Jag jobbar idag som tentainstruktör/vakt på den utbildning som jag är kommunikatör för. I en paus snubblade jag helt överraskande på tre av mina sprillans nya kollegor som var i byggnaden!
Och det här med nytt jobb känns riktigt spännande och roligt! Kollegorna som jag träffade på idag är kul och verkligt trevliga, och jag känner mig alltmer sugen på att börja jobba i nya uppdraget!
I början av december ska vi ses för planeringsdagar och jag känner mig alldeles sprallig! Jag ska få kollegor att samarbeta med!
torsdag 25 november 2010
tisdag 23 november 2010
Plötsligt händer det.
Hemma efter en lång och lite vemodig sista dag på vårdcentralen i Ekholmen där jag har jobbat i tre och ett halvt år, minst en dag i veckan.
Hemma efter en vemodig allra sista dag på vårdcentralen, följt av ett rykande benpass ihop med Daniel.
Få saker är så förstärkande för mig som när jag får känna mig stark och ben har därför kommit att bli ett ganska kul pass. Kul, tungt och svettigt, jag råkar vara ganska stark i benen.
Länge har jag inte tränat ben alls. Jag har tränat spinning och ridit och sprungit och grejat och rationaliserat bort benträningen under ursäkten att benen får mycket uppmärksamhet som det är och dessutom så har jag alltid haft starka ben.
På senare tid har jag dock blivit lite nyfiken på benmaskinerna på Frisk och gett dem en chans. Det är alltid roligt för mig att träna ihop med Daniel... allra oftast får jag känna mig som en tiggig lillasyster som tjaaaatar om att få vara med och leka med de stora barnen -och det får jag när det dåliga samvetet blivit stort nog hos omvärlden. Jag kan förstå det där, det är inte alls lika förstärkande för Daniel att köra ihop med mig som omvänt och i de allra flesta muskelgrupper och övningar är jag så påtagligt mycket svagare, kortare och lättare att jag inte kan ge den passningen som han behöver för att få ut det han vill av sin träning...
Oftast får jag alltså inte vara med men ibland händer det.
Idag hände det.
Daniel och jag tränade ben ihop. Och jag fick känna mig envist stark.
Envist stark och påtagligt knäsvag och darrig.
Det har jag senare firat med att äta extra mycket potatismos till kvällsmaten och med att riva ut en halv kopp kaffe över brevet jag fick från Unicef idag. Lite snopen final på en i övrigt framgångsrik kväll.
Dagens gymtips:
Det är klokt att inte ha med sig alltför snäva byxor till ombyte efter ett benpass. Förra veckan hade jag just det; ett par snäva svarta byxor helt utan stretch och det krävdes lite pyssel innan byxorna var på plats och till kvällen hade jag tydliga märken efter sömmarna över hela benen. Det är sådär efter rejäla träningspass och man måste lära sig att gilla det, eller att välja sin klädsel med omsorg.
Det ställde till en del pyssel för sömmerskan inför vårt bröllop i våras. Hon gjorde ändringar i klänningen efter nogsamt nålande. När jag kom tillbaka så hade jag precis rivit av ett tungt ryggpass och då gick inte dragkedjan upp i ryggen så jag fick återkomma en annan dag. Slutligen satt klänningen finfint men jag fick instruktioner om att inte träna vare sig rygg eller bröst dagarna innan bröllopet. Foglig, anpasslig och angelägen om att få upp dragkedjan i ryggen.
Hemma efter en vemodig allra sista dag på vårdcentralen, följt av ett rykande benpass ihop med Daniel.
Få saker är så förstärkande för mig som när jag får känna mig stark och ben har därför kommit att bli ett ganska kul pass. Kul, tungt och svettigt, jag råkar vara ganska stark i benen.
Länge har jag inte tränat ben alls. Jag har tränat spinning och ridit och sprungit och grejat och rationaliserat bort benträningen under ursäkten att benen får mycket uppmärksamhet som det är och dessutom så har jag alltid haft starka ben.
På senare tid har jag dock blivit lite nyfiken på benmaskinerna på Frisk och gett dem en chans. Det är alltid roligt för mig att träna ihop med Daniel... allra oftast får jag känna mig som en tiggig lillasyster som tjaaaatar om att få vara med och leka med de stora barnen -och det får jag när det dåliga samvetet blivit stort nog hos omvärlden. Jag kan förstå det där, det är inte alls lika förstärkande för Daniel att köra ihop med mig som omvänt och i de allra flesta muskelgrupper och övningar är jag så påtagligt mycket svagare, kortare och lättare att jag inte kan ge den passningen som han behöver för att få ut det han vill av sin träning...
Oftast får jag alltså inte vara med men ibland händer det.
