sockeplast på prov

På Princeton var det Rubriks kub-mästerskap, i
New York var det Marathon.

Igår kom vi tillbaka från vår lilla utflykt till New York och helgens fenomenalt fina bröllop i Princeton. I mitt bagage hängde ett par mini-minimalistiska löparskodon med; Vibram-sockeplasten Bikila.

Vi var på utmärkta Paragon Sports i NY och där finns allt man kan önska sig om man gillar att röra på sig i någon form, de har allt för klättring, löpning, uteliv, cykel, tennis, yoga, boxning... och mer.
Eftersom det var Marathon i stan så var det rea på löpargrejer så jag tog tillfället att utrusta mig med en varsel-gul löparjacka med reflexer och en annan lite varmare löpartröja, så att inte kyliga höstdagar ska hindra mig i mitt nya äventyr.
Och såklart mina Bikila, som trots att de är skapta för löpning inte fick husera ihop med de andra löparprylarna utan hade placerats på en hylla bland sandaler och annat för sommarbruk.
På plats i butiken fanns också en Vibram-säljare som hjälpte mig att prova storlekar och som var mycket entusiastisk över mitt planerade köp. Han sprang inte själv i sina sockeplast men han försäkrade mig om att Vibram hade ett gäng löpare som skulle springa marathon i sina.
Jag tror att han gillade mig. För han gick iväg och hämtade en stor väska ur sin bil och ur den fiskade han upp en liten rosa t-shirt med trycket "Vibran fivefingers" på. Jag fick den. Färgen hette bröstcancerrosa och det var han själv som hade bestämt att trycka i den färgen och det hade blivit en mycket populär t-shirt.
Jag var såklart tacksam och ännu mera nöjd med mitt köp.

Tjejen i kassan tittade på skorna, tittade på mig, frågade om jag skulle köpa dem till mig själv och när jag sa 'ja' så log hon lite snabbt, sa 'cute' och proppade ner dem i en påse. Hon tyckte inte att de var söta. Hon var bara snäll.

Hur som helst så är jag nöjd, de är sjukt sköna på foten och roligt knallrosa.
Jag övningssprang i dem på gatan igårkväll, Siggi och jag tog en reklam-paus-rusning runt kvarteret.

Det var innan det började snöa.

NYC Marathon och nya sockeplast

Det är värsta löparhysterin i New York. Det är folk i tights precis överallt och alla har nya fina sneakers.
Jag har köpt mina löpar-sockeplast och fnissat år hur komiska de ser ut.

I New York finns det folk till allt, vad jag förstår och en och annan går omkring i sockeplastskorna på stan. Det kommer jag inte att göra, jag ska ha mina till att springa i. Kanske inte Marathon, dock.

Nu finns skorna i alla fall och ni ska få hänga med ut på en löptur inom kort.
Nu fortsätter det stora äventyret.

Bikila

Wikipedia kan berätta att den etiopiske marathonlöparen Bikila vann maran vid OS i Rom 1960 och gjorde det spektakulärt utan skor.
Det här har inspirerat Vibram till årets modell Bikila.

Wikipedia nämner längre ner i sin text att Bikila är en av få som vunnit två OS-guld i Marathon, andra gången på en ännu bättre tid -då med skor... sedan dog han, tragiskt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den informationen men jag springer ju inte maror i alla fall så det kanske inte är något att bry sig om.
 Vi får väl se, det finns ju en uppsjö av modeller att välja mellan.

hobisk inspiration

Idag har jag träffat på en man som helt ogenerat hängde i receptionen på gymet, iförd Vibram Fivefingers! Jag kunde såklart inte hejda mig själv -och jag hade inte heller ambitionen att hejda mig- så jag öste ur mig mina tusen frågor, fick känna på skorna och vi kunde gemensamt konstatera att det här är en uppgraderad och i jämförelse jättedyr sockeplast med tår.
Hans Vibram 5-fingers var blekt hudfärgade och lila mellan tårna, som för att skrika åt omvärlden att titta mellan tårna på honom. Det såg för övrigt hobiskt ut, påklätt men med nakna fötter.

fötterna, som kan behöva en tålig Vibram-sula

Det ÄR ju inte för att det är snyggt som det här är spännande eller intressant. Utan delvis just därför att det är lite udda och så kommer de också med den där lilla förhoppningen om att knäproblemet ska minska.
Mannen på gymet menade sig ha fått bättre knän och även att han sprang på dessa sulor året runt, eller i alla fall på alla underlag som man springer på med andra, vanliga löpardojor.

