jag vet inte om någon minns det där äventyret med de där löjliga skorna som var mest som sockeplast... de som är på bilden: mina vibram fivefingers bikila.
jag köpte dem i new york i höstas och sprang med dem i snön i november och jag älskade det och jag sprang alldeles för långt, alldeles för fort och jag fick så ont att jag knappt kunde röra mig på många dagar därefter. allt det där var snart glömt och förlåtet och efterhand så kom jag överens inte bara med bikila utan även med mina vader, jag gladdes åt mitt strävsamma löpsteg och åt den fina kontakten med marken.
bikila hängde med till afrika och vi sprang på zanzibars vita korallstränder i gryningen, i alla fall de morgnar då tidvattnet var samarbetsvilligt och lämnade en strandremsa att nyttja i gryningen, innan värmen kom.
efter afrika så har det istället blivit en herrans massa jobb. långa dagar och mörka kvällar har hindrat mina löpsteg.
till för ett par veckor sedan. då sprang jag en kort och djupfryst runda längs en alltför isig kanalbank och visst, i teorin var det väl härligt att springa ute igen men det gick mest ut på att tassa över is och hoppa mellan upptinade och leriga plättar.
idag var det annorlunda.
jag hade tänkt åka till stan och träna på gymet. men luften var frisk och sval och solen värmande. så jag ändrade planerna och sprang ut över åkrarna. ut över slätten, ut till gässen och vinden. min gode vän 'runkeeper' som jag har i mobilen hände med och höll koll på tiden och sträckan. och jag vet, det skulle bli en snabb, kort runda för att friska upp minnet av de där barfotaskorna. men det blev en mil ändå, med solen i ansiktet och vinden i ryggen var de fem utåtriktade kilometrarna så ovanligt behagliga att springa, och hemvägens fem motsvarande tunga.
så här sitter jag igen, utan att någonsin verka lära av misstagen, med en påtaglig känsla av molande värk och trötthet i vader och vrister. nu blir det förmodligen några dagars stapplande igen, träningsvärk ända in i märgen.
jag borde lära mig att begränsa mig.
hur som helst var det en härlig runda. en runda med minnet av zanzibars stränder påtagligt nära, in på skinnet nära. i form av en liten liten ynka liten bit korall, som krupit in i sulan kanske redan på juldagens morgon. ett korallkorn som envist låg och nötte under trampdynan varje enskilt steg efter steg efter steg.
till en tydligt avgränsad blåsa. och hade det inte varit för att det där kornet var zanzibariskt så hade jag förmodligen surat. nu är det istället mest bara smärtsamt länge sedan det var sand under fötterna och mellan tårna och med smärta och saknad tänker jag på zanzibars vita korallstränder och soluppgången, rakt in i vår pampiga hydda på bwejuu beach.
