en av de bättre platserna på jorden, det är här!

Jag känner ofta en stor tacksamhet över att ha möjligheten att bo i Berg. Jag älskar vår sjöutsikt, jag älskar kanalbankerna och jag älskar att ha möjligheten att hålla uppsikt över skördetröskor och traktorer när det är säsong. Oavsett årstid så är Berg en av de bättre platserna på jorden. Ikväll har vi virat halsduken ett extra varv om nacken och gått på kylig hundpromenad. Vackra höstdagar är lika välkomna som vackra vår- sommar- eller vinterdagar!
Det är enastående fint att ha sjön strax nedanför och det är fantastiskt att det finns välansade gångar bland träden vid sjön. Vi tog en tur längs sjön, bort till kanalen och uppför kanalbanken, jäms med slusstrappan.

Lantis.

Jag trodde att jag skulle sakna stan innan vi flyttade hit. Att jag skulle sakna närheten till kaféerna och möjligheten att oplanerat ta en sväng förbi HM eller var som helst.
Det blev inte så. Jag längtar istället till Berg varje gång jag är i stan en längre stund.
Kanske är det så därför att jag egentligen är en lantis eller så är det därför att Berg är en av de bättre platserna på jorden.
Hur som helst så står mina blå gummistövlar alltid i hallen, alltid beredda på en sväng ut i blött gräs.
Ikväll åkte dock kängorna på, dels därför att de är så sköna men också för att gå så mycket som möjligt i dem innan de ska bestiga afrikanska berg.

Ikväll mötte vi en av hundens bästa polare, Picasso.  Vår lilla tuss till hund är av en sort som är känd för att vara ettrig, uppkäftig och nästan dumdristigt modig. Siggi kom med sina defekter och däribland kan nämnas ett litet underbett och en fullfjädrad fobi för både barn och andra hundar (mest av allt Golden retriever efter att golden-valpen Molly snubblade över honom på valpkursen). Picasso har i alla fall varit Siggis bästa rehabilitering och numera går det ganska bra med de allra flesta hundar och den försiktighet som kvarstår är ganska klädsam, han har en svansföring som matchar hans kapacitet, helt enkelt.
I morse hoppade han en meter i sidled när det -håll i dig!- kvittrade i en buske.
Men han är i alla fall tuff nog för att våga ha ett gäng polare nu. Vid den första spårkursen vi gick när han var valp så satt han och gnydde under bilen när de andra hundarna lekte och busade. Det gjorde ju såklart ont i hjärtat eftersom han blev så begränsad men det där är inget bekymmer längre. Det är väl att det finns rejäla och snälla hundar, som Picasso.

Kloka, fina Picasso
-som för övrigt har samma frisyr som jag!

det enkla är inte alltid vackert men det vackraste är alltid enkelt, eller hur var det!?

Söndagens kaffekalas

Sådär. Då har jag dragit i mig mer socker under den här dagen än vad en människa behöver under en hel livstid.
Det säger i och för sig inte så värst mycket eftersom socker överlag inte är något som någon behöver så värst mycket av. Någonsin. Men oavsett vilket så har jag fått min beskärda del idag.

Jag vet aldrig hur det egentligen kommer sig. Jag bjudet över folk på fika och sedan står jag plötsligt där och kan inte hindra mig själv. Det är helt enkelt lite för roligt att göra kalas. Och det som börjar som en tårta och en bulle har straxt dragit iväg till ett fullfjädrat kafferep som imponerar på vilken gammaldags hemmafru som helst.

Och jag förstår numera innebörden av 'det är så roligt att det går åt!'. För det är precis så, det är verkligen så roligt när det går åt.
För är ju då och bara då som det blir värt all tid det ändå tar att ställa till med kalas.

Dessutom är det bra för den egna formen om det inte blir så mycket kvar...

Inget är så svårt att bortse från som vetskapen om att jag har egna hembakta kakor i frysen...


Och jag har gjort en liten upptäckt vad gäller petits-choux. Jag har aldrig tidigare varken ätit eller bakat dessa små fjäderlätta bakverk som fyllda med plommon- och rosensylt och vaniljgrädde blev verkliga små kondisbakelser. De kan varmt rekommenderas till alla som gillar tantfika!
Jag har ägnat i princip hela min helg åt mannens 34-årskalas, varit glad över den hjälp som förra årets julklapp i form av en hushållsmaskin varit och funderat lite på om den där Mad Men-hysterin har smittat av sig, jag har ju trots allt volanger på förklädet och bjuder på sju sorters kakor.
Jag har funderat och kommit fram till att det där var ungefär den enda likheten.