Idag hände det.
Daniel och jag tränade ben ihop. Och jag fick känna mig envist stark.
Envist stark och påtagligt knäsvag och darrig.
Det har jag senare firat med att äta extra mycket potatismos till kvällsmaten och med att riva ut en halv kopp kaffe över brevet jag fick från Unicef idag. Lite snopen final på en i övrigt framgångsrik kväll.
Dagens gymtips:
Det är klokt att inte ha med sig alltför snäva byxor till ombyte efter ett benpass. Förra veckan hade jag just det; ett par snäva svarta byxor helt utan stretch och det krävdes lite pyssel innan byxorna var på plats och till kvällen hade jag tydliga märken efter sömmarna över hela benen. Det är sådär efter rejäla träningspass och man måste lära sig att gilla det, eller att välja sin klädsel med omsorg.
Det ställde till en del pyssel för sömmerskan inför vårt bröllop i våras. Hon gjorde ändringar i klänningen efter nogsamt nålande. När jag kom tillbaka så hade jag precis rivit av ett tungt ryggpass och då gick inte dragkedjan upp i ryggen så jag fick återkomma en annan dag. Slutligen satt klänningen finfint men jag fick instruktioner om att inte träna vare sig rygg eller bröst dagarna innan bröllopet. Foglig, anpasslig och angelägen om att få upp dragkedjan i ryggen.
torsdag 18 november 2010
Marklyft
För två månader sedan kom jag och en av mina allra bästa gym-kompisar Pelle att tala om marklyft. Jag hade sneglat lite vilset på vikterna och funderat på något en tillfällig kollega hade sagt i skrytsam ton om 100 kilo i marklyft.
Pelle gjorde klart för mig att jag inte behövde vara imponerad av 100 kilo i marklyft, särskilt inte från en fullvuxen karl med en påstått vältränad historia. Pelle kallade 100 kilo för frökenvikter.
Nu är ju inte jag någon fröken längre men jag insåg snabbt att det låg en utmaning och skvalpade framför mig. Pelle menade att om jag skulle lägga till marklyft med 50 kilo till min veckorutin, i samband med ryggträningen så skulle jag efter två månader kunna gå från 0-100.
Marklyft är en riktigt klassisk gammal styrkeövning och det finns något ursprungligt över den. Jag hade aldrig provat tidigare. Men varje vecka i två månaders tid har jag lagt in marklyft med 50 kilo, 3x12 repetitioner. Nu är det snart dags för examen.
Efter att ha fått lite ytterligare instruktioner från Pelle så kommer jag under två veckor lägga på lite ytterligare vikt och minska antalet repetitioner. Idag pytsade jag på omväxlande 60 och 70 kilo och fann att utveckling har skett.
Jag är inte helt säker på om jag har världens bästa teknik -även om det verkligen är min ambition- men jag fokuserar all min koncentration på att hålla ryggen rak så att den inte skadas. Rädd om ryggen och idag även mina nya bästa löpartights som jag hade fått med till gymet, jag vill ogärna skrapa dem med ojämnheterna på skivstången.
Såklart.
Jag tror att jag egentligen borde böja benen mer för att få mer kraft men då blir knäskålarna i vägen och det gör ont. Och det blir stora fula blåmärken av det.
Hur som helst så har den här höstens träning varit lite extra kul just därför att jag har haft det här mycket specifika målet med en viss övning. Det började som en kul grej bara men det har verkligen inneburit förhöjd motivation och jag kan rekommendera det; hitta en ny övning, sätt upp ett mål och börja lyfta.
Jag återkommer i månadsskiftet november-december med rapport om resultatet. Jag längtar!
Tack Pelle för strålande inspiration!
Pelle gjorde klart för mig att jag inte behövde vara imponerad av 100 kilo i marklyft, särskilt inte från en fullvuxen karl med en påstått vältränad historia. Pelle kallade 100 kilo för frökenvikter.
Nu är ju inte jag någon fröken längre men jag insåg snabbt att det låg en utmaning och skvalpade framför mig. Pelle menade att om jag skulle lägga till marklyft med 50 kilo till min veckorutin, i samband med ryggträningen så skulle jag efter två månader kunna gå från 0-100.
Marklyft är en riktigt klassisk gammal styrkeövning och det finns något ursprungligt över den. Jag hade aldrig provat tidigare. Men varje vecka i två månaders tid har jag lagt in marklyft med 50 kilo, 3x12 repetitioner. Nu är det snart dags för examen.
Efter att ha fått lite ytterligare instruktioner från Pelle så kommer jag under två veckor lägga på lite ytterligare vikt och minska antalet repetitioner. Idag pytsade jag på omväxlande 60 och 70 kilo och fann att utveckling har skett.
