hobisk inspiration

Idag har jag träffat på en man som helt ogenerat hängde i receptionen på gymet, iförd Vibram Fivefingers! Jag kunde såklart inte hejda mig själv -och jag hade inte heller ambitionen att hejda mig- så jag öste ur mig mina tusen frågor, fick känna på skorna och vi kunde gemensamt konstatera att det här är en uppgraderad och i jämförelse jättedyr sockeplast med tår.
Hans Vibram 5-fingers var blekt hudfärgade och lila mellan tårna, som för att skrika åt omvärlden att titta mellan tårna på honom. Det såg för övrigt hobiskt ut, påklätt men med nakna fötter.

fötterna, som kan behöva en tålig Vibram-sula

Det ÄR ju inte för att det är snyggt som det här är spännande eller intressant. Utan delvis just därför att det är lite udda och så kommer de också med den där lilla förhoppningen om att knäproblemet ska minska.
Mannen på gymet menade sig ha fått bättre knän och även att han sprang på dessa sulor året runt, eller i alla fall på alla underlag som man springer på med andra, vanliga löpardojor.

Jag är tveklöst inspirerad och i veckan ska jag köpa mig ett par vibramsulor; supersockeplasten!
Sedan ska den här bloggen ta fart också!
Jag såg att Therese på andra sidan Roxen trodde att den här bloggen hade sitt ursprung från botten på en rödvinsflaska men hon ska snart få se, kanske när jag susar genom Norsholm att så inte är fallet!

skumtomte brulé

förra årets överblivna tomtar

Daniel har varit helt hemtrevlig och eldat i källaren ikväll. Vi har en gillestuga med furutak, vävtapet och hel murad vägg i mörkbrunt tegel med öppen spis i. Numera är taket vitmålat och så även väggarna och de gamla furumöblerna som damen som bodde här innan hade har vi ersatt med ljusare alternativ.
Numera är vår gillestuga riktigt trivsam men vi nyttjar den ändå ganska sällan.
Daniel har ikväll gjort slag i saken och eldat i öppna spisen. Det är rejält klös i spisen så det brinner hur fort som helst och det är lite bra eftersom vi trots allt inte har tålamod att sitta sådär jättelänge och kolla på elden.
I vintras hade vi min bror på besök och då grillade vi marshmallows. Det är ju som de flesta vet mycket godare i fantasin än i verkligheten. Men å andra sidan är det ju lite lätt fantastiskt i fantasin så jag rotade fram en oöppnad påse skumtomtar från förra hösten. Jag såg senare att de hade passerat bästföredatumet med ett par månader och man kan väl konstatera att de är bäst färska oavsett om de ska tillagas eller inte.
Hur som helst så har jag under stor förnöjsamhet grillat dem.
Siggi hejade på med största intresse.

Men det var inte särskilt gott. Mest bara sött och löjligt varmt. Så nu sitter jag här och ångrar mig lite. Lite sockerchockad och med en sträv känsla på tungan, efter att ha bränt mig upprepade gånger.
Fast det var ändå mysigt. Daniel satt i soffan och kollade nyheterna och skrev lite, jag och Siggi grillade tomtar som jag åt upp innan de hade svalnat.

Ganska mysigt. Söndagskväll med man, hund, eld och sockertomtar med artificiell fruktsmak. Vad mer kan man önska sig och vad ska man annars ha en gillestuga till!?

tomte brulé

ett berg och en bebis

Jag hade den stora glädjen att gifta mig tidigare i år och snart blir det till och med dags för bröllopsresa. Min man har en blogg som har den resan som direkt fokus. Vi ska alltså inte åka till en vit strand och bli uppassade med drinkar under svala parasoller. Vi ska börja det hela med en vecka på ett berg, där ska vi tälta, bland annat på en glaciär och så ska vi vandra och utsätta oss för halva syremängden och dricka vatten som burits med från Last Water Point. Vi ska börja vår bröllopsresa med att bestiga Kilimanjaro. Sedan fortsätter vi ut på safari några dagar och avslutar med en vecka på Zanzibars vita korallstränder.

Hur som helst så är det väl Berget som gör den här resan lite speciell och på något sätt värd att blogga om. Daniel skriver utförligt om sina ambitiösa förberedelser. Jag ägnar mig åt en lugnare form av förberedelse. 

Jag har ju trots allt redan varit på Kilimanjaros topp. 

Inte utan ansträngning. Och inte utan en stor lustupplevelse.

Jag fick en fråga nyligen om det här med mental träning inför en sådan utmaning. Om hur man förbereder sig mentalt. Jag har inte funderat så mycket på det tidigare. 

