Sjukhusfika!

Inlagd. Nu gör jag slut med långdragen nervsmärta. Enough is enough. Det är operation tidigt imorgon bitti.
Idag har jag träffat vad jag tror är världens bäste narkosläkare som har lovat mig en lugn och smärtfri morgon imorgon. Jag ser fram emot det.
Just nu har jag mest lite tråkigt och önskar att klockan snart ska bli läggdags.
Efter ett halvår med diskbråck är jag hel-pepp på operation. Många har frågat mig under de senaste dagarna om jag inte är orolig.
Jag är inte det. Jag kan känna av en viss anspänning i kroppen om jag är noggrann men jag hittar ingen oro. Jag känner mig tvärtom ompysslad, förstådd och bortskämd. Jag har precis fått knäckemacka och te!
Jag känner en viss anspänning, jag är lite pirrig. Mer som det var innan födelsedagen när man var liten än som ängslan.
Jag tycker att det ska bli spännande och intressant.
Men en sak är jag lite, vad ska jag säga... brydd över. Jag måste duscha ikväll och imorgon. Med en decinficerande scrub. Jag ska gno med en svamp och sprita hela kroppen. Och jag får inte kompensera med kräm. Oh no! Jag som har så infernaliskt torrt skinn! Det är ju inte klokt! Förmodligen är det mycket mycket klokt men bara tanken på eländet gör att det börjar klia över hela kroppen.
-Och nu tänker du: Ja, är det inte värre än såå...
Och, precis. Är det inte värre än så, så är det nog värt det.

Bisarrt och fullkomligt förtjusande.

under bron men över öresund.

en snabbvisit på baresso, som uppladdning

Idag: födelsedag på noma. Grattis Daniel!

Köpenhamn

mellis

Våra äpplen och päron är mogna och jag äter upp dem alla! Det bästa är att gå ut i trädgården på morgonen, innan jag hoppar in i bilen och åker till jobbet, och plocka åt mig ett gäng. De smakar bäst direkt från grenen och sådär höstmorgonkalla. Mums! 

Nu är dagens motivationshöjande frukter plockade och jag håller förmodligen ut hela dagen!

Idag med.

längtar

Min fenomenale Man. Min FENOMENALE man har fixat bord på dito FENOMENALA noma. På fredag susar vi med tåget till Köpenhamn och firar hans födelsedag på noma. noma som i världens bästa.
noma.dk

Jag längtar.

vi kliver upp på måndag

det är oftast så mycket som ska hinnas med på en helg. den här helgen blir det inget sådant. den här helgen kliver vi inte upp, Siggi och jag. Daniel pysslar med oss och vi gör absolut inget av nytta. jag kan inte och Siggi ser som sin uppgift att sällskapa mig här. vi har skrynkliga lakan och lite grus i sängen. och högar med grejer att läsa, text att redigera och trädgårdsäpplen att äta.
och diskbråck att vänta ut.
vi gör mig redo för nästa veckas jobb. och vi låter tiden gå. vi låter tiden gå... vi önskar att tiden ska skynda på. skynda sig så att det snart är fredag. först en gång och sedan en andra gång.
efter den fredagen har jag inget mera diskbråck.
jag längtar.

överraskningsgrillen!

