SNAPSHOTS: en av de bättre platserna på jorden, det är här!

Jag känner ofta en stor tacksamhet över att ha möjligheten att bo i Berg. Jag älskar vår sjöutsikt, jag älskar kanalbankerna och jag älskar att ha möjligheten att hålla uppsikt över skördetröskor och traktorer när det är säsong. Oavsett årstid så är Berg en av de bättre platserna på jorden. Ikväll har vi virat halsduken ett extra varv om nacken och gått på kylig hundpromenad. Vackra höstdagar är lika välkomna som vackra vår- sommar- eller vinterdagar!
Det är enastående fint att ha sjön strax nedanför och det är fantastiskt att det finns välansade gångar bland träden vid sjön. Vi tog en tur längs sjön, bort till kanalen och uppför kanalbanken, jäms med slusstrappan.

Lantis.

Jag trodde att jag skulle sakna stan innan vi flyttade hit. Att jag skulle sakna närheten till kaféerna och möjligheten att oplanerat ta en sväng förbi HM eller var som helst.
Det blev inte så. Jag längtar istället till Berg varje gång jag är i stan en längre stund.
Kanske är det så därför att jag egentligen är en lantis eller så är det därför att Berg är en av de bättre platserna på jorden.
Hur som helst så står mina blå gummistövlar alltid i hallen, alltid beredda på en sväng ut i blött gräs.
Ikväll åkte dock kängorna på, dels därför att de är så sköna men också för att gå så mycket som möjligt i dem innan de ska bestiga afrikanska berg.

Ikväll mötte vi en av hundens bästa polare, Picasso. Vår lilla tuss till hund är av en sort som är känd för att vara ettrig, uppkäftig och nästan dumdristigt modig. Siggi kom med sina defekter och däribland kan nämnas ett litet underbett och en fullfjädrad fobi för både barn och andra hundar (mest av allt Golden retriever efter att golden-valpen Molly snubblade över honom på valpkursen). Picasso har i alla fall varit Siggis bästa rehabilitering och numera går det ganska bra med de allra flesta hundar och den försiktighet som kvarstår är ganska klädsam, han har en svansföring som matchar hans kapacitet, helt enkelt.
I morse hoppade han en meter i sidled när det -håll i dig!- kvittrade i en buske.
Men han är i alla fall tuff nog för att våga ha ett gäng polare nu. Vid den första spårkursen vi gick när han var valp så satt han och gnydde under bilen när de andra hundarna lekte och busade. Det gjorde ju såklart ont i hjärtat eftersom han blev så begränsad men det där är inget bekymmer längre. Det är väl att det finns rejäla och snälla hundar, som Picasso.