Förra gången jag besteg berget så var jag tämligen oförberedd och tämligen otränad i största allmänhet, annars skulle jag ha sagt att det är oerhört viktigt att vara i god fysisk form, så att du vet vad kroppen går för.

När jag nu har funderat lite mer på det där med mental förberedelse så handlar det mycket om att våga. Om att våga lita på sin kropp och utsätta den för en enorm påfrestning. Om att våga lita på att de man vandrar med och lyder under vet vad de gör och kan fatta beslut om att vända tillbaka om det krävs. Det handlar om att våga släppa greppet och lämna kontrollen till någon annan. Och det handlar om envishet och en hel del mod, faktiskt. När det gäller Kilimanjaro så är det ju inte fråga om någon bergsklättring utan om en vandring upp till nästan precis 6000 meter över havet. Där är luften tunn och hjärtat rusar för minsta ansträngning. Om inte kroppen klarar av att syresätta sig så är det snabbt med livsfara du befinner dig på den här höjden. De sista dagarna möter man stapplande vandrare som blivit höjdsjuka, några bärs ner på bår. Ingen hämtas med helikopter.

Så det handlar om att våga. Och att ha tillit.

Sista natten handlar det om ren och skär vilja. Inget annat. Det finns ingen tjusning i den sista nattens vandring. Den är bara lång, evinnerligt lång. Uppför uppför uppför i täta serpentiner. Pannlamporna lyser i det för övrigt så täta svarta mörkret. Alla måste utnyttja natten och den frusna marken. En stund efter gryningen är marken mjuk och grusig och inga spår finns kvar av nattens välanvända stig. Där och då är det inte sant om någon säger sig ha gått med tanken på soluppgången över savannen som motivation. Den soluppgången är fantastisk men det är bullshit att det är tanken på den som tar dig upp för det där berget den sista natten.

Då går du bara med övertygelsen om att du inte kan se dig själv i spegeln om du ger upp nu, det enda som driver dig är tanken på att komma hem och behöva säga "nästan, men jag orkade inte riktigt". 

När jag vaknade inför den där sista natten så var jag uttorkad, förkyld och vimmelkantig av höjden. Jag trodde inte att jag skulle komma ut sovsäcken och hoppades att Elias, min guide skulle se gulnade ögonvitor när han kollade mig, så att jag skulle kunna få gå neråt igen, efter någon annans beslut. Men han sa att jag höll och sedan blev jag tvungen att kräkas. Så jag kom ur sovsäcken, kräktes och fattade beslutet att om jag nu var på fötter så kunde jag lika gärna gå så länge jag höll.

Och på någon konstig vänster kom jag upp på det där berget. Jag och Elias satt plötsligt på en klippa i gryningen och åt kex och såg solen gå upp över Afrika, molnen lättade och maasaistäppen låg torr långt nedanför. Där och då förlät jag allt. Där och då blev det värt allt. All ansträngning, all smärta, all möda. Allt var det värt.

Och sedan dess har jag plötsligt förstått människor som vågar föda barn -och dessutom gör om det. Som trots alla vedermödor säger att smärtan inte spelade någon roll, att det var värt allt. Plötsligt förstod jag. Så den dag det blir aktuellt så vågar jag det med, det handlar också om att välja tillit och släppa på all kontroll, tror jag.

Barfota alltså.

Den här bloggen ska handla om mitt äventyrliga förhållande till mina fötter. Jag kom som av en händelse på idén att jag skulle börja med barfotalöpning. Jag vet inte riktigt hur det kom sig men nyfikenhet uppstod när jag snubblade över ett par skor som jag tyckte såg sköna ut och som var avsedda för att skapa barfotakänslan. Jag köpte inte skorna men började fundera och googla och kolla runt lite.

Det här var helt nyligen.
Och jag har beslutat mig för att blogga om det här. Jag vet inte om jag kommer att gilla barfotagrejen men det märker vi ju, och antingen blir jag en i gruppen som trotsar skeptiska blickar och springer i den fula lilla strumplika skon med fem tår även framöver, eller så sågar jag konceptet som fånigt och lägger av, men då kan väl det också vara intressant för någon som är där jag är nu och funderar på att börja.

Det låter ju onekligen ganska vrickat och lite spännande.
Jag har inga barfota-löpar-sulor än men jag ska skaffa sådana så snart jag har bestämt mig för modell.
När det snöade igår så undrade jag hur listig den här idén egentligen var... men det är ju inte värre än att jag upptäcker att det inte är något att hålla på med på vintern, vi får se!