Jag har ingen korsett, jag röker inte, jag har ett jobb, min man jobbar inte i New York och min man har inte heller Don Drapers fylliga frisyr.

överraskande vanliga bullar.

Kanelbullens dag är inte än på en vecka men jag har bakat bullar idag. Jag kan inte minnas när jag gjorde det senast men det kan vara sisådär en tio-femton år sedan. Jag har bakat saffransbullar till varje jul, med eller utan ugn men inte vanliga hederliga kanelbullar, inte på evigheter.
Jag undrar nu varför.

Jag undrar eftersom det visade sig att jag hade en viss fallenhet för just kanelbullebak. (och jag slås av en tanke på Torgny Lindgren som belv intervjuad i 4:ans morgonprogram och berättade att han hade satsat på fel häst i livet... kanske skulle jag ha ägnat mitt liv åt något annat, kanske åt kanelbullebak)

Jag fick hur som helst fina, stora bullar med tydliga snittytor och bra spänst.

Anledningen till detta tilltag är mannens födelsedag, tidigare i veckan och morgondagens tårtkalas med familj och släkt.

Receptet som jag använde hittade jag i Annas Kakbok, av Anna Bergenström. Det är för övrigt en utmärkt bok! Jag är sedan många år storkonsument av kokböcker. Jag läser hellre kokböcker än romaner, om jag ska vara helt uppriktig. Jag önskar många gånger att det vore annorlunda, jag att jag läste mer av annat men kokböckerna stimulerar min fantasi och ger mig både den spänning och inspiration som jag kan önska mig.

Anna Bergenström gör överlag bra kokböcker med bra och mycket pålitliga recept.
Det är viktigt med pålitliga recept.
Även om man är av sorten som oftast lagar mat utan någon precis beskrivning så är det otroligt värdefullt att kunna utgå från rejäla recept, i all matlagning, egentligen.
Och när man läser kokböcker så lär man sig så mycket mer av att läsa bra recept än dåliga, hur ska man annars förstå principen för pannacotta, risotto eller för all del fiskgryta!?
När jag var ung föll jag för vackra bilder snarare än rejäla recept, och researchen haltade. Det slutade oftast med att jag i all hast fick stå där med Annas kokbok eller Bonniers stora, eller för all del gamla trygga hemkunskapsboken och läsa på om hur jag skulle få det där rymdskeppet till mat att landa på tallriken som det skulle. Robusta recept är alltså utgångspunkten för allt experimenterande, har jag förstått.

Men det är ju som med allt annat.
Man gör inte klokt i att spara krut på grundarbetet.

Gamla äventyr i Korogwe

Jag satt igår kväll och läste gamla inlägg i Resdagboken, från när jag var i Tanzania senast. Jag läste om invasion av vandringsmyror och om lussebullebak och strömavbrott. Om möten och farväl.

Om uppförsbackar och bergstoppar, om bussresor till Dar-es-Salaam. Jag minns Tanzania med en ekvatorial värme i hjärtat och förundras samtidigt över att det ändå gick att så pass bra anpassa sig till att duscha i en hink. Samma hink som jag tvättade i och samma hink som jag kräktes upp okokt och därmed odrickbart vatten under en kort episod av kräksjuka. Den där gröna hinken...

Jag inser också att det är en ganska vrickad miljö att anpassa sig till sådär utan vidare, jag inser det när jag ser andras reaktioner på det jag berättar. Jag insåg det när min bror höll tal på vårt bröllop i maj, hur knasigt, på något vis det är att hänga ficklampan på örat när det inte finns lampa på toaletten eller att alltid ha nål och tråd till hands för att sy ihop myggnät. Men hur skulle jag annars kunna ha gjort. Alternativet vore väl att inte anpassa sig alls och då hade det blivit en plåga, för kontrasterna mellan en medelstor stad i Sverige och en håla på den tanzanianska landsbygden är halsbrytande. Halsbrytande och uppfriskande. 

