Köpenhamn

mellis

Våra äpplen och päron är mogna och jag äter upp dem alla! Det bästa är att gå ut i trädgården på morgonen, innan jag hoppar in i bilen och åker till jobbet, och plocka åt mig ett gäng. De smakar bäst direkt från grenen och sådär höstmorgonkalla. Mums! 

Nu är dagens motivationshöjande frukter plockade och jag håller förmodligen ut hela dagen!

Idag med.

längtar

Min fenomenale Man. Min FENOMENALE man har fixat bord på dito FENOMENALA noma. På fredag susar vi med tåget till Köpenhamn och firar hans födelsedag på noma. noma som i världens bästa.
noma.dk

Jag längtar.

vi kliver upp på måndag

det är oftast så mycket som ska hinnas med på en helg. den här helgen blir det inget sådant. den här helgen kliver vi inte upp, Siggi och jag. Daniel pysslar med oss och vi gör absolut inget av nytta. jag kan inte och Siggi ser som sin uppgift att sällskapa mig här. vi har skrynkliga lakan och lite grus i sängen. och högar med grejer att läsa, text att redigera och trädgårdsäpplen att äta.
och diskbråck att vänta ut.
vi gör mig redo för nästa veckas jobb. och vi låter tiden gå. vi låter tiden gå... vi önskar att tiden ska skynda på. skynda sig så att det snart är fredag. först en gång och sedan en andra gång.
efter den fredagen har jag inget mera diskbråck.
jag längtar.

överraskningsgrillen!

Det är alldeles rasande fint med en ny och alldeles riktig grill! Den är inspirerande på samma sätt som det "jiko" jag lagade mat på och bakade lussebullar på i Korogwe för en himla massa år sedan. Det går liksom att laga hela middagen på den här grillen, samtidigt som jag kan kolla på sjön och ha vind i håret.
Man skulle kunna tänka sig att den nyfunna inspirationen skulle föra tankarna åt annat håll än åt den smutsiga bakgård i Tanzania där jag under några månader för flera år sedan tillbringade merparten av min lediga tid. Klibbigt varma dagar på en dammig bakgård, full med höns och ankor, en och annan hund och mängder av kackerlackor. Inne i det alldeles mörka skjulet som man allmänt refererade till som köket var väggarna svarta av sot och damm från kolhögarna. Här inne fanns våra jiko. Jag brukade krångla ut dem i friska luften när jag fick för mig att laga mat eller kanske baka lussebullar men Pendo stod stoiskt inne i köket och svettades över glöden alla de allra allra flesta gångerna det lagades mat i huset.
Jiko är en blandning mellan en grill och en kokplatta, ungefär. Längst ner ett ventilerat utrymme för kol, däröver en ställning för kokkärlet.
Nu har vi fått en generös gåva i for av en dötjusig Webergrill. Den har termometer och allt möjligt bra. Och vi har dötjusiga briketter och en skorstenständare som snabbt får glöden alldeles strålande jämn och fin. Det är ju inte riktigt klokt att jag känner mig nostalgiskt lycklig, som vore det den allra enklaste form av kokplatta... men så är det.
Jag har planer på brödbak och lite av varje i den där fina blanka klotgrillen.
Kanske ett afrikakalas...
Visst, såklart måste jag prova att laga en hel stek eller i alla fall göra riktiga ribs och allt det där.
Men faktiskt, så är det afrikahjärtat i mig som gör glädjeskutt över denna nya, dötjusiga grill.
Överraskande.
Välkommmet.