Man skulle kunna tänka sig att den nyfunna inspirationen skulle föra tankarna åt annat håll än åt den smutsiga bakgård i Tanzania där jag under några månader för flera år sedan tillbringade merparten av min lediga tid. Klibbigt varma dagar på en dammig bakgård, full med höns och ankor, en och annan hund och mängder av kackerlackor. Inne i det alldeles mörka skjulet som man allmänt refererade till som köket var väggarna svarta av sot och damm från kolhögarna. Här inne fanns våra jiko. Jag brukade krångla ut dem i friska luften när jag fick för mig att laga mat eller kanske baka lussebullar men Pendo stod stoiskt inne i köket och svettades över glöden alla de allra allra flesta gångerna det lagades mat i huset.
Jiko är en blandning mellan en grill och en kokplatta, ungefär. Längst ner ett ventilerat utrymme för kol, däröver en ställning för kokkärlet.
Nu har vi fått en generös gåva i for av en dötjusig Webergrill. Den har termometer och allt möjligt bra. Och vi har dötjusiga briketter och en skorstenständare som snabbt får glöden alldeles strålande jämn och fin. Det är ju inte riktigt klokt att jag känner mig nostalgiskt lycklig, som vore det den allra enklaste form av kokplatta... men så är det.
Jag har planer på brödbak och lite av varje i den där fina blanka klotgrillen.
Kanske ett afrikakalas...
Visst, såklart måste jag prova att laga en hel stek eller i alla fall göra riktiga ribs och allt det där.
Men faktiskt, så är det afrikahjärtat i mig som gör glädjeskutt över denna nya, dötjusiga grill.
Överraskande.
Välkommmet.