Det ska bli fantastiskt att få återse Tanzania igen, även om jag förmodligen kommer att röra mig där på ett lite annat sätt och i lite andra områden. Men ju mer jag läser min gamla resdagbok, desto mer längtar jag tillbaka, till Korogwe, till ungarna i skolan, till tanterna som säljer bröd på marknaden, till överfulla dalla-dallas och till Mzee Mango, mannen som serverar saltad och chilidoppad Mango längs Korogwes huvudgata, en röd, dammig väg mellan busshållplatsen och sjukhuset. Det är förmodligen det sista du skulle rekommenderas att äta längs en dammig landsväg i centralafrika men Mzee Mango hade sitt lilla gatukök -som bara serverade mango, med eller utan chili- på en alldeles perfekt plats för en paus på väg hem från en dag på skolan. Han var stillsam och trivsam och föreföll klok. Jag vet inte hur det egentligen var med den saken, för min swahili kom med sina klara begränsningar. 

Vad gäller mangon så blev jag aldrig sjuk och därmed känner jag mig övertygad om att rekommendationer är bra -men något att förhålla sig till. 

Välkommen träningsglädje, välkommen.

Idag öppnade nytt gym i Linköping.
Jag har väntat ett tag på det här och gick dit idag med höga förväntningar.
Trots dessa höga förväntningar så blev jag mycket positivt överraskad! Stället är snyggare än jag hade vågat hoppas, proppfullt med riktigt meningsfulla träningsredskap och dessutom utrustat med en samling fiffiga funktioner kopplade till träningskortet. Det var snyggt och rejält och lyxigt utan att vara pråligt eller för ytligt för att vara funktionellt. Nu ser jag fram emot att spinningen ska komma igång i nästa vecka!

Jag blev alltså glatt överraskad och känner en mycket välkommen sprittande träningsglädje komma tillbaka efter en tid av låg motivation och en skadad hand.

Just nu finns ett öppningserbjudande med två veckors fri träning helt utan krav. Gymet heter Frisk och finns på Göran Dyks gata i Linköping. Det är väl värt ett besök!
Efter att ha stretat på med mina marklyft, den övning jag har bestämt mig för att lära mig tycka om, provade jag runt en massa maskiner och trivdes.
Dessutom är spinningsalen härlig, med lampor i golvet och röda cyklar.
Jag är positivt överraskad och sugen på att träna igen imorgon.

valdag.

Det är en högtidlig dag idag.

Vi har röstat. Här i huset har vi följt den politiska debatten med både stort intresse och med upprörda känslor, från början till slut. Om söndagarna har vi läst Svenskans ledare och debattsidor högt för varandra, tillsammans med morgonkaffe och sjöutsikt. Vi har skrattat åt bilden av oss själva men haft en mycket intressant diskussion. Både med utsikt över sjön och över tv:n när debatten förts där.

Jag är av åsikten att det är nyttigt att då och då kasta in lite bollar i sitt eget resonemang för att se om man kommer till samma slutsats. Jag har svårt att förstå vitsen med den lojalitet gentemot ett parti, som man ibland hör från människor som röstar samma som de gjort sedan urminnes tider för att 'så gör man'. Var det inte självaste Stefan Holm som i måndags kväll förklarade att han höll sig till det parti som han vuxit upp med att föräldrarna röstat på och som var starkt på orten när han växte upp.
Jag kan förstås inte säga att det resonemanget är fel. -Mer än för mig själv. Jag förstår det inte, riktigt. Visst är det naturligtvis så att vi fostras in i värderingar och en livsåskådning, i stor utsträckning. Men jag tänker mig att var och en ändå behöver pröva de där värderingarna och idéerna mot sig själva för att det egentligen ska vara någon vits med att ha en politisk uppfattning att gå till valet med.
Det är mycket möjligt att Stefan Holm har prövat sin bygds värderingar mot sina egna och funnit överensstämmelse. Det är mycket möjligt. Men det var inte vad han sa i tv.

VÅR VALLOKAL, med flaggan i topp och välkrattad grusplan

För egen del tycker jag att själva nöjet i valtider är just att bilda sig den där egna uppfattningen om vad jag står för och hur jag tror att Sverige blir ett så bra land som möjligt för barn och ungdomar, för gamla och urgamla, för friska och sjuka. Det är intressant, som jag ser det, att vricka till sina egna gamla bekväma tankegångar åtminstone vart fjärde år. Det är ju bra om ens värderingar sedan tidigare håller för den granskningen men om inte så är det nog dags att rösta annorlunda.

