för få gravningen jämn, under tiden jag åker till Stockholm för kurs.
Jag förväntar mig även tågtrassel och har därför satsat på att åka både dit och hem med Swebus. Det känns liksom lite mer flexibelt än SJ...
För tillfället är det ganska mycket på en gång. Nya kliniken som vi skulle köra igång idag visade sig stå utan möbler. Vi hade förvisso ett helt gäng fenomenalt tjusiga kontorsstolar och en väntrums-sittgrupp. Men det är inte med kontorsstolar och våldsamt tunga väntrumsmöbler som vi utför arbetet. Så jag har varit på IKEA på ett litet race och jagat rätt på en sorts order som ingen ville kännas vid. Imorgon ska det komma möbler enligt en ny order jag lagt i eftermiddags. Bilen är också full med blommor och krukor och lampor och annat som ska fungera trivselhöjande på vår mottagning.
Det hade varit bra med möbler redan idag men vi är alla överens om att äventyret trots allt är lite roligt också.
Imorgon väntar en ny spännande dag innan jag susar upp till Stockholm och går kurs. På lördag är det kalas här och jag hoppas innerligt att bussen inte blir alltför sen hem på fredag kväll.
hej jansson, hej julskinka, hej sillamacka, hej tomtegubbar.
marklyft!
Jag har tjuvat lite idag.Jag har fortfarande min marklyftsexamen framför mig. (Pelle, vi måste bestämma när!)
Men idag när jag till slut kom ner till gymet, efter en märklig incident med vad jag trodde var ett företagskort men som visade vara ett kul skämt... så hur som helst så körde jag ett härligt och rejält ryggpass ihop med Emma som är box-instruktör på FRISK och lite av en inventarie i gymet. Hon lastade glatt på 80, 90 och till slut 100kg på skivstången när vi skulle köra marklyft.
Sådär tungt har jag aldrig ens provat att lasta på...
Men det gick vägen. Emma först och jag efter. Och nog tusan fixade jag ett par repetitioner på 100 kg i tredje settet, innan stången gled ur handen på mig och jag var såklart trött då i de musklerna vi tränade men jag vill också hålla mitt trasiga finger lite ansvarigt för att stången gled ut handen på mig, det här var första gången jag tränade utan ortosen på höger långfinger, sedan i juli.
Men naturligtvis så är jag vid gott mod!
Och tack Emma för pepp!
överraskande kort.
Jag hade en frisörtid i måndags, hos min fenomenale frisör Johan!
Han skapade i början av juni en frisyr av allt det där långa håret som hade hängt med över bröllopet. Då rök det nästan midjelånga håret och kvar blev en ganska lång, skarp page. Nu har jag haft den där finfina pagen i ett halvår och tyckte visserligen om den men tycket också att den inte bjöd spå så mycket variation, den var antingen fint utplattad och stilig eller så blev det en liten ilsken tofs som stod rakt ut ur nacken. Jag gillar att kunna förändra frisyren lite mer och hade börjat ställa in mig på att spara ut längderna igen.
Det blev helt annorlunda.
Bevisligen.
Och jag är nöjd, även om det inte blir den här versionen av frisyren som mina arbetskamrater kommer att se mest av;
Han skapade i början av juni en frisyr av allt det där långa håret som hade hängt med över bröllopet. Då rök det nästan midjelånga håret och kvar blev en ganska lång, skarp page. Nu har jag haft den där finfina pagen i ett halvår och tyckte visserligen om den men tycket också att den inte bjöd spå så mycket variation, den var antingen fint utplattad och stilig eller så blev det en liten ilsken tofs som stod rakt ut ur nacken. Jag gillar att kunna förändra frisyren lite mer och hade börjat ställa in mig på att spara ut längderna igen.
Det blev helt annorlunda.
Bevisligen.
Och jag är nöjd, även om det inte blir den här versionen av frisyren som mina arbetskamrater kommer att se mest av;
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)