Jag är inte helt säker på om jag har världens bästa teknik -även om det verkligen är min ambition- men jag fokuserar all min koncentration på att hålla ryggen rak så att den inte skadas. Rädd om ryggen och idag även mina nya bästa löpartights som jag hade fått med till gymet, jag vill ogärna skrapa dem med ojämnheterna på skivstången.
Såklart.
Jag tror att jag egentligen borde böja benen mer för att få mer kraft men då blir knäskålarna i vägen och det gör ont. Och det blir stora fula blåmärken av det.
Hur som helst så har den här höstens träning varit lite extra kul just därför att jag har haft det här mycket specifika målet med en viss övning. Det började som en kul grej bara men det har verkligen inneburit förhöjd motivation och jag kan rekommendera det; hitta en ny övning, sätt upp ett mål och börja lyfta.
Jag återkommer i månadsskiftet november-december med rapport om resultatet. Jag längtar!
Tack Pelle för strålande inspiration!
tisdag 16 november 2010
Lr3
At last.
Jag har idag beställt den fenomenala programvaran Lightroom 3. Efter att ha haft en provversion i 30 dagar är jag såklart högst köpbenägen och enda skälet till att jag inte köpte den riktigt bums och genast är att det fanns annat som jag också behövde få gjort och det sker inte riktigt när något så ovanligt roligt finns i datorn. Hela grejen med foto är så mycket roligare med ett så fenomenalt program som just Lightroom. Jag har i och för sig aldrig provat något annat i någon direkt utsträckning men jag är mycket förtjust i Lightroom, efter Magnus ihärdiga uppmuntran och hjälp.
Nu väntar jag bara på att det ska komma hem till mig.
I väntan på det läxar Siggi upp sin kompis Tuppas Fågelben och bordsplaceringsdjuren från Emma och Bobs bröllop.
Jag har idag beställt den fenomenala programvaran Lightroom 3. Efter att ha haft en provversion i 30 dagar är jag såklart högst köpbenägen och enda skälet till att jag inte köpte den riktigt bums och genast är att det fanns annat som jag också behövde få gjort och det sker inte riktigt när något så ovanligt roligt finns i datorn. Hela grejen med foto är så mycket roligare med ett så fenomenalt program som just Lightroom. Jag har i och för sig aldrig provat något annat i någon direkt utsträckning men jag är mycket förtjust i Lightroom, efter Magnus ihärdiga uppmuntran och hjälp.
Nu väntar jag bara på att det ska komma hem till mig.
I väntan på det läxar Siggi upp sin kompis Tuppas Fågelben och bordsplaceringsdjuren från Emma och Bobs bröllop.
 |
söndag 14 november 2010
korta stumma steg
 |
| i bästa sällskapet fick mina fötter sig en liten runda och vaderna blev kanske lite lite mjukare tröja: Nike tights: Craft mössa: Hope fötter: Vibram dog: Tasshof's |
Till Far.
Pappa som sjöng vid vårt bröllop, som sjöng om kärlek.
Min käre käre far.
Tack.
tack.
 |
| fotograf: Magnus Stalby |
Det är fars dag idag.
Jag har skickat en liten present till min far. En liten och i sammanhanget helt löjligt obetydlig present som bara på det enklaste vis ska symbolisera den glädje, kärlek och tacksamhet jag känner gentemot min far. Glädje, kärlek och tacksamhet för allt han gjort och allt han gör för mig.
Min far.
Pappa som lärde mig namnen på alla vilda blommor, pappa som sjöng med mig och pappa som kom med äppelbitar som mellis till mig och mina vänner. Pappa som var pappaledig redan på 70-talet och pappa som lyssnade på mig och pratade med mig och förmedlade till mig att jag hade något att säga, som var värt för andra att lyssna på. Pappa som var ledig på alla lov, pappa som var hemma på eftermiddagar, pappa som gjorde och gör världens godaste ugnspannkaka.
Pappa som suttit uppe sent om nätterna för att prata om tonårens alla existentiella gåtor. Pappa som alltid trott på min förmåga men som samtidigt varit lite mer rädd om mig än han hade behövt vara.
Pappa som varit glad med mig och som har lidit med mig. Pappa som alltid vetat att livet kommer med sina grusiga skrubbsår och smärtsamma minnen och som gett de känslorna legitimitet. Pappa som varit beredd att prata om tvivel och ilska, om glädje och dilemma.
Pappa som sjöng vid vårt bröllop, som sjöng om kärlek.
Min käre käre far.
Tack.
tack.
poängen med att börja försiktigt
ok. jag fattar.
poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.
siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?
poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.
siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)