Jag är tveklöst inspirerad och i veckan ska jag köpa mig ett par vibramsulor; supersockeplasten!
Sedan ska den här bloggen ta fart också!
Jag såg att Therese på andra sidan Roxen trodde att den här bloggen hade sitt ursprung från botten på en rödvinsflaska men hon ska snart få se, kanske när jag susar genom Norsholm att så inte är fallet!

skumtomte brulé

förra årets överblivna tomtar

Daniel har varit helt hemtrevlig och eldat i källaren ikväll. Vi har en gillestuga med furutak, vävtapet och hel murad vägg i mörkbrunt tegel med öppen spis i. Numera är taket vitmålat och så även väggarna och de gamla furumöblerna som damen som bodde här innan hade har vi ersatt med ljusare alternativ.
Numera är vår gillestuga riktigt trivsam men vi nyttjar den ändå ganska sällan.
Daniel har ikväll gjort slag i saken och eldat i öppna spisen. Det är rejält klös i spisen så det brinner hur fort som helst och det är lite bra eftersom vi trots allt inte har tålamod att sitta sådär jättelänge och kolla på elden.
I vintras hade vi min bror på besök och då grillade vi marshmallows. Det är ju som de flesta vet mycket godare i fantasin än i verkligheten. Men å andra sidan är det ju lite lätt fantastiskt i fantasin så jag rotade fram en oöppnad påse skumtomtar från förra hösten. Jag såg senare att de hade passerat bästföredatumet med ett par månader och man kan väl konstatera att de är bäst färska oavsett om de ska tillagas eller inte.
Hur som helst så har jag under stor förnöjsamhet grillat dem.
Siggi hejade på med största intresse.

Men det var inte särskilt gott. Mest bara sött och löjligt varmt. Så nu sitter jag här och ångrar mig lite. Lite sockerchockad och med en sträv känsla på tungan, efter att ha bränt mig upprepade gånger.
Fast det var ändå mysigt. Daniel satt i soffan och kollade nyheterna och skrev lite, jag och Siggi grillade tomtar som jag åt upp innan de hade svalnat.

Ganska mysigt. Söndagskväll med man, hund, eld och sockertomtar med artificiell fruktsmak. Vad mer kan man önska sig och vad ska man annars ha en gillestuga till!?

tomte brulé

ett berg och en bebis

Jag hade den stora glädjen att gifta mig tidigare i år och snart blir det till och med dags för bröllopsresa. Min man har en blogg som har den resan som direkt fokus. Vi ska alltså inte åka till en vit strand och bli uppassade med drinkar under svala parasoller. Vi ska börja det hela med en vecka på ett berg, där ska vi tälta, bland annat på en glaciär och så ska vi vandra och utsätta oss för halva syremängden och dricka vatten som burits med från Last Water Point. Vi ska börja vår bröllopsresa med att bestiga Kilimanjaro. Sedan fortsätter vi ut på safari några dagar och avslutar med en vecka på Zanzibars vita korallstränder.

Hur som helst så är det väl Berget som gör den här resan lite speciell och på något sätt värd att blogga om. Daniel skriver utförligt om sina ambitiösa förberedelser. Jag ägnar mig åt en lugnare form av förberedelse. 

Jag har ju trots allt redan varit på Kilimanjaros topp. 

Inte utan ansträngning. Och inte utan en stor lustupplevelse.

Jag fick en fråga nyligen om det här med mental träning inför en sådan utmaning. Om hur man förbereder sig mentalt. Jag har inte funderat så mycket på det tidigare. 

Förra gången jag besteg berget så var jag tämligen oförberedd och tämligen otränad i största allmänhet, annars skulle jag ha sagt att det är oerhört viktigt att vara i god fysisk form, så att du vet vad kroppen går för.

