Gamla äventyr i Korogwe

Jag satt igår kväll och läste gamla inlägg i Resdagboken, från när jag var i Tanzania senast. Jag läste om invasion av vandringsmyror och om lussebullebak och strömavbrott. Om möten och farväl.

Om uppförsbackar och bergstoppar, om bussresor till Dar-es-Salaam. Jag minns Tanzania med en ekvatorial värme i hjärtat och förundras samtidigt över att det ändå gick att så pass bra anpassa sig till att duscha i en hink. Samma hink som jag tvättade i och samma hink som jag kräktes upp okokt och därmed odrickbart vatten under en kort episod av kräksjuka. Den där gröna hinken...

Jag inser också att det är en ganska vrickad miljö att anpassa sig till sådär utan vidare, jag inser det när jag ser andras reaktioner på det jag berättar. Jag insåg det när min bror höll tal på vårt bröllop i maj, hur knasigt, på något vis det är att hänga ficklampan på örat när det inte finns lampa på toaletten eller att alltid ha nål och tråd till hands för att sy ihop myggnät. Men hur skulle jag annars kunna ha gjort. Alternativet vore väl att inte anpassa sig alls och då hade det blivit en plåga, för kontrasterna mellan en medelstor stad i Sverige och en håla på den tanzanianska landsbygden är halsbrytande. Halsbrytande och uppfriskande. 

Det ska bli fantastiskt att få återse Tanzania igen, även om jag förmodligen kommer att röra mig där på ett lite annat sätt och i lite andra områden. Men ju mer jag läser min gamla resdagbok, desto mer längtar jag tillbaka, till Korogwe, till ungarna i skolan, till tanterna som säljer bröd på marknaden, till överfulla dalla-dallas och till Mzee Mango, mannen som serverar saltad och chilidoppad Mango längs Korogwes huvudgata, en röd, dammig väg mellan busshållplatsen och sjukhuset. Det är förmodligen det sista du skulle rekommenderas att äta längs en dammig landsväg i centralafrika men Mzee Mango hade sitt lilla gatukök -som bara serverade mango, med eller utan chili- på en alldeles perfekt plats för en paus på väg hem från en dag på skolan. Han var stillsam och trivsam och föreföll klok. Jag vet inte hur det egentligen var med den saken, för min swahili kom med sina klara begränsningar. 

Vad gäller mangon så blev jag aldrig sjuk och därmed känner jag mig övertygad om att rekommendationer är bra -men något att förhålla sig till.