Det säger i och för sig inte så värst mycket eftersom socker överlag inte är något som någon behöver så värst mycket av. Någonsin. Men oavsett vilket så har jag fått min beskärda del idag.
Jag vet aldrig hur det egentligen kommer sig. Jag bjudet över folk på fika och sedan står jag plötsligt där och kan inte hindra mig själv. Det är helt enkelt lite för roligt att göra kalas. Och det som börjar som en tårta och en bulle har straxt dragit iväg till ett fullfjädrat kafferep som imponerar på vilken gammaldags hemmafru som helst.
Och jag förstår numera innebörden av 'det är så roligt att det går åt!'. För det är precis så, det är verkligen så roligt när det går åt.
För är ju då och bara då som det blir värt all tid det ändå tar att ställa till med kalas.
Dessutom är det bra för den egna formen om det inte blir så mycket kvar...
Inget är så svårt att bortse från som vetskapen om att jag har egna hembakta kakor i frysen...
Och jag har gjort en liten upptäckt vad gäller petits-choux. Jag har aldrig tidigare varken ätit eller bakat dessa små fjäderlätta bakverk som fyllda med plommon- och rosensylt och vaniljgrädde blev verkliga små kondisbakelser. De kan varmt rekommenderas till alla som gillar tantfika!
Jag har ägnat i princip hela min helg åt mannens 34-årskalas, varit glad över den hjälp som förra årets julklapp i form av en hushållsmaskin varit och funderat lite på om den där Mad Men-hysterin har smittat av sig, jag har ju trots allt volanger på förklädet och bjuder på sju sorters kakor.
Jag har funderat och kommit fram till att det där var ungefär den enda likheten.
Jag har ingen korsett, jag röker inte, jag har ett jobb, min man jobbar inte i New York och min man har inte heller Don Drapers fylliga frisyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar