Idag har jag träffat vad jag tror är världens bäste narkosläkare som har lovat mig en lugn och smärtfri morgon imorgon. Jag ser fram emot det.
Just nu har jag mest lite tråkigt och önskar att klockan snart ska bli läggdags.
Efter ett halvår med diskbråck är jag hel-pepp på operation. Många har frågat mig under de senaste dagarna om jag inte är orolig.
Jag är inte det. Jag kan känna av en viss anspänning i kroppen om jag är noggrann men jag hittar ingen oro. Jag känner mig tvärtom ompysslad, förstådd och bortskämd. Jag har precis fått knäckemacka och te!
Jag känner en viss anspänning, jag är lite pirrig. Mer som det var innan födelsedagen när man var liten än som ängslan.
Jag tycker att det ska bli spännande och intressant.
Men en sak är jag lite, vad ska jag säga... brydd över. Jag måste duscha ikväll och imorgon. Med en decinficerande scrub. Jag ska gno med en svamp och sprita hela kroppen. Och jag får inte kompensera med kräm. Oh no! Jag som har så infernaliskt torrt skinn! Det är ju inte klokt! Förmodligen är det mycket mycket klokt men bara tanken på eländet gör att det börjar klia över hela kroppen.
-Och nu tänker du: Ja, är det inte värre än såå...
Och, precis. Är det inte värre än så, så är det nog värt det.