Siggi Stardust

Det är fullt möjligt att vi har världens raraste hund. Han är håröm och gillar inte att bli blöt. Han älskar bodylotion och grönsaker. Han har ätit upp flera duschskrapor och sedan en dryg vecka har vi inte sett till duschbrunnslocket. Han ser till att det bara finns udda strumpor i huset men placerar i gengäld ut dem precis överallt. I natt vaknade jag av att han ville ligga på min huvudkudde och liksom ovanför mig. Som  om han var en katt. Ganska ofta kan man tänka att det är en katt i den där hunden. Han sitter gärna på fönsterbrädet eller på armstöden på sofforna, och han jagar torra löv med tassarna.

Han älskar att sola och riva ut innehåller ur papperskorgar. I badrummet har vi sedan i somras fått placera papperskorgen i badkaret sedan han listat ut finessen med pedalhinken.

Mest av allt gillar han att gräla på sina bollar.

Nu sover han i sängen, med alla fyra ben i luften. 

Sötast på planeten.

doggylicious

doggyvicious

Löv faller på räls. Stoppa tågen omedelbart!

Jag fick precis nys om att det skett genombrott i kampen mot lövhalka. Problemet är naturligtvis inte löst än men nu vet man i alla fall med säkerhet hur halkan uppstår. Det har att göra med löv, fukt och kylig temperatur.
Det är fenomenalt.
Minst sagt fenomenalt.

se upp.

tjuvlyssnat

Jag sitter och vaggar i en tågvagn.
Det är härligt med tåg om de bara fungerar som de ska och om man är på rätt humör.

Så länge jag kan minnas har jag uppskattat att åka tåg. Helst gamla tåg. Helst aldrig någonsin X2000. Men gärna gamla tåg av konservburkstyp. När jag var sisådär en 12-13 började jag åka tåg själv och jag minns att jag tyckte att det var sådär lagom äventyrligt, det fanns ingenstans jag kunde gå vilse och istället en massa folk som jag kunde snacka med. En gång satt jag bredvid en farbror i lila skjorta, han visade sig vara biskop. Vi åt upp mina medhavda tablettaskar och snackade.

Numera brukar jag inte vara lika socialt påträngande men jag gillar att tjuvlyssna lite på andras samtal. Och som av en händelse så råkar jag emellanåt svara på en fråga som dyker upp i någon annans konversation. Inte så ofta, men det händer. Nyss hänvisade jag två lumpartjejer till platsen för bagage av bara farten, de hade inte direkt frågat mig. Då kan det bli lite pinsamt även om det emellanåt är hjälpsamt.
Men vad tusan ska man göra när man har läst klart Kupé och spillt ut dricka över sin väska och ätit upp sin medhavda fika?
Så tjuvlyssna fick det bli.
Lumpartjejerna sitter kvar i vagnen, de brädar varandra med att berätta hur sällan de duschar och lovar varandra att inte berätta för den andres pojkvän. Den ena tjejen låter nästan precis som jag på rösten, nästan lite läskigt.

Överlag är det inte så mycket spännande samtal på tågen. Bäst gillar jag annars när folk sitter och resonerar och försöker komma fram till någon sorts slutsats eller definition. Jag är inte alls särskilt intresserad av skvaller eller av människorna jag tjuvlyssnar på men jag gillar resonemangen. Man hör dem för sällan men just nu diskuterar fyra tonåringar huruvida Anna Book är en A-, B- eller C-kändis och om Fröken Ur är en kändis eller om hon inte finns alls.

Tåget vaggar vidare, helt enligt tidtabell.
Jag har druckit upp min Vitamin Well Reload. Det jag spillde ut över det vadderade partiet på min ryggsäck har torkat in. Jag är glad över att det inte var sockerläsk.

Jag tar plats i media.

Res till New York i höst - Nu kan du flyga billigt från Linköping - Lokaltidningen Östgöta

Nu finns min lilla guide till New York på Lokaltidningens web.
Wohooo!

härlig staty (!?) på 6:e avenyn

Liberty Helicopter

utmärkt reklam för ett gym;
Fat Elvis och Fit Elvis, who are you going to be for Halloween

kina-amerikanska möjligheter på Canal Street

Mr T. Rex på Americas Museum of Natural History

Café Habana och en Mojito-slush

Klassisk utsikt från Top of the Rock

Lunch på Rue 57 (6:e avenyn, 57:e gatan)

