Jag sitter och vaggar i en tågvagn.
Det är härligt med tåg om de bara fungerar som de ska och om man är på rätt humör.
Så länge jag kan minnas har jag uppskattat att åka tåg. Helst gamla tåg. Helst aldrig någonsin X2000. Men gärna gamla tåg av konservburkstyp. När jag var sisådär en 12-13 började jag åka tåg själv och jag minns att jag tyckte att det var sådär lagom äventyrligt, det fanns ingenstans jag kunde gå vilse och istället en massa folk som jag kunde snacka med. En gång satt jag bredvid en farbror i lila skjorta, han visade sig vara biskop. Vi åt upp mina medhavda tablettaskar och snackade.
Numera brukar jag inte vara lika socialt påträngande men jag gillar att tjuvlyssna lite på andras samtal. Och som av en händelse så råkar jag emellanåt svara på en fråga som dyker upp i någon annans konversation. Inte så ofta, men det händer. Nyss hänvisade jag två lumpartjejer till platsen för bagage av bara farten, de hade inte direkt frågat mig. Då kan det bli lite pinsamt även om det emellanåt är hjälpsamt.
Men vad tusan ska man göra när man har läst klart Kupé och spillt ut dricka över sin väska och ätit upp sin medhavda fika?
Så tjuvlyssna fick det bli.
Lumpartjejerna sitter kvar i vagnen, de brädar varandra med att berätta hur sällan de duschar och lovar varandra att inte berätta för den andres pojkvän. Den ena tjejen låter nästan precis som jag på rösten, nästan lite läskigt.
Överlag är det inte så mycket spännande samtal på tågen. Bäst gillar jag annars när folk sitter och resonerar och försöker komma fram till någon sorts slutsats eller definition. Jag är inte alls särskilt intresserad av skvaller eller av människorna jag tjuvlyssnar på men jag gillar resonemangen. Man hör dem för sällan men just nu diskuterar fyra tonåringar huruvida Anna Book är en A-, B- eller C-kändis och om Fröken Ur är en kändis eller om hon inte finns alls.
Tåget vaggar vidare, helt enligt tidtabell.
Jag har druckit upp min Vitamin Well Reload. Det jag spillde ut över det vadderade partiet på min ryggsäck har torkat in. Jag är glad över att det inte var sockerläsk.
Fröken Ur ja hur fasen ser hon ut egentligen? Och vet man inte hur hon ser ut hur kan hon då vara känd? Och kan hon mer än en sak? Klockan? Åh jag hade gärna hört det där samtalet!
SvaraRadera