Det är alldeles rasande fint med en ny och alldeles riktig grill! Den är inspirerande på samma sätt som det "jiko" jag lagade mat på och bakade lussebullar på i Korogwe för en himla massa år sedan. Det går liksom att laga hela middagen på den här grillen, samtidigt som jag kan kolla på sjön och ha vind i håret.
Man skulle kunna tänka sig att den nyfunna inspirationen skulle föra tankarna åt annat håll än åt den smutsiga bakgård i Tanzania där jag under några månader för flera år sedan tillbringade merparten av min lediga tid. Klibbigt varma dagar på en dammig bakgård, full med höns och ankor, en och annan hund och mängder av kackerlackor. Inne i det alldeles mörka skjulet som man allmänt refererade till som köket var väggarna svarta av sot och damm från kolhögarna. Här inne fanns våra jiko. Jag brukade krångla ut dem i friska luften när jag fick för mig att laga mat eller kanske baka lussebullar men Pendo stod stoiskt inne i köket och svettades över glöden alla de allra allra flesta gångerna det lagades mat i huset.
Jiko är en blandning mellan en grill och en kokplatta, ungefär. Längst ner ett ventilerat utrymme för kol, däröver en ställning för kokkärlet.
Nu har vi fått en generös gåva i for av en dötjusig Webergrill. Den har termometer och allt möjligt bra. Och vi har dötjusiga briketter och en skorstenständare som snabbt får glöden alldeles strålande jämn och fin. Det är ju inte riktigt klokt att jag känner mig nostalgiskt lycklig, som vore det den allra enklaste form av kokplatta... men så är det.
Jag har planer på brödbak och lite av varje i den där fina blanka klotgrillen.
Kanske ett afrikakalas...
Visst, såklart måste jag prova att laga en hel stek eller i alla fall göra riktiga ribs och allt det där.
Men faktiskt, så är det afrikahjärtat i mig som gör glädjeskutt över denna nya, dötjusiga grill.
Överraskande.
Välkommmet.

Alla får sitt!

Tantkaffe i kitchigaste lilla koppen till mig och sport på tv till Daniel.

Glasspaus i vimlet

Lantluft

På väg hem, från en kort promenad i kvarteret kunde jag fånga följande på bild: traktor med tillhörande gubbe, två glada ungar som snart ska bada i någon av kvarterets alla pooler samt en vit epatraktor. Då vet man att man är på landet och kan kosta på sig att andas ända ner i lungorna trots att luften doftar inte bara av blomster utan även gödsel. Hemma.

Jag inser att människan för en ojämn kamp mot maskrosen

I väntan på kvarterets alla påskkärringar.

Efterrätt på Bosses;

Vi åt middag på Charken igår. Det var ok, men inget speciellt. Som så ofta när vi äter ute på de där mittemellanfina ställena så tror jag att jag hade gjort det bättre själv med samma råvaror.

Det gäller dock inte Bosses glassbar. Jag är mycket förtjust i riktigt god glass. Glass som inte är riktigt god kan jag däremot vara utan lika gärna. 

Efterrätten igår: en kula vit chokladglass, doppad i hackade och rostade nötter. Det är ett utmärkt exempel på bästa sortens efterrätt; glass som jag aldrig någonsin gör bättre själv. Inte ens med min fina fina glassmaskin.

Kvällsglass på Bosses är så mycket vår och sommar och ledighet jag kan komma på i Linköping. 

Fint. Typiskt fint.

Bästisar

det är bedrövligt.

när livet skulle ta ny form, eller i alla fall kroppen -allt enligt nytt fint träningsprogram som fina fina Linda gjort åt mig- så gick ryggen av. 

jag vill gärna tro att det var en ren slump men misstänker att flera månader av slarv med träningen och motsvarande stillasittande jobb och pedling per bil och sedan ett ryggpass utan riktigt bra uppvärmning är en mer rimlig förklaring. oavsett vilket så har jag varit fullkomligt tvärt och bestämt stel i ryggen sedan i onsdags kväll när jag sprang ikapp med hunden på våran gata. så snopet. så ovanligt snopet.

precis när jag stod på tröskeln till det där nya träningslivet som skulle fungera trots en herrans massa jobb.

sedan dess har jag i alla fall rört mig som en gammal tant av det mest skröpliga slaget.  och enligt instruktion har jag ätit ovanligt stora mängder av ibumetin i kombination med voltaren.

typiskt snopet precis nu när vi skulle ha en härlig träningshelg, bo på hotell, äta ute och få ett glas vin till maten ikväll. nu får jag vara nöjd med morgonpromenad och hoppas att det finns mineralvatten med citron på Charken.