Men det ÄR dags för val nu. Jag betraktar mig själv som ganska  intresserad av debatten men den senaste veckan har jag nästan inte orkat mer. Jag tycker att det alltmer låtit samma likadant. Rösterna, ämnena. Därför var det med intresse jag tittade en stund på Valakuten i tv4:s morgon-tv igår. Där var riksdagspartierna representerade av partisekreterare och några ministrar och några talesmän. Plötsligt var det lättare att lyssna till vad som sades och inte bara hur. Typiskt uppfriskande! Formuleringarna var nya och rösterna andra.
Det ÄR dags för val. Det är dags för den där pop corn-påsen som jag pillar i mig vart fjärde år (och någon gång däremellan) och det är dags för valvaka. Jag hoppas innerligt att det är dags för skumpa också, den ligger i kylen och hoppas.

Det här är också en dag som för tankarna till andra delar av världen där demokratin och rösträtten inte är lika självklar. Och i ljuset av det känns det oerhört viktigt att rösta.
Viktigt och högtidligt.

Passionerade plommon

Häromdagen kom Allt om Mat med nytt nummer.
Till min lycka innehåller den ett plommonreportage och tre fina recept. Jag har redan experimenterat upp all kvarvarande konjak till 'plommon i konjak' sedan tidigare, så istället provade jag deras superenkla recept på en syltsockrad marmelad med passionsfrukt. Det här med syltsocker råder det såklart delade meningar om. Kan sylt med syltsocker betraktas som riktig sylt? Nja, men definitivt inte som Äkta Sylt i alla fall. För oinvigda, så har syltsockret blandats med pektin, direkt i påsen. Pektin finns naturligt i frukt och bär om än i olika mängd. Citrusfrukter innehåller mer pektin än jordgubbar och blir lättare fast i konsistensen. Syltsockret ordnar det här åt dig lite snabbt och lätt. Men i finare syltkretsar så är naturligtvis denna genväg en styggelse.

Hur det än är med äktheten i syltsockrad sylt så har den naturligtvis sina fördelar också. Jag ska med rak rygg erkänna mig som vän av Syltsocker. Måhända mot bättre vetande men av följande goda skäl;
Sylten blir av. Det är snabbt och lätt att göra sylt av trädgårdens överflöd av plommon, krusbär och hallon som i alla fall jag har svårt att hinna ta vara på.
Vidare, och det här är mitt bästa argument, så behöver inte sylten bli alls sådär hopplöst söt. Jag föredrar en lite syrlig sylt och helst utan att all frukt är helt sönderkokad. Är sylten fullt sockrad så äter ingen av oss den i det här huset. Min första plommonsylt här i bloggen var inte syltsockrad men i gengäld ack så söt. Den är god och har fin konsistens men det är i princip livsfarligt att äta den i några mängder.
Marmelden som jag hittade i senaste numret avAllt om Mat innehåller visserligen också en hel del socker men jag tog mig friheten att minska sockermängden. Det värsta som kan hända är att jag får mer av sylt och mindre av marmelad. Och det är inget som jag är direkt orolig för. Receptet är egentligen inga konstigheter utan står i princip på baksidan av Syltsockerpåsen men kombinationen med passionsfrukt lät härligt uppfriskande och jag har alltså provat. Nu har jag tre nya burkar att stoppa i frysen eller ge bort.
Syrlig sylt med en stilig brytning av passionsfrukt.

Road trip.

Under några månaders tid har jag haft ett återkommande uppdrag i Oskarshamn. Varje vecka. Det innebär att det blir några timmar i bil, eftersom alternativet vore en helt oproportionerlig mängd timmar på rälsbuss och tåg för att resa samma sträcka med annat färdmedel. Vägen är snirklig och smal på sina ställen. Hastighetsbegränsningarna tillåter en fart på omväxlande 70 eller 80 km/h. Jag är av den farthållande sorten  och resan tar sin tid.
På vägen från Linköping till Oskarshamn finns väldigt få naturliga rastplatser. Innan jag ens kommer ut ur stan laddar jag upp med en stor kopp kaffe på Linköpings sista mack i rätta riktningen. För därefter är det glest mellan kaffeställena. I Åtvidaberg finns en mack med kaffe, och i Överum finns en kiosk med kaffe på pumptermos, med en lätt vidbränd och syrlig ton. Det är väl ungefär det.
Så på väg till Oskarshamn kan man inte anklaga servicen för att hålla en irriterande hög nivå.
Och farten är måttlig.
Vägen kan enligt de två punkterna ovan betraktas som dötrist.
Eller BEDÅRANDE vacker.