Resultatet av Daniels Power-shopping på Abercrombie och Armani X

Rund under fötterna

När jag köpte kort på Frisk för en månad sedan så fick jag en supergenerös välkomstgåva i form av en fet check på Intersport. Det var naturligtvis inte nödvändigt... men inte desto mindre roligt för det. Jag är dålig på att unna mig träningskläder som jag verkligen vill ha och handlar oftast sådant som finns på rea och väljer helt enkelt bland det som blev kvar. Jag brukar motivera det för mig själv med att jag är glad att ha ett mindre urval att prova igenom men jag tycker i verkligheten att snygga träningskläder är både kul och bra för motivationen. Så jag unnade mig ett par grymma löpartights från Craft; PR Thermal Tights med någon sorts fleece-fodring på rumpan så att jag inte behöver frysa häcken av mig än på många grader av sjunkande temperatur.

Och eftersom jag hade kommit över en liten men fin samling träningskläder i NY så införskaffade jag mig istället för träningstoppar den omtalade, ofta slutsålda och kanske lite tveksamma Reebok Easy Tone, en sko som är gjord med inspiration från balansträningsplattor och alltså syftar till att skapa en instabilitet som tvingar fötterna och benen att anstränga sig lite extra. Detta är tänkt att ge en träningseffekt på olika procent på olika ställen på benen. De som har sett reklamen förstår säkert att tjejen i reklamen har tränat något annat också någon gång innan skorna kom ut i butik och ingen tror nog att de ska få hennes ben och rumpa enbart genom att köpa skor.
Inte heller jag tror att mina ben plötsligt blir långa, smala, lätt solbrända och fria från defekter. Det är alltså inte skälet till varför jag valt att vara rund under fötterna på jobbet idag.

Men jag hör ändå till dem som tycker  att vi skämmer bort våra fötter något alldeles galet genom att förvara dem i den skyddade verkstad som skor ofta är. Det finns såklart en mängd instabila klackar att gå på men det här får väl ses som en variant på temat då.
Jag tror hursomhelst, inte minst efter att ha levt flera år som mer eller mindre barfotabarn i Afrika, att fötterna är skapta för att kunna hantera ganska många situationer utan stadiga skor. Jag föreställer mig alltså att det är bra att uppmuntra kroppens stabiliserande muskler. På olika sätt, de här skorna tänker jag mig skulle kunna vara en sådan variant. Tidigare har jag tränat mycket yoga och då blir det uppenbart att många har en generellt sett dålig muskulatur i själva fötterna.

Jag har dessutom slarvat med den balansplatteträning som sjukgymnasten föreskrivit mig sedan korsbandet gick av...
Nåja, jag tänker egentligen inte sitta här och försvara mitt val av skor men de är ganska snygga, de är faktiskt inte så särskilt instabila, trots sina luftkuddar under sulorna och det återstår helt enkelt att se om de gör någon nytta för balansen och stabiliteten i mitt knä.
Jag utgår från att skorna inte har synbar träningseffekt, särskilt inte till den grad att den blir tydlig i relation till löpningen, spinningen och styrketräningen jag ägnar mig åt på övrig tid.
Men kolla, visst är de ändå helt okej snygga!?

det är inte alls med spinning som med vandringsmyror, fast ändå lite

Fina Hanna och fina Jessie

Sedan Frisk öppnade i Linköping, för ungefär en månad sedan så har min träningsglädje och entusiasm kommit tillbaka och jag känner en innerlig tacksamhet och glädje över det. Efter vår lilla avstickare till New York i förra veckan så har jag bara längtat efter träningen och den senaste veckan har jag kört på i ett rasande tempo med spinning och styrka och helgens härliga milrunda längs den höstligt vackra kanalen. Idag har jag kostat på mig ett svettigt och härligt spinningpass ihop med Jessie, mina nya spinningskor och ett helt gäng andra medcyklister. Jessie, om du av en händelse läser det här så vill jag passa på att tacka för kvällens klass och tala om att jag har saknat att cykla ikapp med dig, det är toppen att det är många måndagar framöver! Och för alla som läser det här utan att ha för vana att spinna 17.45-passet så kan jag bara önska er en provträning på en måndag! -eftersom jag önskar er allt gott.