När jag nu har funderat lite mer på det där med mental förberedelse så handlar det mycket om att våga. Om att våga lita på sin kropp och utsätta den för en enorm påfrestning. Om att våga lita på att de man vandrar med och lyder under vet vad de gör och kan fatta beslut om att vända tillbaka om det krävs. Det handlar om att våga släppa greppet och lämna kontrollen till någon annan. Och det handlar om envishet och en hel del mod, faktiskt. När det gäller Kilimanjaro så är det ju inte fråga om någon bergsklättring utan om en vandring upp till nästan precis 6000 meter över havet. Där är luften tunn och hjärtat rusar för minsta ansträngning. Om inte kroppen klarar av att syresätta sig så är det snabbt med livsfara du befinner dig på den här höjden. De sista dagarna möter man stapplande vandrare som blivit höjdsjuka, några bärs ner på bår. Ingen hämtas med helikopter.

Så det handlar om att våga. Och att ha tillit.

Sista natten handlar det om ren och skär vilja. Inget annat. Det finns ingen tjusning i den sista nattens vandring. Den är bara lång, evinnerligt lång. Uppför uppför uppför i täta serpentiner. Pannlamporna lyser i det för övrigt så täta svarta mörkret. Alla måste utnyttja natten och den frusna marken. En stund efter gryningen är marken mjuk och grusig och inga spår finns kvar av nattens välanvända stig. Där och då är det inte sant om någon säger sig ha gått med tanken på soluppgången över savannen som motivation. Den soluppgången är fantastisk men det är bullshit att det är tanken på den som tar dig upp för det där berget den sista natten.

Då går du bara med övertygelsen om att du inte kan se dig själv i spegeln om du ger upp nu, det enda som driver dig är tanken på att komma hem och behöva säga "nästan, men jag orkade inte riktigt". 

När jag vaknade inför den där sista natten så var jag uttorkad, förkyld och vimmelkantig av höjden. Jag trodde inte att jag skulle komma ut sovsäcken och hoppades att Elias, min guide skulle se gulnade ögonvitor när han kollade mig, så att jag skulle kunna få gå neråt igen, efter någon annans beslut. Men han sa att jag höll och sedan blev jag tvungen att kräkas. Så jag kom ur sovsäcken, kräktes och fattade beslutet att om jag nu var på fötter så kunde jag lika gärna gå så länge jag höll.

Och på någon konstig vänster kom jag upp på det där berget. Jag och Elias satt plötsligt på en klippa i gryningen och åt kex och såg solen gå upp över Afrika, molnen lättade och maasaistäppen låg torr långt nedanför. Där och då förlät jag allt. Där och då blev det värt allt. All ansträngning, all smärta, all möda. Allt var det värt.

Och sedan dess har jag plötsligt förstått människor som vågar föda barn -och dessutom gör om det. Som trots alla vedermödor säger att smärtan inte spelade någon roll, att det var värt allt. Plötsligt förstod jag. Så den dag det blir aktuellt så vågar jag det med, det handlar också om att välja tillit och släppa på all kontroll, tror jag.

Barfota alltså.

Den här bloggen ska handla om mitt äventyrliga förhållande till mina fötter. Jag kom som av en händelse på idén att jag skulle börja med barfotalöpning. Jag vet inte riktigt hur det kom sig men nyfikenhet uppstod när jag snubblade över ett par skor som jag tyckte såg sköna ut och som var avsedda för att skapa barfotakänslan. Jag köpte inte skorna men började fundera och googla och kolla runt lite.

Det här var helt nyligen.
Och jag har beslutat mig för att blogga om det här. Jag vet inte om jag kommer att gilla barfotagrejen men det märker vi ju, och antingen blir jag en i gruppen som trotsar skeptiska blickar och springer i den fula lilla strumplika skon med fem tår även framöver, eller så sågar jag konceptet som fånigt och lägger av, men då kan väl det också vara intressant för någon som är där jag är nu och funderar på att börja.

Det låter ju onekligen ganska vrickat och lite spännande.
Jag har inga barfota-löpar-sulor än men jag ska skaffa sådana så snart jag har bestämt mig för modell.
När det snöade igår så undrade jag hur listig den här idén egentligen var... men det är ju inte värre än att jag upptäcker att det inte är något att hålla på med på vintern, vi får se!