Smala fina vägar, kant i kant med en makalöst vacker natur.
Vägen slingrar sig över böljande åkrar, längs spegelblanka sjöar och förbi hagar där korna sveps in i den mycket lokala dimma som lägger sig över hagarna om kvällarna såhär års.
Jag hade velat ha så många fler parkeringsfickor längs den här vägen. Det gör lite ont i hjärtat att bara köra förbi, om än i makligt tempo. Jag vill stanna överallt. Det är kanske lika bra att det inte är möjligt, för jag hade förmodligen blivit kvar i någon hage, fullt upptagen med att fotografera kossor och skördetröskor och vatten. Och det är ju inte det som är meningen i det uppdrag som får mig att köra den här vägen två gånger i veckan. Inte alls.

Men jag vill.

Jag vill ha gummistövlar i bagageluckan och stanna bilen, promenera ut i kohagarna och upp på klippor och ner till sjökanter. I själva verket begränsar jag mig till att stanna till på ett par parkeringsfickor, kliva ur och fotografera det som bjuds och sedan försöka memorera de bästa parkeringsplatserna till nästa vecka. Dessvärre så fungerar det inte så bra. Jag skulle behöva en gps för att lyckas med memoreringen. För både 70 och 80 km/h är ju trots allt en viss hastighet. Särskilt genom de allra vackraste partierna där vägen är som smalast och klippväggarna som mest bastanta.

Fotboll på Kopparvallen.

I Åtvidaberg var kvällen vacker men en liten aning kylig. 4505 personer hade valt att gå till Kopparvallen för fotboll. Den övervägande delen av publiken höll värmen, dels genom att sitta och trängas på läktarna med sittplatser, dels därför att kvällens match gick ÅFF och dess supportrars väg.
Vi som stod på bortaläktaren huttrade desto mer.
Ett gäng entusiaster försökte sig på den vanligtvis så gångbara ramsan 'vi som hatar gnaget hoppar nu' men av rädsla för att rasa genom läktaren så hoppade samtliga ganska försiktigt.
Efter Åtvidabegs första mål enades man om att nu var i alla fall gnaget på nedflyttningsplats och på så sätt kunde man genom lite kognitiv omstrukturering stå ut med kvällens resultat, även efter andra målet.
I sista minuten hade visst Djurgården smällt till med ett mål och reducerat, vi hade redan gått därifrån då.

För egen del kunde jag ägna mig åt att lista ut olika finesser på nya kameran och experimenterade med ljusinställningar och exponeringstider. Fotbollen var ganska tråkig att titta på och de gula dräkterna som Djurgården spelade i var direkt missprydande. Så jag riktade mitt medelmåttiga fotbollsintresse mot kameran och att betrakta spelarna genom linsen.

Plommonsylt

Ett kilo plommon senare.

Nu står två rejäla burkar på köksbänken och stillar för en stund mitt självpåtagna ansvar att bevara sommaren och hösten inför den långa kalla vintern. Nu är förvisso frysen redan bebodd av burkar och flaskor med förra höstens äppleskörd och årets jordgubbar och rader av krusbärssylter från förra sommaren. Det är något fantastiskt med att bevara frukt och sommar och smaker. Dessvärre äter vi så dåligt av söta sylter och safter och marmelader i det här huset. Så det mesta blir presenter. Min ambitiösa omgång flädersaft har vi pliktskyldigast druckit upp en flaska av. Tre och en halv liter finns kvar i frysen.
Men vad ska man göra!? Det finns en fysisk gräns för hur många plommon det är möjligt att äta på en säsong. Därtill ska man minnas att det är jag och hunden som står för konsumtionen här hemma, även av den färska frukten. Det finns en fysisk gräns för hur mycket vi kan ta hand om.
Men vi tar vårt ansvar efter bästa förmåga.
Trädet dignar fortsatt av stora fina plommon. Smakrika och lite svagt syrliga.
Det får bli plommonpaj imorgon, kanske.

Nåja. Nu har jag hur som helst två nya fina burkar fyllda av härlig sötsyrlig plommonsylt på bänken. Nyttan såväl i som av sylten kan såklart diskuteras. Och jag kan inte heller upphöja den till konst i linje med fantastiska syltentusiasterna i Äkta Sylt men min sylt är god och snygg i alla fall.

Den är helt enkelt ihopkokt enligt följande:
1 kg urkärnade plommon, delade i klyftor
1 dl vatten
8 dl socker
1 krm askorbinsyra
en näve tunna rosa rosenblad/ 35 g mörk god choklad

Plommonen har sjudit sig mjuka i några minuter ihop med vatten och sedan har sockret pytsats i efterhand, ett par deciliter i taget. Det hela har sedan kokat tills det tjocknade. Då låg temperaturen på strax över 100 grader (och det återstår nu att se om det blev bra).
Efter att sylten skummats nogsamt så blandades hälften med hackad mörk choklad och hälften med rosenbladen.

Rosenbladsvarianten är löjligt vacker och smakar friskt och lätt parfymerat. Chokladsylten är god men den smakar lite som tantpralinerna i Aladdinasken och blir nog toppen som present till min mor. Säkert supergod på scones eller rostat bröd. Plommon och ros är en kombination som jag hittade på när jag sparkade boll med hunden i trädgården och kände den oemotståndliga doften av de finbladiga rosorna.

Jag gjorde samma sak med jorgubbssylten och det är en strålande kombination ihop med glass. Jag gjorde vaniljglass och rörde helt grovt i jordgubb&ros-sylten, som en rippel. Och oj. Det blev gott.
Mer om det vid annat tillfälle.

rent och snyggt

Hur motsägelsefullt det än kan verka för mina kollegor som knappt kan skilja mitt skrivbord från pappersåtervinningen så är jag högst nogsam med den rena vita ytan och detaljerna i rostfritt när det kommer till det nya egna arbetsrummet. Det förefaller som om det är så mycket lättare att hålla ordning på sådant som är snyggt på riktigt. Och lugnt och tyst. Och med sjöutsikt.
Trädgårdens plommon ska få sig en omgång och jag lämnar memo-åsnan, Arnold och kärleksbrevet till mannen här och tar doggen med ut till plommonträdet.

Hej Helg.

Hemma.
Jag ska ta helg om en stund. Efter en lagom lång fredag och efter en vecka med bra tempo på jobbet så är det så löjligt skönt att få komma hem och känna lugnet en stund. Jag ska bara kolla lite mail, ringa ett par samtal som inte hunnits med under dagen och sedan stänga kontoret (eller i alla fall telefontiden) för veckan.

Jag ska laga en mustig och rejäl köttgryta och välkomna hösten.

Sedan ska jag slå upp dörrarna till nästa kontor och ägna helgen åt annat, på olika sätt nödvändigt arbete. Både jobb inför nästa vecka och jobb som anknyter till den här sidan.
Själva TEXTA. är tänkt att köra igång i Oktober men förberedelserna är det aldrig för tidigt att börja med.

Igår bevakade jag Garnisonsloppet ihop med min kamera. Garnisonsloppet är ett årligen återkommande 3-kilometerslopp för alla som vill och som lever upp till kriteriet om att jobba på garnisonsområdet i Linköping. Eftersom jag alltså inte gör det så fick jag och kameran heja på istället.
Längst fram trampade naturligtvis de män och kvinnor som hade god kondition och gott självförtroende och som även satte viss ära i att pressa tiden från föregående år. En prålig och välputsad pokal hägrade för de tre snabbaste tiderna.

När de som suktade efter dessa pokaler hade rusat iväg på vältränade ben lunkade joggargruppen efter, omedelbart avhakade från ledargänget men redan från start långt före flanörerna i kostym och nummerlapp.
Vinnartiden på tre kilometer landade på fina 10.40. Flertalet av deltagarna verkade dock mest vara intresserade av samvaron och den hägrande kycklingsalladen vid målgång.
Och jag kan inte klandra dem.
Efter en stunds bevakning av Garnisonsloppet, pokalerna och kycklingsalladen så började även jag önska mig ett kontor på Garnisonen och en anledning att börja springa korta löprundor i högt tempo.

Mannen, på upploppet och på väg mot en beundransvärd fjärde plats!

igång.

Då är företaget igång.
Texta.Vreta Kloster
I det här företaget ska jag sälja journalistiskt material. I ord och bild.

Som komplement till företaget så kommer jag att hålla med den här bloggen. Här kommer uppdateringar och smakprov att finnas och i viss utrsträckning ska jag dela med mig av mitt liv.

Du kan alltid ta kontakt med mig via kommentarsfältet eller via e-post; TEXTA.rebecka@gmail.com