Jag har förbannat spinningpass under många år. Jag gjorde mina halvhjärtade försök på 30-minutersklasser lite då och då eftersom jag gillade instruktörerna men jag fattade aldrig principen och hade en ovälkommen blodsmak i munnen redan efter 5 minuter, resten härdade jag ut enbart av den anledning att jag anser att man överlever ungefär vad som helst i en halvtimme. Och bevisligen gjorde man ju det.
Sedan var det en skidbacke och en skånska och en olycka och ett korsband mindre. Och vips försvann möjligheten att ta ut sig sådär riktigt rejält genom Body Combat, Body Step eller annan Step, Aerobics funkade inte heller och träningen blev lite tråkigare ett tag. Styrketräningen fyllde upp det tomrum som uppstått och jag harvade på -både med nöje och muskeltillväxt.
Sedan började det närma sig bröllop och i januari i år fattade jag ett beslut om att börja lära mig gilla spinning.
Då var mitt resonemang det här:

Jag ska lära mig att gilla spinning, om inte annat så för dess effektivitet, ungefär som med vandringsmyror som förvisso är vidriga djur men som man måste uppskatta för just deras effektivitet.

Det var på den vägen, med beslutsamhet i blicken och ett löfte till mig själv om att inte ge mig förrän spinning var ok, och en hägrande bröllopsform.
Redan under första passet, även det för Jessie så trillade liksom poletten ner. Svältfödd på riktigt rejäl konditionsträning så trampade jag på för liv och lust och fann att det inte alls var med spinning som med vandringsmyror, trots att effektiviteten bjöd på vissa likheter. Spinning visade sig vara allt utom obehagligt. Smärtsamt emellanåt, svettigt, slitigt, javisst. Men inte som med vandringsmyror. Utan fantastiskt.

at last, mina egna spinningskor och en av flera
anledningar till rådande träningsvärk

the big apple

Det är något alldeles särskilt med New York. Jag försöker förstå vad det är.

Det är visserligen omedelbart helt självklart varför alla alltid verkar längta mer eller mindre till New York. Jag funderar ändå på hur det kommer sig.

Jag brukar uppskatta kontrasterna när jag reser. Det gör centralafrika till ett utmärkt resmål; kontrasterna är brutala och utmanar en genast. Centrala Afrika är ett fantastiskt resmål, jag är säker på att det gäller andra delar av kontinenten också men jag har inte erfarenhet av det. Men hur som helst så är det spännande med ekvatorn och Afrika i den regionen. Förutom att det förnärvarande pågår illvilliga krig i de västra delarna av regionen så är det turist-möjliga Afrika ett alldeles utmärkt resmål.

Därför åker vi dit i vinter.

Men New York då...

Kontrasterna är naturligtvis helt uppenbara även här. Central Park är inte i sig självt en större naturupplevelse än en hundpromenad i Berg. En hundpromenad i Berg är tvärtom överlägsen Central Park -som naturupplevelse. Men Central Park ska nog inte betraktas som en lösryckt naturupplevelse. Det är snarare just i kontrasterna som Central Park blir något att förundras över. Och då blir parken magnifik. Liksom skyskraporna som ramar in den.

Det är något med New York som är sådär klassikt och storslaget och magnifikt som vi längtar efter. Pulsen som är ständigt närvarande. Och mitt i allt detta en sorts lugn. Människor på gatorna ler mot mig, kanske är det det vackra vädret, kanske är det en trots allt ganska avslappnad stämning. Jag är övertygad om att det finns en massa stress och knepigheter överallt i New York men det är inte det jag möter. Och det blir följaktligen inte så jag själv beter mig heller. Jag ler också och ber snällt om ursäkt när jag stöter i någons armbåge på stan, istället för att titta anklagande på den som varit ivägen.

Så jag tror att det som får så många att trivas i New York handlar dels om allt det där fenomenala, om maffiga byggnader och evigt lysande lampor, om rejäla hamburgare och en upplevelse av att vara i händelsernas centrum. Men jag tror också att det handlar om igenkänning. Igenkänning av oss själva när vi är som bäst, på något vis.

När variationen är som störst och mångfalden som påtagligast så kan alla känna sig hemma på någon nivå. Mångfalden gör att det finns något att identifiera sig med. Och samtidigt en viss anonymitet.

Och så naturligvis allt vrickat och härligt och coolt som pågår överallt. Helikopter över Linköping hade aldrig blivit riktigt samma  grej även om helikopter i sig ÄR coolt. Och jag har svårt att se att en kubansk restaurang skulle vara proppfull varje kväll i Linköping... och jag har svårt att föreställa mig butiksbiträden i en random klädaffär som kommer fram och ger mig komplimanger för mitt utseende. (jag vet, de jobbar på provision men det är hur som helst trevligt att få komplimanger)

New York är härligt, dollarn är billig och shoppingen finfin, oavsett om jag vill ha friluftskläder eller mascara.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka.