the big apple

Det är något alldeles särskilt med New York. Jag försöker förstå vad det är.

Det är visserligen omedelbart helt självklart varför alla alltid verkar längta mer eller mindre till New York. Jag funderar ändå på hur det kommer sig.

Jag brukar uppskatta kontrasterna när jag reser. Det gör centralafrika till ett utmärkt resmål; kontrasterna är brutala och utmanar en genast. Centrala Afrika är ett fantastiskt resmål, jag är säker på att det gäller andra delar av kontinenten också men jag har inte erfarenhet av det. Men hur som helst så är det spännande med ekvatorn och Afrika i den regionen. Förutom att det förnärvarande pågår illvilliga krig i de västra delarna av regionen så är det turist-möjliga Afrika ett alldeles utmärkt resmål.

Därför åker vi dit i vinter.

Men New York då...

Kontrasterna är naturligtvis helt uppenbara även här. Central Park är inte i sig självt en större naturupplevelse än en hundpromenad i Berg. En hundpromenad i Berg är tvärtom överlägsen Central Park -som naturupplevelse. Men Central Park ska nog inte betraktas som en lösryckt naturupplevelse. Det är snarare just i kontrasterna som Central Park blir något att förundras över. Och då blir parken magnifik. Liksom skyskraporna som ramar in den.

Det är något med New York som är sådär klassikt och storslaget och magnifikt som vi längtar efter. Pulsen som är ständigt närvarande. Och mitt i allt detta en sorts lugn. Människor på gatorna ler mot mig, kanske är det det vackra vädret, kanske är det en trots allt ganska avslappnad stämning. Jag är övertygad om att det finns en massa stress och knepigheter överallt i New York men det är inte det jag möter. Och det blir följaktligen inte så jag själv beter mig heller. Jag ler också och ber snällt om ursäkt när jag stöter i någons armbåge på stan, istället för att titta anklagande på den som varit ivägen.

Så jag tror att det som får så många att trivas i New York handlar dels om allt det där fenomenala, om maffiga byggnader och evigt lysande lampor, om rejäla hamburgare och en upplevelse av att vara i händelsernas centrum. Men jag tror också att det handlar om igenkänning. Igenkänning av oss själva när vi är som bäst, på något vis.

När variationen är som störst och mångfalden som påtagligast så kan alla känna sig hemma på någon nivå. Mångfalden gör att det finns något att identifiera sig med. Och samtidigt en viss anonymitet.

Och så naturligvis allt vrickat och härligt och coolt som pågår överallt. Helikopter över Linköping hade aldrig blivit riktigt samma  grej även om helikopter i sig ÄR coolt. Och jag har svårt att se att en kubansk restaurang skulle vara proppfull varje kväll i Linköping... och jag har svårt att föreställa mig butiksbiträden i en random klädaffär som kommer fram och ger mig komplimanger för mitt utseende. (jag vet, de jobbar på provision men det är hur som helst trevligt att få komplimanger)

New York är härligt, dollarn är billig och shoppingen finfin, oavsett om jag vill ha friluftskläder eller mascara.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka.